Lena: Jag vill hylla min bror
Gustav hade varit klippan i mitt liv, men hans fru Anne, som jag inte alls stod särskilt nära, kom att bli ett stort stöd.
Min bror Gustav var klippan i mitt liv. Trots att han var åtta år äldre än jag stod vi varandra mycket nära. Jag kunde prata med honom om allt och jag trodde att det så skulle förbli.
Men för två år sedan fick jag ett samtal som fick hela min tillvaro i gungning. Det var min svägerska Anne som ringde och hon grät så att jag nästan inte hörde henne.
– Gustav är död, fick hon slutligen fram.
Jag minns knappt något av den dagen, men jag minns att jag stod vid sjukhussängen där min bror låg blek och död.
Han var 56 år, hade fått en blodpropp och lämnade efter sig sin fru Anne, deras två barn, ett barnbarn – och mig.
Min bror fanns alltid där för mig
Gustav hade alltid varit där för mig. När våra föräldrar skildes var det till Gustav jag som förtvivlad 14-åring vände mig. Han hade flyttat hemifrån men det fanns alltid plats för mig i hans lilla etta.
Mina föräldrar hade inte tid med mig och helg efter helg bodde jag hos min bror som överlät sängen åt mig och själv sov på en luftmadrass på golvet. Vi pratade och pratade tills en av oss somnade.
Nu var båda mina föräldrar och Gustav borta och jag kände mig som världens mest ensamma människa. Men jag var inte ensam. Jag hade mina två barn, mina vänner och kollegor och månaden efter Gustavs bortgång var alla snälla och deltagande och skrev och ringde till mig.
En gammal vän från Göteborg skickade blommor och en tidigare kollega kom hem till mig med chokladbollar och pappersnäsdukar, varpå jag grät ännu mer.
Varför ska sorg graderas?
Allt eftersom tiden gick förväntade sig min omgivning att jag skulle bli mig själv igen. Livet gick ju vidare. När jag berättade att jag mist min bror kondolerade folk men frågade sedan om han hade haft familj.
När jag svarade att han varit gift med Anne och att de hade två vuxna barn och ett barnbarn, flyttades all sympati till dem. Det var synd om Anne, om Kasper och Niklas för att inte tala om lille Oliver som skulle växa upp utan sin farfar.
–Det måste vara svårare för dem, sa min väninnan Henrietta.
Jag hade givetvis den djupaste förståelse för Gustavs familj men jag kunde inte begripa varför sorg skulle graderas och viktas på det där sättet. Som om Anne hade mer rätt att sörja för att de bott tillsammans.
Sorgen låg som ett tungt grått täcke över mitt liv. Jag tänkte på Gustav hela tiden och kunde inte förstå att han inte fanns mer.
Vi delade minnen får vår barndom
Gustav hade hjälpt mig när min man plötsligt lämnade mig efter tio års äktenskap. Där stod jag med två små barn och Gustav ordnade ny lägenhet och allt annat praktiskt för att inte tala om alla gånger han lyssnade på mig. Jag kunde gråta och rasa över min exman utan att han dömde mig, blev otålig eller blev irriterad.
Jag hade känt Gustav i 46 år. Ingen annan visste precis hur det var att växa upp hos Bengt och Klara i det röda tegelhuset på Rosenvägen där kökskranen droppade och man inte stängde den på ett särskilt sätt.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Det och tusen andra små vardagliga saker hade jag delat med min bror. Nu var den sista livslinjen till Rosenvägen borta för alltid.
Jag skötte mitt arbete och mina barn men sorgen fanns där fortfarande efter ett halvår och dränerade mig på energi. Barnen vande sig vid sin labila och gråtande mamma.
Jag gick ofta till Gustavs grav och när jag satt där på bänken och tittade på stenen kände jag tacksamhet över att han hade funnits i mitt liv. Tänk att jag varit så lyckligt lottad som haft en så fantastisk storebror. Och så började jag gråta på nytt.
Saknaden blev lättare och lättare
På sommaren träffade jag Anne vid graven. Vi hade aldrig stått varandra särskilt nära och hade haft svårt att tala om vår sorg, men när vi stod där sida vid sida utan ögonkontakt, kom orden av sig själva.
–Ibland när jag vaknar vet jag inte hur jag ska kunna ta mig igenom dagen, sa hon med en röst som nästan bröts.
Jag la en arm om henne.
–Jag förstår precis vad du menar.
–Det känns bra att veta att någon annan sörjer lika mycket som jag, sa hon.
Vi följdes åt därifrån och på parkeringsplatsen stod vi länge och pratade.
– Vill du att vi träffas här igen? frågade Anne.
Jag nickade.
Vi började träffas vid graven och gick en promenad efteråt. Tillsammans kunde vi gråta och skratta och jag fick också veta nya saker om min bror. Jag förstod varför de passade så bra ihop, Gustav och Anne.
Efter ett år blev saknaden lättare att bära. Både Anne och jag upplevde fler och fler dagar när solen trängde igenom molnen och i stället för sorgen kände vi båda en djup tacksamhet över att ha fått känna och älska Gustav.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]