Johanna blev dna-detektiv – hennes jobb är att hitta saknade släktingar

Vi träffar Johanna i hennes lägenhet i centrala Aspudden. Utanför köksfönstret hörs sorl från människor som går ut och in i matbutiken, sitter på kafé och pratar med någon bekant. Varje människa därute, liksom vi, bär på sin unika dna-uppsättning.

– Det är här vid köksbordet som jag gör det mesta av mitt arbete som dna-detektiv, säger hon.

Intresset för släktforskning har Johanna Lindh, 39, haft sedan tonåren.

– Av min farfar ärvde jag en gammal apparat, som man kunde läsa microfish i. Den tog upp en stor del av flickrummet, skrattar hon.

– På den tiden var det ett tidsödande arbete att få fram varenda uppgift. Jag var tvungen att gå till biblioteket och fylla i blanketter för att få små negativremsor hemskickade.

Idag går släktforskningen mycket snabbare

Nu går allting mycket snabbare, för nu finns allt inskannat.

– Ända sedan jag var liten har jag också varit intresserad av data och göra tabeller och se samband mellan olika data, säger Johanna Lindh. Det ledde så småningom in mig på en yrkesbana som projektledare och sajtbyggare på en webb-byrå.

2017 kom dna-släktforskningen in i hennes liv.

– Jag dna-testade mig eftersom jag själv hade ett par okända fäder i mitt släktträd och gick med i en Facebook-grupp som heter Dna-anor. Där var det många som ställde frågor och erfarna dna-släktforskare, som kunde ge svar. Det fascinerade mig att det här var något helt nytt, som inte hade funnits förut. Och att det med rätt förutsättningar kunde gå så fort att hitta en pappa eller en farfar, bara man vet hur man gör. I dag har hundratusentals svenskar dna-testat sig. I varje släkt finns en kusin eller åtminstone en syssling som har dna-testat sig. Tack vare det, är det betydligt lättare att pussla ihop allt än för fem år sedan.

Efter reklamen: Se också: 7 kändisar du inte visste var släkt med varandra

Hobby blev heltidsjobb för dna-detektiven

Med sitt analytiska sinne, och sin skicklighet med olika verktyg på nätet, så kunde Johanna hjälpa många av de andra i Facebook-gruppen.

– Ett av de verktyg jag använder – Wato – räknar ut sannolikheten för olika hypoteser så att man kan jämföra dem och dra slutsatser, säger Johanna Lindh.

– I början gjorde jag allt gratis, bara för att det var kul. Jag grävde i alla möjliga funktioner och hjälpmedel och insåg att jag var riktigt bra på det här. Efter ett tag upptog släktforskningen all min lediga tid. Jag satt långt in på nätterna, sedan barnen somnat, och letade träffar. Till slut insåg jag att jag måste välja mellan mitt trygga heltidsjobb och dna-detektivarbetet. Jag valde det senare. Det är ju det här jag brinner för! Om fem eller tio år kanske det är för sent att hoppa på det här tåget. Det är nu som dna-släktforskningen exploderar, säger hon.

Tre timmar personligt rekord för att lösa fall

Johanna har redan löst ett flertal fall. Vanligtvis tar det 1–3 dagar att hitta en pappa, åtminstone om man har rötterna inom Sverige.

– Mitt personliga rekord är tre timmar, säger hon.

Att intresset ökar kring dna-släktforskning just nu, tror hon delvis beror på att det uppmärksammas så mycket i media.

– Nästan varje vecka ser jag en ny artikel i tidningarna om någon som hittat en saknad släkting efter att ha dna-testat sig, eller om hur ”kalla fall” har kunnat lösas med hjälp av dna-släktforskningstekniker.

SVT-serien Genjägarna har premiär i höst

Ämnet är högaktuellt även i tv. I höst startar en SVT-serie med Peter Sjölunds dna-team, Genjägarna (premiär 13 november), som sätter fokus på dna-teknikens oanade möjligheter. Här hjälper erfarna dna-spårare och släktforskare människor att få svar om sitt ursprung och hitta en okänd far, ett syskon eller annan nära familjemedlem.

Johanna har, efter att serien spelades in, blivit en extraresurs för teamet.

– Jag berättade för Peter att jag kunde hjälpa till, varpå en tjej i teamet som heter Anna och jag löste ett testfall på varsitt håll, för att kolla om vi kom fram till samma resultat. Som med allt nörderi så kunde jag säga saker till Anna, som ingen utomstående skulle förstå. Anna förstod direkt varför jag ställde en specifik fråga. Det är riktigt kul när man jobbar flera med ett fall och kan bolla tankar.

