Läsarberättelse: Jag längtade efter barn – men plötsligt var det för sent
Idag rannsakar hon sig och önskar att hon hade lyssnat på David. För han var ju ärlig om sina framtidsplaner. Kanske hade hon brutit med honom tidigare, kanske hade hon då hunnit få egna biologiska barn. Nu blev hennes liv ett annat.
Ni träffades för mer än tjugo år sedan?
– Ja i februari 1998. Min väninna Katrin och jag var på skidresa i Österrike och en kväll hamnade vi vid samma bord som David och hans kompis Ola. David och jag fick snabbt ögonkontakt och började prata. Jag var 22, liksom Katrin och jag hade lite dåligt samvete. Detta skulle ju var en tjejresa, men hon tog det bra.
Katrin hade lämnat sin pojkvän Kim hemma och Ola som var Davids lite äldre kollega i banken där de arbetade, var gift och hade två små barn. Vi träffades flera gånger under resan och David och jag var överens om att träffas hemma också. Vi var mycket förälskade och blev ett par. David var inte min första och jag var inte hans första heller, men jag började snart att drömma söta drömmar om en framtid tillsammans med just honom.
Min man ville inte ha barn
Katrin och jag var nästan färdiga med våra utbildningar och samma vår hade hon något spännande att berätta: Det var inte planerat men hon och Kim väntade barn. Jag jublade med Katrin och samma kväll berättade jag det för David i telefon. Så roligt för dem, men personligen är det ingenting som jag har lust med, sa han. Jag studsade. Vill du inte ha barn? undrade jag överraskat. Nej, tanken lockar mig inte alls. Vi pratade vidare om något helt annat och jag tänkte inte så mycket på vad han sagt.
Du trodde inte på honom?
–Jo det kanske jag gjorde men det kändes inte viktigt för mig just då. Barn låg för mitt vidkommande långt fram i tiden. Det var så mycket annat jag först skulle göra. När Katrin fick sin jättesöta dotter Emelie hade jag och David flyttat ihop. Vi besökte den lilla familjen och Emelie fick mig att fullkomligt smälta. Jag är äldst i en syskonskara på tre och mina bröder hade inte barn och inte heller någon annan i min bekantskapskrets. Oh så söt hon är, suckade jag när vi körde hem. Ja, men det är hundvalpar också replikerade David.
Om sanningen ska fram tror jag att jag redan den gången tänkte att David nog skulle ändra åsikt så småningom. Han är bara tre år äldre än jag så vi var fortfarande unga båda. Även om jag var betagen i Emelie och fick äran att bli hennes gudmor tyckte jag att det där med barn gott kunde få vänta några år. Jag hade efter min utbildning fått ett bra jobb och det fanns möjlighet till befordran och David var också mycket ambitiös i sitt jobb.
Du tänkte inte längre på barn?
–Jo ibland. Men inte så ofta. Vi reste på romantiska semestrar och hade tid för varandra och för det mesta var jag lycklig. När tanken på barn dök upp så sköt jag den ifrån mig. Det brådskade ju inte och självklart skulle David komma att ändra sig, trodde jag. Åren gick, vi gifte oss och köpte hus. Katrin och Kim gjorde också det och när Emelie var fem år fick hon en lillebror, Eskil. När jag såg honom för första gången, kände jag plötsligt något nytt – en stark och påtaglig längtan.
Jag var 30 och nöjd med mitt jobb. Jag ville inte att arbetet skulle ta all min tid och energi i anspråk. Självklart fanns det fortfarande ställen på jordklotet som David och jag inte hade besökt, men det var kanske inte så nödvändigt att flänga runt varje ledig stund? Dessutom, ett barn betydde ju inte nödvändigtvis att vi helt och hållet skulle tvingas sluta att resa. Under åren som gått hade jag bara någon enstaka gång nämnt barn för David men jag var klar över att han inte hade ändrat åsikt.
