Bästa vännerna Emma och Neelam visade sig vara kusiner: ”En dröm har gått i uppfyllelse!”
Så fort Emma och Neelam får syn på varandra på mötesplatsen, en restaurang i Stockholm, faller de i varandras armar. De omfamnar varandra och tårarna börjar rinna. Det är en dröm som går i uppfyllelse för båda. För första gången i livet får de träffa en biologisk släkting och mötet dokumenteras av Emmas pojkvän.
– Min högsta dröm har alltid varit att hitta en nära släkting. Äntligen kan jag också svara ja när någon frågar om jag har någon genetisk släkting. Jag har en egen familj, strålar Neelam Sandholm, 24, som längtar efter att ta igen alla förlorade år då hon och kusinen Emma Karuna Lundgren, 28, bott i samma land utan att veta om varandra.
De växte upp i varsin ände av landet, och visste nästan inget om sitt ursprung. Båda har lämnats till ett barnhem i New Delhi som bebisar och båda har flugits till Sverige med eskort, med några års mellanrum. Emma hamnade hos en familj i Umeå, och Neelam i Töreboda.
Min uppväxt var kärleksfull och varm men inuti har jag alltid känt mig utanför
– Jag växte upp med mamma, pappa och tre yngre syskon som är mina föräldrars biologiska barn. Min uppväxt var kärleksfull och varm men inuti har jag alltid känt mig utanför. Jag var ju inte lik någon i familjen, säger Emma, som i vuxen ålder har besökt Indien och barnhemmet tillsammans med sin familj.
– Jag fick träffa en kvinna på barnhemmet som tog emot mig som bebis, och jag fick se min biologiska mammas namnteckning på ett papper hon signerat. Efter återresan förändrades allt, nyfikenheten på min bakgrund väcktes på allvar och jag blev stolt över mitt ursprung, säger Emma.
Detta är kusinerna Emma och Neelam
Namn: Emma Karuna Lundgren, 28, försäkringsrådgivare.
Familj: Sambon Emil Hörnberg, 28, konstruktör och ragdollkatten Inez.
Bor: I Umeå.
Namn: Neelam Sandholm, 24, industriarbetare och utbildad undersköterska.
Familj: Schäfervalpen Delhi.
Bor: I Töreboda.
Neelam har en bror som också är adopterad från Indien, och det har varit en trygghet genom uppväxten när både hon och storebror fått elaka kommentarer slängda efter sig.
Neelam säger att hon redan som barn ofta funderade på vem hon egentligen var.
Jag tittade på mig själv i spegeln och tänkte på att jag var annorlunda
– Jag tittade på mig själv i spegeln och tänkte på att jag var annorlunda. Vi hade fått en hemläxa i skolan att ta reda på vem vi ärvt vårt utseende ifrån och jag var den enda i klassen som inte kunde göra uppgiften. Mina föräldrar såg ju inte ut som jag!
Kände inte till sitt ursprung
Varken Neelam eller Emma kände till något mer om sitt ursprung än att de lämnats till ett barnhem i New Delhi och att de adopterats via samma adoptionsförmedling, Barnen framför allt, i Sverige.
För två år sedan korsades deras vägar i en grupp på Facebook för adopterade från Indien. Neelam hade hittat dit redan 2018. Hon efterlyste fler som kom från barnhemmet Welfare home for children i New Delhi. Det var det inlägget Emma hittade när hon gick med i gruppen, efter sin återresa till födelselandet.
– Jag sökte på barnhemmets namn och fick upp Neelams fråga. Jag skrev till henne, skickade en vänförfrågan och vi började chatta med varandra. Det sa klick direkt! Vi skrev till varandra flera gånger om dagen och så småningom började vi också prata med varandra i telefon i timmar. Ja, vi blev bästa vänner. Jag har aldrig känt en så stark samhörighet med någon tidigare, det var nästan som en förälskelse, säger Emma och Neelam håller med. De skrev till varandra att de önskade att de var systrar.
Vännerna skickade bilder till varandra och slogs av hur lika de var, på bilderna från barndomen gick det knappt att se vem som var vem! Tjejerna skojade om att de kanske var släkt och Neelam peppade Emma att göra ett dna-test
Det var en sådan lyckokänsla, men det var också lite obehagligt att vara så lik någon
– Jag fick rysningar av hur lika vi var! Det var en sådan lyckokänsla, men det var också lite obehagligt att vara så lik någon. Det väckte mycket jobbiga känslor. Tänk om vi trots allt inte var släkt, fastän vi var så lika? Jag hade redan gjort flera dna-tester, men fick bara träffar på personer som delade 0,3 procent av mitt dna och bodde i andra länder, långt bort. Så är det ofta för adopterade som försöker hitta sina rötter via testerna som finns på nätet, säger Neelam, som lyckades övertyga en tveksam Emma att beställa hem test-kit.
– Jag var rädd för att jag skulle vara en av dem som sträcker ut en hand för att hitta rötterna och sedan inte få någon träff alls.
Beställde tre dna-test
Men till slut tog nyfikenheten över och Emma beställde test från tre olika ställen. Det kändes högtidligt och känslosamt att lägga testerna på brevlådan, och Emmas sambo Emil fick filma händelsen.
När svaret kom väntade jag flera dagar med att öppna det. Jag var så spänd och nervös
– När svaret kom väntade jag flera dagar med att öppna det. Jag var så spänd och nervös. Men den 11 april 2021 läste jag resultatet. Jag hade fått träff med 14 personer, varav en var nära släkt. Först såg jag en svensk flagga, sedan namnet Malin Sandholm och en bild! Jag vågade inte tro att det var sant. Det var ju Neelam! Jag var tvungen att be Emil att dubbelkolla om jag verkligen såg rätt, skrattar Emma som genast ville ringa Neelam, som till en början inte svarade.