– Annars jobbar man ju mycket själv som dna-detektiv, säger Johanna Lindh.

Vem anlitar dna-detektiven?

De vanligaste kunderna är från 40 år och uppåt, som söker sin far, farfar eller morfar. Vissa har dna-testat sig, men förstår inte hur de ska kunna använda resultatet för att hitta sin saknade släkting.

– Andra har inte dna-testat sig alls. Då börjar vi med att se till att de gör det på rätt ställe, så vi får största möjliga mängd data att jobba med. Vilket dna-företag som är bäst beror bland annat på var i världen man har sina rötter.

Johanna Lindh har även fått kontakt med ungdomar genom sociala medier som Tiktok.

– De flesta säger att ”jag har aldrig vetat vem min pappa eller farfar var”. Nu vill de ta reda på det innan det är för sent. En person jag har hjälpt visade sig bo bara en och en halv kilometer från sin halvbror.

När det gäller fallet med Kerstin Eklunds okände morfar, i artikeln nedan, så använde sig Johanna framför allt av de tekniska verktygen inom dna-släktforskning.

– Kerstin kan redan väldigt mycket om släktforskning. Men det fanns frågetecken i hennes släktträd, som hon inte kunde lösa. Då kunde jag peka på vilka släktingar hon borde låta dna-testa.

Det finns många villospår att se upp med

På det sättet kunde de utesluta vissa grenar och ringa in ett troligt kluster med dna-träffar, som de sedan systematiskt kunde gå vidare med.

– Ganska snabbt såg vi att det fanns ättlingar till en av männen som fanns i hennes funderingar kring en möjlig morfar. Genom ättlingarnas dna-träffar hittade vi mer och mer. Till slut tog vi kontakt med en av mannens söner. Sedan han också dna-testat sig kunde vi se att vi hittat rätt. Så måste man göra för att vara helt säker. Det finns så många villospår man kan ledas in på, som man måste se upp för.

Dna-testet förde okända systrar samman

relationerDna-testet förde okända systrar samman: ”Overkligt att vi funnit varandra”

Johanna är väldigt glad över att Kerstin hittade rätt morfar och att hon i dag har fått en fin relation med morbröderna.

– Jag blir varm i hjärtat när jag hör att de ska ses, säger hon.

Det är dock inte alltid så att hennes uppdragsgivare väljer att ta kontakt med den pappa eller annan släkting som Johanna hittar.

– I ett av mina fall, så har min kund fått reda på vem hans pappa troligen är. Men han har ännu inte kontaktat syskonen för att få ett hundraprocentigt bevis.

Känner du dig otillfredsställd då, som dna-detektiv?

– Jo, så är det ju. Jag vill ju helst ha bevis på, att jag har haft rätt, skrattar hon.

– Men jag inser samtidigt att alla har sin egen process. Allt har sin tid, han kanske tar kontakt när han känner sig redo, säger Johanna.

Kerstin hittade släktingar med dna-detektiven Johannas hjälp: "Det känns väldigt fint i hjärtat"

Kerstin Eklund, 52, hittade sin biologiska morfar tack vare dna-detektiven Johanna Lindh.

– Tyvärr fanns min morfar inte kvar i livet då. Men jag har hittat tre morbröder. Speciellt en av morbröderna har jag kommit väldigt nära. Vi pratar nästan varje vecka. Det är fantastiskt, jättehäftigt. Vi säger ofta att det är som om alla pusselbitarna äntligen har fallit på plats för oss båda, säger hon.

Roslagsbon Kerstin började intressera sig för släktforskning redan 1990, när hon fick ”ärva” en pärm med gammal konventionell släktforskning.

– Jag har alltid varit nyfiken av mig och tyckte det verkade spännande och intressant. På den tiden fanns det ju inget internet, så jag satt många, många timmar på biblioteken med lånade mikrokort av kyrkböckerna och letade. Det var väldigt omständligt, skrattar hon.

Kerstin var bara 14 år när hennes mamma dog.

Annan far i kyrkoarkiven

– Vi hann aldrig riktigt prata om det där med hennes biologiska pappa. Men jag vet att hon blev adopterad av min mormors tredje make och växte upp i tron att han var hennes biologiska pappa.

relationerBästa vännerna Emma och Neelam visade sig vara kusiner: ”En dröm har gått i uppfyllelse!”

– När min mamma var 13 år fick hon plötsligt veta att det var en helt annan man som stod som fader till henne, i kyrkböckerna. Det måste ha varit en chock. Även om jag i efterhand har förstått att hon under hela uppväxten hade en känsla av att hon var annorlunda och blev behandlad på ett annat sätt. Vid ett tillfälle sökte hon upp mannen som stod som hennes biologiska fader i kyrkoarkiven. Men han ville inte veta av henne, säger Kerstin.

