Karros möte med sin biologiska mor blev inte som hon tänkt sig: ”En tragisk historia"
Karro Olofsson var nästan två år när hon adopterades till Sverige från Polen. Då hade hon bott på barnhem i över ett år. Hon var efterlängtad och växte upp med mamma, pappa och storebror på Lidingö.
– Jag hade en bra uppväxt och kärleksfulla föräldrar, men kände redan i 11-årsåldern att jag ville ta reda på mer om mitt ursprung. Vem var min biologiska mamma och varför blev jag bortadopterad? De dokument som mina föräldrar fått från barnhemmet sa inte så mycket. Bara att min mamma inte kunde ta hand om mig, säger Karro.
Under sena tonåren besökte hon barnhemmet tillsammans med sina föräldrar, men föreståndaren på hemmet hade inte mer information att ge.
– Det var en sorg att inte komma längre när jag så gärna ville få svar. Det enda som framgick var att jag vid tre månaders ålder hade hämtats av sociala myndigheter eftersom jag var försummad och befann mig i en dålig miljö. Min mamma fick en månad på sig att ordna upp sitt liv. Annars skulle jag adopteras bort. Och så blev det.
Rädd att bli avvisad
Föreståndaren på barnhemmet uppmanade Karro att gå vidare med sitt liv och försöka att vända erfarenheten till något positivt. Skaffa en egen familj och glöm det här, var vad hon sa.
– Det var kanske lite väl hårt uttryckt, säger Karro och rycker på axlarna.
För så enkelt var det ju inte. Viljan att få svar fanns kvar och Karro funderade på hur hon skulle komma vidare i sitt sökande. Hon tänkte söka till tv-programmet Spårlöst, men det blev aldrig av.
– Programmet slutar nästan alltid lyckligt, där det adopterade barnet faller i armarna på sin biologiska mamma. Min dröm var också att bli mottagen med öppna armar, men jag var samtidigt rädd att bli avvisad …
Sökte på Facebook
Eftersom Karro hade sin mammas namn – ett mycket vanligt polskt namn – vände hon sig till polska ambassaden i Stockholm för att ansöka om kontaktuppgifter. Gången är att ambassaden kontaktar personen i fråga som sedan ger sitt medgivande att lämna ut kontaktuppgifter. Och eftersom Karro var så rädd att bli avvisad så skickade hon aldrig in ansökan. Hon ville inte utsätta sig för ett eventuellt nederlag.
Tiden gick och DNA-test började bli stort; kanske skulle hon testa det? 2019 började hon också söka efter mammans namn på Facebook och begränsade sökandet till staden där hon trodde att hon bodde. Ett antal profiler dök upp. Av någon anledning fastnade Karro för en av dem och beslutade sig för att skicka ett meddelande på Messenger. Hon fick hjälp att på polska skriva att hon släktforskade och sökte efter släktingar i Polen, landet hon lämnade när hon var två år gammal.
– Det går ju att se om någon läst och i början gick jag in varje dag för att kolla. Men det kom aldrig något svar, tiden gick och så småningom släppte jag det och fokuserade på annat. Bland annat började jag gå i terapi för att bearbeta adoptionen, berättar Karro.
Fick ett meddelande
Så en dag, nästan två år senare, upptäckte hon att hon fått ett meddelande från den polska kvinnan. Hon skrev att hon hade en dotter född 1990 som adopterades bort. Att hon dröjt så länge med att svara förklarade hon med att hon var dålig på modern teknik.
Karro översköljdes av känslor. Glädje och oro men också chock över att ha hittat sin biologiska mor. Hon beskriver det själv som en chans på miljonen. Men först behövde hon vara helt säker.
– Kvinnan skickade en kopia på födelseattesten och genom att jämföra med den som mina föräldrar hade hemma så såg jag att det var samma. Hon var verkligen min biologiska mamma!
De skrev lite till varandra och veckan efter blev det dags för ett live-samtal via Messenger.
– Jag var jättenervös inför att se min mamma live för första gången. När vi väl fick kopplat upp oss var min första tanke att hon såg så gammal ut. Hon var 35 när hon fick mig och nu var hon i 65-årsåldern. Med under samtalet hade mamma en kompis och kompisens son, som kunde lite engelska, säger Karro och beskriver ett ganska rörigt samtal med många missförstånd.
