Loui Sand föddes som kvinna: ”Jag hade två val – att dö eller ändra kön”

En av årets sista dagar 2022 fyllde Loui Sand 30 år. Då kunde han framför allt fira det liv som han lever nu. Med starka känslor av att äntligen få vara sig själv till hundra procent.

Efter reklamen: Se också: Experten: Så stöttar du någon med psykisk ohälsa

Annat var det under uppväxten, då Louise – som han hette då – gav sig själv en utväg för att härda ut.

Planen var att leva till 25 års ålder. Om livet fortfarande skulle vara lika nattsvart då så skulle det ta slut där.

– Det är svårt att svara exakt på när jag började känna att jag var född i fel kropp. Men så länge jag kan minnas har jag alltid upplevt på det sättet. Rent ytligt har jag jämt hatat varje cell i min kropp, alltså hur jag ser ut. Jag mådde så otroligt dåligt och ville inte leva. Min lösning var att spela handboll så länge det var kul, och sedan skulle jag avsluta mitt liv, berättar Loui och fortsätter:

– Jag mådde skit över att ha på mig tjejkläder, det var ångest varje gång jag och mamma skulle shoppa. Men det tog inte många år tills jag köpte kläder i smyg, struntade i att ta kvittot och sa att jag hade köpt dem i någon sportaffär. Där kunde de vara lite mer åt unisexhållet.

relationerJuniper ångrar könsbytet: ”Jag trodde det var enda vägen framåt”

Självmordstankarna har funnits under hela Louis liv.

– Till och med som barn faktiskt, även om man kan tro att barn oavsett ålder bara är barn. Vilket man är, men jag visste tidigt att det går att ta livet av sig. Tragiskt nog. Det var en kamp varje dag, för varje dag ska man ju ta på sig kläder ... Till exempel kunde jag redan i tidig ålder inte ha inte så tjejiga plagg, men i handbollen var jag ju såklart tvungen att ha på mig samma som de andra tjejerna. Där lämnade de alltid små storlekar till mig eftersom jag inte var så stor. Jag försökte ändå alltid ta så stora kläder som möjligt, men misslyckades ofta med det på grund av att det fanns större tjejer i mitt lag. Materialförvaltarna hade stenkoll på storlekarna och vad man ”behövde”.

Adopterades som bebis

Fyra månader gammal adopterades Loui från Sri Lanka av svenska föräldrar, och växte sedan upp i Göteborg.

– Jag kan inte klaga på någonting med min uppväxt. En hyfsat ”vanlig” familj. Mamma och pappa och en bror, som också är adopterad. Mamma och pappa var vanliga arbetare. Jag älskade att spela fotboll och streethockey som liten, och det var det jag lade min tid på. Idrott. Sedan kom handbollen, den sport jag skulle satsa mest på och lyckas inom.

Vera hette en

relationerVera hette en gång Örjan: ”Euforiskt att äntligen leva som Vera”

När det kommer till skolan menar Loui att han egentligen var värdelös där.

– Ändå gick jag ut med godkända betyg. Men enligt mig så gjorde lärarna tjänstefel, ha ha, jag tror de tyckte synd om mig. Jag var långt från godkänd i många ämnen. Hade inget intresse för skolan, enbart det sociala. Idrott var mitt favoritämne, och allt annat var tråkigt.

Handbollskarriären inleddes i klubben Kärra HF – och gick sedan vidare till Önnereds HK och IK Sävehof. De sistnämnda var laget som då dominerade svensk damhandboll.

– Många drömmer om att bli proffs eller brandman. När man fick frågan vad man skulle bli när man blir stor skrev jag: Proffs i vilken bollsport som helst. Mycket för att jag inte tyckte om att gå i skolan, men älskade att hålla på med alla typer av olika bollar.

Åren i landslaget

Totalt vann Loui inte mindre än fem SM-guld med Sävehof, och handbollskarriären tog honom till proffslivet i franska ligan med Brest Bretagne.

Dessutom fick han under sitt dåvarande namn Louise Sand representera det svenska A-landslaget i 105 matcher – med EM-bronset 2014 som största framgång. Till det kan ett VM-guld för U20 också läggas.

– Ändå skulle jag nog säga att alla små cuper jag spelade när jag var liten ligger mig varmast om hjärtat. Jag älskade Partille Cup och kan fortfarande sakna känslan att få delta där, även om jag är 30 år. Men självklart var det fantastiskt att få spela sju mästerskapsturneringar med A-landslaget – OS, VM och EM. Proffsåren i Frankrike glömmer jag inte heller.

Det finns en sak som Loui är allra mest stolt över.

– Det är att jag aldrig slutade att spela på mitt sätt, och att jag försökte överbevisa varje tränare jag hade. Att jag var en okej spelare även om jag spelade på mitt eget sätt.

Att Loui innerst inne mådde som han gjorde visste varken någon lagkompis eller någon annan vän eller familjemedlem.

