Läsarberättelse: Ingen frågade varför vi barn var blåslagna
Det första minnet är från utflykten till skogen då jag var sju år. Vi hade kommit iväg sent och pappa stod på garageuppfarten och skrek på mamma om hur oduglig hon var. Han brydde sig inte om att grannarna stirrade. De som fortfarande brydde sig vill säga.
När vi väl kom fram till skogen tornade regnmolnen upp sig och pappa konstaterade snabbt att mamma glömt saften hemma. Då kom första smällen. Mammas kind var alldeles röd efter örfilen, och jag och min syster sprang till en glänta och satte oss i säkerhet.
Våld var vardagsmat i vårt hem
Sedan den dagen var misshandel vardagsmat, både för mamma och för oss barn. Det var aldrig någon lärare som frågade varför jag var blåslagen och kompisarna verkade inte bry sig de heller. Det var först när jag kom upp i högstadiet som en kompis frågade hur jag hade det hemma. Först svarade jag svävande, men sedan bröt jag ihop och började att gråta och berättade hur pappa slog oss. Hon fick mig att förstå att det inte var mitt fel. Jag hade alltid anklagat mig själv. Det var ju jag som kom hem för sent och det var jag som glömde bort att ge min syster mat.
Mamma jobbade heltid medan pappa gick mellan olika jobb. Som längst jobbade han några veckor innan han fick sparken och fick söka sig vidare. Det blev allt svårare för honom att få jobb. Och i långa perioder då han var arbetslös började han dricka varje dag.
Kände dåligt samvete för min syster
Ibland sov jag över hos min kompis och trivdes mycket bra med hennes mamma som alltid hade mat på bordet när vi kom från skolan. Vi fick även glass och godis och en helg fick jag följa med till djurparken. Men jag hade alltid dåligt samvete när min syster var ensam hemma med mamma och pappa. Samtidigt var jag tvungen att få chans att ta hand om mig själv för att kunna orka med skolan.
När jag blev myndig flyttade jag ihop med min kompis i en liten etta. Vi delade på hyran och jobbade extra för att ha råd. Ibland hjälpte hennes mamma oss med mat och räkningar för att vi skulle kunna bo kvar.
Det var något som mina föräldrar aldrig skulle ha råd med, och jag var väldigt tacksam. Mamma mådde sämre och sämre, och det hjälpte inte att jag pratade med henne om att anmäla pappa.
Min syster flyttade hemifrån året efter att jag hade gjort det och varje kväll tänkte jag på mamma som nu fick stå ut ensam med pappa. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, och när jag sa att jag skulle anmäla pappa så stoppade hon mig gång på gång. Jag hade dåligt samvete men tordes inte göra något.
Mamma anmälde till slut
En kväll skulle jag hämta mamma hemma för vi skulle åka och ta en fika tillsammans. Men det var ingen som öppnade när jag ringde på och jag hade glömt nyckeln hemma. Efter en stund kom jag på att jag kunde ta mig in via källaren och ropade utan att få något svar medan jag tog mig uppför trappan.
Synen som mötte mig fick mig att tvärt stanna på översta trappsteget. Pappa låg avsvimmad på golvet och det rann blod från hans bakhuvud. Mamma stod framför honom och bara stirrade helt handfallen.
Jag ringde efter en ambulans och i väntan på den höll jag mamma hårt i famnen. Jag förstod vad som hade hänt, till sist stod hon inte ut längre och hon hade försvarat sig mot misshandeln som pågått under så många år.
Vittnade mot min egen pappa
Det visade sig att pappa hade kommit hem full och farit ut mot mamma för att slå henne. Hon reagerade med att ge honom en knuff i bröstet, och eftersom han var så berusad föll han genast och slog i bakhuvudet i fallet. Denna gången gjorde hon en anmälan till polisen och jag och min syster fick vittna om den långvariga misshandeln.
Även några av våra grannar vittnade om vad de hade sett under alla dessa år. Vad jag i dag önskar är att jag hade haft mod att anmäla honom tidigare. Även om det var min egen far så fanns det ingen anledning att skydda honom. Han borde ha stoppats långt tidigare.
/Emma
Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)