Berättade om min längtan efter barn
Runt omkring oss fick våra vänner barn, även mina två bröder och nu började jag hoppas på att David skulle känna att något saknades. Det hände inte. När Eskil var ett år och började gå sa jag för första gången rakt ut till David att jag faktiskt inte kunde se mig själv som barnlös hela livet. David svarade att han inte kunde se sig i rollen som far. Och det har jag ju varit tydlig med hela tiden, poängterade han.
Det var ju sant. Han hade varit ärlig hela tiden. Jag tystnade och försökte låta bli att tänka på det men det dröjde inte länge förrän jag tog upp det igen.
Varför ville han inte ha barn?
– Jag vet faktiskt inte. Ett tag tänkte jag att det låg något slags trauma bakom. Han var ensambarn och hans föräldrar var i 40-årsåldern när de fick honom. De var snälla och kärleksfulla och han hade en jättefin relation till dem. Det hade faktiskt jag också. Därför vågade jag söka upp hans mamma. Hon bekräftade att David alltid sagt att han inte ville ha barn, men hon visste inte varför.
Vid det här laget hade jag fyllt 35 och det gick inte en dag utan att jag och David pratade om barn. Ja, det var mest jag som pratade. Jag försökte få honom att förklara varför han kände som han gjorde, men han bara skakade på huvudet. Det fanns inget dolt trauma i hans förflutna. Han ville bara inte ägna sig åt blöjbyten, sömnlösa nätter och föräldramöten på skolan. I ett års tid var det spänt mellan oss. Innerst inne var jag arg. Varför var han så egoistisk? Varför kunde han inte unna mig att bli mamma? Vad var det för fel på honom? Jag lovade att jag skulle ta hand om allt, ta fullt ansvar ensam, men han var obeveklig.
Finns där för andras barn
Jag hade alltså slösat bort min ungdom på en känslokall man, konstaterade jag och vårt tidigare så lyckliga äktenskap gick inte längre att rädda. Vi sov i olika rum. Jag stod inte ut med att ligga bredvid någon som inte ville ge mig det jag önskade mest av allt i hela världen. I svarta stunder övervägde jag att lura honom, men jag kunde inte förmå mig till det. Vårt förhållande slutade i ett bittert brott. Kärleken var slut och vissnad efter otaliga bråk och konflikter som alla handlade om barn eller inte barn.
Jag var förtvivlad, rasande och utom mig. David var mer behärskad men var också ledsen över skilsmässan. Han köpte ut mig ur huset och jag flyttade till en lägenhet. Ekonomiskt hade jag inga problem men jag var mentalt i sämre skick än jag någonsin varit förut. Jag längtade efter barn så att jag höll på att bli galen och jag visste att jag hade så mycket att ge.
De följande tiden var jag närmast desperat i min jakt på en man att få barn med. Ett par gånger trodde jag att jag hade lyckats, men misstog mig. Jag övervägde också att skaffa barn på egen hand, men naturen satte stopp för det. Efter ett test hos läkare visade det sig att jag i en ålder av 40 år skulle ha mycket svårt att bli gravid. Det var givetvis ett hårt slag. För tre år sedan tvingades jag till slut erkänna för mig själv att jag aldrig skulle bli mamma, men som tur är har jag kommit fram till att jag kan spela en positiv roll i ett barns liv även om det inte är mitt eget biologiska.
Hur menar du?
– Jag har en ny man i mitt liv och han har två fina barn på 10 och 14 år som bor hos varannan vecka. Dessutom har jag fyra fadderbarn runt om i världen som jag har kontakt med. Två av dem har jag också varit och hälsat på. Jag har förlåtit David och insett att jag ensam bär ansvaret för att jag inte fick några egna biologiska barn. Han sa ju som det var redan från början och jag gjorde misstaget att tro att han skulle ändra sig.Idag har jag accepterat min situation och är glad och tacksam för både bonusbarn och fadderbarn.
/Gunilla
Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)