– Jag berättade i sen ålder för en av mina tidigare flickvänner, responsen var att hon inte var chockad alls. Men jag sa samtidigt att pratar vi aldrig om det här igen. Jag fick panik över att jag hade öppnat mig, och kunde inte hantera situationen efteråt.

2019 meddelade handbollsstjärnan lika plötsligt som överraskande att karriären var över. I stället skulle en utredning om könsdysfori inledas.

”Jag vill inte längre gå runt med mitt ständiga självhat på grund av det obehag jag känt i och över min kropp”, sa Loui i sin egen podcast då.

Skickade egenremiss

När han väl tog steget att avslöja sin innersta hemlighet var det först hans ex och sedan familjen som fick veta.

– Jag insåg att jag egentligen bara hade två val. Antingen att avsluta mitt liv eller att genomgå en könskorrigering. Det var den rätta vägen.

relationerAngelica kom ut som transperson vid 69: ”Nu känner jag mig fri”

Louis föräldrar tog det bra.

– Det var inga problem alls. Mamma och pappa var mest oroliga över hur det skulle ske. Men vi har fått ge varandra tid.

Loui skickade in en egenremiss när han var proffs i Frankrike, precis innan en träning.

– Jag gjorde det i smyg utan att berätta för någon. Processen är lång, men värd varenda operation. Jag berättar inte vilka steg jag har gjort den i. Jag har heller inte blivit tvingad till något, hela processen gås noggrant igenom med läkare och vården generellt. Det tar flera år. Operationerna jag har gjort är inte härliga, men det är ju ingen operation generellt. Det här operationer som är svåra att genomföra, och många väntar på att det ska komma mer kunskap och bättre alternativ och operationer att göra. Jag kunde inte vänta.

I dag mår Loui så mycket bättre att det inte går att jämföra med hans tidigare liv och mående.

– Det är ett helt annat liv. Äntligen kan jag få vara exakt som jag är på alla sätt. Jag äger äntligen mitt liv på alla plan. Otroligt skönt är det att alla polarna har stannat kvar och även min familj. Evigt tacksam för det. Jag har också fått så sjukt mycket kärlek från allmänheten, så det finns inga gränser. Men också hat från en del troll på nätet, även om jag trodde att det skulle vara ännu mer sådant. Eftersom jag är svart och transsexuell, den kombinationen är ju kanske inte den sexigaste, skrattar han.

relationerLasse blev Louise: ”Jag var man på dagarna och kvinna på nätterna”

Berättar sin historia

Loui tycker om att skriva och har bland annat skrivit dagbok under många år. Under resans gång började han fundera på en egen självbiografisk bok, och Storytel nappade direkt på idén.

– Det var kul och spännande. Samtidigt var jag sjukt nervös när den släpptes i höstas eftersom jag blottar mig en hel del i boken – vissa dagboksinlägg finns med. Det var tufft att skriva tillsammans med Mari-Anne Knutas, men också en bearbetningsprocess för mig själv. Nyttigt, men också en viss typ av självskadebeteende att under två år tänka på och dra upp nya och gamla sår. Boken finns både i fysisk form och att lyssna på Storytel. Tro det eller ej, men jag läste faktiskt in den själv. Det var en rejäl utmaning för mig. Men jag är otroligt glad över responsen jag har fått, helt otroligt.

Hösten 2021 blev Loui historisk då han efter könskorrigeringen fick spela i herrallsvenskan med Kärra HF.

– Jag är stolt över att vara den första transkillen någonsin att göra det i handboll, och hoppas att andra transkillar känner att vi ska inkluderas. Visst var det utmanande och tufft, då jag inte var lika stark som de andra killarna. Men mycket gymträning och hårt slit lönade sig, och jag blev faktiskt utsedd till matchens lirare i en match. Jag spelade en säsong, men lade sedan av och numera åker jag runt i Sverige med föreläsningen Mitt liv äger ingen. Jag föreläser för många olika människor från 13 år och uppåt. Läkare, sjuksköterskor, olika företag, skolor … Det ger mycket glädje och utveckling.

relationerMikael blev kvinna men gick tillbaka till man: ”Könsdysforin handlade egentligen om autism och add”

Loui är i dag singel – och trivs väldigt bra med det.

– Jag gör exakt vad jag vill och när jag vill. Frihet, jag älskar frihet numera. Just nu har jag inga tankar alls på att bilda familj, ser ingen mening med det i mitt liv. Jag är långt från färdig med att leva mitt liv innan jag begränsar mig själv med barn. Jag tror också att jag om jag ska leva i tvåsamhet så ska det vara i ett öppet förhållande. Jag blir deprimerad av tanken att ha sex med samma tjej livet ut. Hon kommer tröttna på mig och jag på henne, inte konstigt alls enligt mig – utan snarare logiskt. Det är inte ett dugg konstigt att separationer är vanligare än att man håller ihop, avslutar Loui.