Jennie: Drömfamiljen var inte så perfekt som jag trodde
Det är inte så svårt att förstå att jag blev stjärnögd av Martin och hans familj. De hade något så totalt annorlunda mot det jag hade upplevt.
För mig var de den perfekta familjen, just en sådan jag hade drömt om när jag växte upp. Jag trodde att om jag bara gifte mig med Martin och blev en del av dem skulle jag få uppleva den där tryggheten jag alltid hade längtat efter …
Jag var äldst av tre syskon. Pappa körde långtradare och taxi, mamma jobbade i butik. Pappa kunde vara borta flera veckor i sträck, och mamma hade svårt att låta bli spriten.
Det var ont om regler i vårt hushåll och ännu sämre ställt med stabilitet och trygghet. Jag fick tidigt lära mig att klara mina läxor på egen hand. Ingen hade tid eller ork att hjälpa mig.
Ibland fick jag också se till så mina syskon kom i säng när mamma hade somnat i soffan efter en flaska vin. Våra föräldrar hade ett stormigt äktenskap. Ena dagen var allt frid och fröjd, den andra for porslin i väggarna.
De kunde vara så elaka och nedlåtande, både mot varandra och mot oss barn, om vi råkade komma i vägen vid ett sådant tillfälle. Jag var rädd för att andra skulle få veta hur de betedde sig.
Jag skämdes över min familj
Jag hade alltid en liten orolig klump i magen när jag hade kompisar på besök, och jag vågade aldrig låta någon sova över.
Det var en smärtsam känsla, men jag skämdes över mina föräldrar. Det jag önskade mest av allt var att vi hade varit en helt vanlig familj. En familj som åt middag tillsammans, som var snälla och hjälpsamma mot varandra – en familj där det inte fanns något att skämmas för.
Jag älskade att sy och efter gymnasiet började jag hjälpa till i ett skrädderi. Jag lärde mig mycket och gick olika kurser i sömnad och tillskärning. När en väninna gifte sig hjälpte jag till att sy hennes brudklänning.
Det var fantastiskt, och jag var säker på att detta var något jag ville jobba med under resten av livet.
Jag var 24 när jag träffade Martin. En dag kom han in på skrädderiet med en ärvd väst som han ville ha lagad.
Det råkade bli jag som hjälpte honom, och när han kom tillbaka för att hämta västen stod vi och pratade så länge att han till slut föreslog att vi skulle ta en fika ihop. Jag tror att vi båda anade redan då att något speciellt skulle hända mellan oss.
Martin läste till ingenjör. Han var flitig och pålitlig. Från allra första början kände jag mig trygg med honom, och för mig var det en oemotståndlig känsla.
När jag fick träffa hans familj kändes det ännu bättre. De var ordningssamma och vänliga, och jag kände mig genast välkommen.
När Martin och jag förlovade oss träffades våra familjer för första gången. Det gick väl ganska bra, men jag räknade inte med någon djupare vänskap dem emellan.
Själv kände jag mig nu mer hemma i min svärfamilj, än i min egen.Åren gick. Vi fick tre barn och köpte hus. Efter utbildningen fick Martin ett bra jobb på ett mindre företag. Han trivdes och blev kvar.
När ägaren gick i pension hade Martin just fyllt 40 och blev erbjuden att ta över tillsammans med en kollega. Att de var två som delade på ansvaret kändes skönt och det fungerade också väldigt bra.
Vi hade ett gott liv. Vi hade råd att resa utomlands på semester varje år, sådant som det inte hade funnits möjlighet till när jag växte upp.
Men genom åren blev jag gradvis medveten om att allt i Martins familj inte var så perfekt som jag hade trott.
Första gången jag la märke till detta var när Martins farbror dog. Man kramade om varandra och sa några ord, men sedan var det locket på.
De ville nog tro att det var bäst så, att det var så man gjorde – bet ihop och gick vidare. Vad de egentligen gjorde var att försöka sopa sorgen och saknaden under mattan.
Likadant gjorde man med det mesta som var känslomässigt jobbigt. Man hade väldigt svårt för att hantera osämja.
Jag började förstå att det inte var tillåtet att bli arg eller visa missnöje öppet. Vid ett tillfälle blev jag irriterad på en av Martins kusiner. Jag tyckte att han var nedlåtande och dolde inte min irritation.
Svärmor gav mig ett skarpt ögonkast som tydligt visade att jag hade gått över en osynlig gräns. Efter det var nästan hela familjen avmätt mot mig under resten av dagen.
Jag började förstå att det som jag hade trott var så perfekt egentligen handlade om yta. I Martins familj såg allt bra ut utifrån, men man bara dolde problemen.
Det var en chock att inse att man varken i min eller hans familj hade löst några problem. I vår hade det varit för kaotiskt, och i deras för strikt. Och båda situationerna hade skapat otrygghet.
Det här hjälpte mig att förstå de problem som hade dykt upp i vårt äktenskap. Jag hade haft mina rosaskimrande fantasier om att vi alltid skulle ha det lika bra tillsammans, men det hade så klart varit naivt.
Jag hade burit på mina upplevelser och han på sina. När det hade uppstått problem i barnens skolor, eller någon schism med grannar eller bekanta, hade han alltid försökt skjuta det åt sidan och låtsas som ingenting.
Hans lösning på problemen var att låtsas som om de inte fanns. Det här hade många gånger gjort mig både frustrerad och irriterad.
Jag hade vuxit upp i en familj där man inte hade hanterat problemen – jag hade trott att Martin och jag tillsammans skulle göra allt annorlunda.
På den här punkten skapade äktenskapet otrygghet precis som min uppväxt hade gjort, och det var både smärtsamt och svårt att hantera. Det var definitivt något som jag inte hade räknat med.
Det krävdes en hel del grubblande och en och annan bok i populärpsykologi för att jag skulle förstå det här.
Jag hade trott att jag funnit den trygghet jag saknat, men verkligheten var den att jag hade gått från en otrygghet till en annan. Martin hade inte haft den drömfamilj jag inbillat mig.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Våra uppväxter hade varit olika, men ändå lämnat samma spår. Nu var det upp till oss att inte föra detta vidare till våra egna barn.
Med det som främsta drivkraft tog jag upp det här med Martin. Han är klok och förnuftig, men det var inte helt lätt att få honom att se på sin familj och sitt beteende med nyktra ögon. Med tiden kom han dock att förstå att jag hade rätt.
Det krävdes en del jobb för att förstå och bryta våra invanda mönster, men det var väl värt mödan. Jag tror att vi har gjort ett ganska bra jobb med att ge våra barn den trygghet vi har saknat.
I dag är vi dessutom tryggare i oss själva och med varandra. Det svåraste har varit att inte halka in i gamla mönster igen med min och hans familj, men jag tycker faktiskt att förändringarna som vi har gjort även tycks påverka omgivningen positivt.
Nu har Martin och jag tillbringat trettio år tillsammans, och vi har det nästan bättre än någonsin. Jag känner mig trygg i tanken på att äktenskapet kommer att hålla livet ut, och det är en underbar känsla.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]