– Mamma sa att jag fick fråga henne precis vad jag ville. Så jag frågade: vad hände? Det hon berättade var en tragisk historia som gjorde mig sorgsen och illa berörd. Hon blev gravid och levde i en miljö som inte var anpassad för barn. Efter några månader kom sociala myndigheter och tog mig…
Karro blir påtagligt rörd när hon berättar sin dramatiska historia. Hon tror att hennes mamma kanske hade gjort abort om det hade varit en möjlighet. Men att bli kvar med en mor som brast i omsorg var inget alternativ. Det hade inte blivit bra.
– Jag lämnades vind för våg, hon skötte inte om mig utan tänkte bara på sig själv. Det var tur att jag omhändertogs och blev bortadopterad. Det är svårt att föreställa sig hur mitt liv hade sett ut om jag hade blivit kvar i den miljön, säger Karro och berättar att hennes mamma inte fick några fler barn och att hon blev deprimerad när hon förlorade sin dotter.
– Men än i dag verkar hon sakna självinsikt. Det är som att hon inte kan se sina egna brister eller förstår varför det blev som det blev. Och för mig blev det inte det lyckliga slut jag hade drömt om. Sanningen är att min mamma inte ville ha mig.
Kände sig obekväm
Efter det där första live-mötet började mamman höra av sig oftare och blev snabbt väldigt privat. I bakgrunden fanns arbetskamrater och andra, för Karro helt okända, personer som engagerade sig och erbjöd sig att hjälpa till.
– Jag kände mig obekväm med hennes gränslöshet och att en massa okända personer la sig i. Själv är jag en ganska privat person med stor integritet. Vi är främlingar för varandra och jag behöver gå sakta fram. Medan hon verkar tycka att bara för att vi är mor och dotter så är det fritt fram. Hon vill träffa mig och ha ständig kontakt. Men jag känner inte riktigt så. Tvärtom känner jag mig utelämnad. Och när jag backar så är det nästan som att jag är den elaka och hon offret…
Karro kan inte låta bli att le lite åt den absurda situationen.
– Det är ju hon som inte kunde ta hand om mig, skulden ligger hos henne. Jag är inte skyldig henne något överhuvudtaget. Men hon verkar inte se det så. Jag förstår att hon måste ha mått dåligt psykiskt och att det finns saker jag inte känner till, men ändå … har jag verkligen fått hela sanningen?
Karro berättar att hon inte har fått någon ursäkt. Däremot har hennes mamma uttryckt att hon ångrar att det blev som det blev. Hon vill träffa sin dotter och pressar henne att komma och hälsa på så snart som möjligt.
– Det är faktiskt lite som att ha en stalker efter sig, säger hon och ler.
Åker och hälsar på
Till sommaren planerar hon trots allt att resa till Polen. Hon kommer att ha med sig sin flickvän som stöd och sällskap. Att Karro är lesbisk är något hon oroade sig för att berätta; Polen är ett konservativt land. Men det gick oväntat smidigt.
– Mamma och hennes kompis, som satt med under samtalet, blev glada!
Inför resan har Karro bestämt sig för att sätta tydliga gränser mot sin mamma. Hon har blivit inbjuden att övernatta i hennes hem, men det vill inte Karro.
– Nej, det får bli hotell och att vi träffas ute på en neutral plats. Och jag vill anlita en auktoriserad tolk. När jag har pratat med min mamma online med en massa andra personer närvarande har stämningen stundtals blivit nästan hotfull. Varför vill jag inte ha så mycket kontakt med dem? Varför vill jag inte lämna ut mina kontaktuppgifter? De reagerar negativt på att jag håller distansen.
Karro hoppas att ett fysiskt möte kan sluta cirkeln och ge henne sinnesfrid. Nu vet hon vad som hände och trots att sanningen inte var den solskenshistoria hon hoppats på så slipper hon gå runt och undra.
– Jag har försonats med mitt öde, även om det har satt i gång en massa känslor. Jag känner mig fortfarande arg på henne. Hur kan en 35-åring inte vilja ta hand om sitt barn? Samtidigt är jag ödmjuk inför livet. Jag brukar tänka att allt som sker händer av en anledning.
Hon är tacksam över att hon blev adopterad och fick ett bra liv i Sverige. Däremot tycker hon att det är bedrövligt att det inte finns något stöd för adopterade i deras sökande efter sina rötter. Att vara adopterad innebär ett trauma och det behöver ofta bearbetas.
– Jag har fått bekosta allt själv. Terapi och så sjukskrivningen i samband med att jag fick kontakt med min biologiska mamma. Jag hamnade i en kris och hade svårt att vara fokuserad på jobbet. Där skulle jag önska att samhället tog ett större ansvar!
Fakta. Karro Olofsson.
Ålder: 32.
Familj: Sambo.
Bor: I Stockholm.
Gör: Förskolelärare.