Den utpekade pappan var till sjöss när Kerstins mamma skulle ha blivit till. Han ansåg sig därför omöjligen kunna vara hennes biologiska far. Allt det där fick Kerstin reda på långt senare, när hon beställde fram Barnavårdsnämndens akter kring mamman.

Gick på föreläsning – topsad på plats

Historien hade kunnat sluta där, om inte Kerstin följt med sin kollega på en föreläsning med Peter Sjölund, pionjär inom dna-släktforskning, i april 2019.

– Eftersom jag är en nyfiken människa hängde jag på. Efter föreläsningen kunde man topsa sig direkt på plats. Så det gjorde jag. Svaret kom efter några veckor. Men när jag loggade in och tittade, så visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med resultatet. Jag började läsa på, och sätta mig in i hur man kan räkna ut vem som är släkt med vem, men vissa verktyg var för komplicerade för mig, säger Kerstin.

Det var då hon tog kontakt med dna-detektiven Johanna Lindh och bad om hjälp.

– Johanna kunde hjälpa mig med de mer avancerade tekniska dna-verktyg som finns på nätet. Vi hade ett jättebra samarbete där jag stod för den mer traditionella släktforskningen, och Johanna pekade mig i rätt riktning. Jag fick tips om att topsa en halvmoster för att se vilka hon matchade ihop med. Tack vare att en släkting på min pappas sida hade topsat sig, kunde vi också bena ut vilka träffar som hörde till min pappas sida, säger Kerstin.

Nästa dilemma: Hur tar man kontakt?

Kerstin hade fått en förvånansvärt hög träff på något som såg ut att vara en halvkusin. Men hon förstod inte hur de kunde vara släkt. Inga namn eller platser stämde med hennes kyrkoböcker. Samtidigt började det bli allt tydligare att det inte fanns några som helst dna-spår efter den man som angetts som hennes biologiska morfar.

Till slut kom de gemensamt fram till ett namn, som högst troligt var Kerstins biologiska morfar. Det gick dock inte att veta med säkerhet, utan en dna-match från en av mannens söner.

Då kom nästa dilemma: Hur tar man kontakt?

– Åh, vad jag velade över det där. Jag hade skrivit brev till dem där jag försiktigt berättade att jag gjort ett dna-test och trodde att vi var släkt. Men tänk om jag hade fel! Jag ville ju inte lura någon. Jag hade de där breven på bordet och pratade så mycket om det att min kollega till slut fick nog och sa bestämt: ”Nu går du iväg och postar breven!”

Bröderna visste att hon fanns

De vänliga, handskrivna breven landade rätt.

– Redan nästa dag ringde en av morbröderna. Sedan dess har vi haft jättebra kontakt och pratat hur mycket som helst. Vi hörs faktiskt varje vecka. En av de andra bröderna har topsat sig, så nu vet vi att det är rätt och riktigt. Ett dna-test ljuger ju aldrig, säger Kerstin.

Det visade sig att morfadern hade berättat för sina söner att han hade en dotter, men de hade aldrig vetat vem hon var.

– Tack vare att vi fick kontakt, så har vi fått tillgång till varandras bilder. Våra olika pusselbitar har fallit på plats. De har fått se fotografier av mamma, mig och mina barn. Min son är lik min morfar, till exempel! Sådant är fascinerande att se. Och gamla bilder har dykt upp, som ett fotografi på min morfar och mormor ihop, det är fantastiskt.

Framöver hoppas hon få träffa två av sina morbröder.

– Det ser jag verkligen fram emot. Det enda sorgliga är att min mamma aldrig hann uppleva det här, och träffa sina halvbröder. Det tycker de också. Samtidigt tänker jag på något sätt att vi håller henne levande genom att prata om henne. Det känns väldigt fint i hjärtat, att jag kunde hitta en pappa till min mamma, till slut.

Korrigerar felaktiga släktträd

I dag är Kerstin aktiv i släktforskargrupper på Facebook, eftersom hon tycker det är kul att hjälpa andra. Och hon försöker alltid korrigera de felaktiga släktträd hon hittar, där hennes mamma får ”fel” pappa.

– Annars fortsätter ju folk lägga ner sin tid på att forska om helt fel människor i sitt släktträd. Tyvärr kan man inte ändra i kyrkböcker. Men eftersom jag kan stärka mina uppgifter med dna-bevis, så bifogar jag dem. Dna väger tyngre än kyrkoböckerna, säger Kerstin.