Ljudet på Neelams mobil var avstängt!
– Men när jag såg att Emma ringt flera gånger ringde jag upp direkt. Jag visste ju att hon väntade på dna-svaret. Emma sa att hon fått reda på att vi två var nära, sedan började hon skratta men jag ville bara att hon skulle berätta fort, fort!
När Neelam fick veta att hon och Emma är kusiner, något som senare också bekräftats av dna-experten Peter Sjölund, började tårarna att rinna.
– Jag rabblade samma sak om och om igen. ”Jag har en familj, jag har en kusin, en kusin!” Den lyckokänslan var otrolig. Hade jag känt till Emma tidigare skulle jag sluppit känna mig så ensam.
I andra änden av luren satt Emma med tårarna flödande nedför kinderna.
Jag var så lycklig, men också ledsen för att vi växt upp i samma land, så nära men ändå så långt bort, helt ovetande om varandra
– Jag var så lycklig, men också ledsen för att vi växt upp i samma land, så nära men ändå så långt bort, helt ovetande om varandra. Det är stor glädje blandad med sorg och frustration. Det hade gjort så stor skillnad om vi känt till varandra tidigare. Nu vill jag träffa Neelam så ofta som möjligt, jag vill veta allt och lära känna henne på djupet. Vi har ju så många år att ta igen!
Rasism och utanförskap
Emma och Neelam delar inte bara ursprung, släkt och utseende, de delar också upplevelser av rasism och utanförskap.
”Dina syskon är inte dina riktiga syskon!” ”Vem är din riktiga mamma?” ”Av vem ar du ärvt din näsa och hårfärg?” ”Varför blev du bortlämnad?” ”Vi borde skicka hem dig i en bananlåda!”
Emma och Neelam har båda mötts av glåpord och frågor som gjort ont, de delar också känslan av utanförskap, minoritetsstress, separationsångest och tacksamhetsskuld.
– Jag har haft en underbar och kärleksfull barndom där mina föräldrar inte gjort någon skillnad på mig och deras biologiska barn. Vi har fått exakt samma uppväxt. Med facit i hand kanske jag hade behövt något annat, något mer? Som vuxen ser jag att vi som adopterats från ett annat land behöver få träffa andra adopterade, säger Emma.
Hon önskar att föräldrautbildningen inte tog slut när adoptivföräldrar får sitt barn. Utbildning och uppföljning borde fortsätta under hela uppväxten!
– En vit familj har aldrig behövt reflektera kring rasism exempelvis. Som adopterad hade det varit guld värt för mig att ha en mentor i någon som också var adopterad, säger Emma, som har många funderingar kring hur adoptioner skulle kunna skötas bättre i framtiden.
– Det finns många barn ute i världen som behöver ett nytt hem, så jag är absolut för internationella adoptioner, men är säker på att det finns förbättringspotential i hur vi följer upp processen.
Neelam är inte lika positivt inställd:
– Jag tycker inte att man ska skicka barn över halva jordklotet. Det är bättre om man adopterar barn till grannländerna, där man har nära till sitt födelseland. Det är så jag tänker. Alla adopterade känner inte tacksamhetsskuld men både jag och Emma har känt det. Jag känner inte så längre. Det är adoptivföräldrarna som ska vara tacksamma.
Neelam och Emma säger att de respekterar varandras åsikter, det är okej att tycka olika. I många andra frågor tänker de precis likadant.
Ja, vi har så mycket gemensamt. Och vi är så lika
– Ja, vi har så mycket gemensamt. Och vi är så lika. Båda gillar att sjunga, måla och fotografera och vi är praktiskt lagda. Båda är också oroliga för att något ska hända den andra, att det vi nyss fått ska tas ifrån oss. Vi tror att det har att göra med den separationsångest vi, liksom många andra adopterade, lever med, säger Neelam.
Hon och Emma har planer på att ta reda på mer om sin gemensamma familj tillsammans. När pandemin är över vill de resa till New Delhi. Neelam har ännu inte besökt Indien och vill uppleva sitt födelseland och kanske söka upp släktingar, något som hon tänker inte är självklart.
– Vi vet ingenting om hur våra mammor och pappor lever idag. Vi vill ju inte skada dem genom att dyka upp där, men kanske kan vi få hjälp av en mellanhand.
Vill sprida hopp
Neelam och Emma träffades i Stockholm för första gången. Sedan dess har Neelam hälsat på hos Emma i Umeå vid två tillfällen.
– Jag ville visa henne var jag är uppvuxen, låta henne träffa mina vänner och min familj. Alla tog emot henne med öppna armar och mina föräldrar säger att de har fått en till dotter i Neelam.
Kusinerna passade också på fira sina födelsedagar tillsammans, båda är födda i september.
– Det var min bästa födelsedag. Den brukar vara förknippad med ångest och många tankar kring hur omständigheterna egentligen var för min indiska mamma när jag föddes. Men nu var det bara roligt att fylla år.
Med sin berättelse vill Neelam och Emma sprida hopp till andra adopterade och de vill bidra till en ökad förståelse.
– Att prata med och träffa andra adopterade är så värdefullt. När jag hittade Facebook-gruppen förstod jag att andra adopterade har samma känslor och tankar som jag. Jag är inte ensam, säger Emma.