Ida: Jag trodde att lillebrors olycka var mitt fel

Efter reklamen: Se också: 5 kändisar som slutat dricka alkohol – så har deras liv förändrats

Jag var mammas och pappas första barn. Ett år senare fick jag en lillebror och efter ytterligare ett par år kom min lillasyster. När lillasyster föddes flyttade hela familjen till ett hus strax utanför stan.

De minnen jag har av den första tiden i huset är idylliska. Vi hade en stor tomt med en trädkoja, och jag och mina syskon tillbringade mycket tid tillsammans utomhus. Vi gungade i träden, gjorde kullerbyttor på gräsmattan och klättrade upp i kojan som pappa hade byggt till oss.

Allt var frid och fröjd, tills jag fyllde tio år. Det var då som jag upplevde att vår mamma förändrades, och med henne även vår tillvaro.

Våra föräldrar skildes – efter stökiga tiden

Mamma började gå ut med sina väninnor allt oftare och verkade ha allt mindre tid för oss barn. Hon hade även mindre tid för pappa och var inte längre så kärleksfull mot honom.

Stämningen hemma blev sämre och våra föräldrar bråkade ofta. Jag kunde ligga i sängen på nätterna och höra hur de grälade i köket. Jag tror till och med att mamma träffade andra män under den här tiden. Det verkade som att det var just detta som de grälade om.

Till slut separerade mina föräldrar. Pappa flyttade ut från huset och senare såldes det. Våra föräldrar skaffade var sin lägenhet, och jag och mina syskon bodde tillsammans med mamma. Men nästan varje helg var vi och besökte pappa, som inte bodde så långt därifrån.

relationerMarika: Min son har brutit kontakten med mig

Mamma förändrades – var ingen stabil förälder

Vi barn saknade trädgården och känslan av att ha båda föräldrarna nära, men det värsta var förändringen hos vår mamma. Våra liv hade ryckts upp och vi hade behövt trygghet och föräldrar som var stabila. Tyvärr var inte vår mamma det just då.

Varför det var så var omöjligt för oss barn att förstå. Jag minns bara en känsla av förvirring och otrygghet i tillvaron som inte hade funnits där förut, och en oro över att det som hade hänt var mitt fel.

Hade jag och mina syskon varit för jobbiga? Var det därför våra föräldrar hade separerat? Och var det därför mamma hade träffat andra män, för att skaffa nya barn och få en ny familj? Tankarna i mitt huvud var många och plågsamma.

Blev lämnad att ta hand om mina yngre syskon

Mamma började lämna mig och mina två syskon ensamma hemma i allt större utsträckning. Hon tyckte att vi kunde ta hand om oss själva, och framför allt tyckte hon att jag som var äldst kunde ta hand om de yngre. Det fick konsekvenser som jag har fått leva med hela livet.

Ibland handlade det om att mamma behövde jobba någon timmes övertid och inte hade möjlighet att ordna barnpassning. Andra gånger ville hon iväg och träffa sina väninnor och tyckte att vi kunde klara oss ensamma hemma i någon timme.

Men det handlade också om kvällar då vi var ensamma hemma i ett par timmar medan hon sa att hon bara skulle ”kila ut en stund”. Förmodligen skulle hon då träffa någon manlig bekant eller kanske gå ut och dansa, har jag senare förstått.

Det var en sådan kväll som det gick snett.

Lillebror akut till sjukhus – efter otäcka händelsen

Min mamma var ute som vanligt och jag och mina syskon satt i soffan och tittade på en tecknad film. Jag var 11 år och min bror Emil var 10 år. Vår lillasyster var 7 år.

Emil hade svårt att sitta stilla några längre stunder och började snart klättra på soffan. Han gjorde sedan kullerbyttor och försökte stå på händer. Så gjorde han ofta och det var inget konstigt med det, men den här gången var olyckan framme.

Emil stod på soffkanten och fick för sig att han skulle göra en volt i luften och sedan landa med fötterna på golvet. Hans akrobatiska övning gick dock väldigt snett.

När Emil tagit ett hopp upp landade han i stället med huvudet före i golvet, och slog dessutom i en vass kant på ett bord.

Jag for upp ur soffan och glömmer aldrig känslan när han bara låg där utan att röra sig, helt livlös. Min lillasyster började gråta hysteriskt och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra.

Vi hade inga mobiltelefoner på den tiden så vi kunde inte nå vår mamma var hon än var. Eftersom vi var nyinflyttade hade vi heller inte lärt känna grannarna ännu.

Jag sprang till telefonen och ringde hem till pappa, och som tur var svarade han. Han larmade omedelbart ambulans och var själv snabbt på plats hemma hos oss.

Väntan på hjälp tog säkert inte så många minuter, men för mig kändes det som en evighet. Jag grät och skakade om lillebror men fick inte liv i honom. Pappa försökte trösta både mig och min lillasyster, samtidigt som han tog hand om Emil.

När ambulanspersonalen kom bar de ut Emil i ambulansen och körde iväg. De tog honom till akuten tillsammans med min pappa. Jag och min syster blev passade av en grannkvinna som vi inte kände.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Kände stark oro och skuldbelade mig själv

Efter att pappa och Emil hade åkt iväg med ambulansen var jag så fruktansvärt rädd. Jag kände att allt var mitt fel, att det var jag som inte hade passat mina syskon tillräckligt noga. Att jag skulle ha skyddat Emil och fångat honom när han föll.

Jag väntade med skräck på att mamma och pappa skulle komma hem och skälla ut mig för vad jag hade ställt till med. Jag var ju äldst och min mamma hade sagt åt mig att ta hand om mina syskon. Tänk om Emil dog? Hur skulle jag kunna leva då? Då måste jag också dö, tänkte jag.

Pappa var i sin tur vansinnig på mamma efter den här händelsen. Han tyckte att det hela var hennes fel och att hon hade försummat sina barn. Han tyckte att det var direkt vårdslöst att lämna oss ensamma hemma och lägga allt ansvar på mig. Och det hade han ju rätt i.

relationerBeata: Jobbet räddade min sons framtid

Pappa skällde ut mamma – vi var fortfarande lojala

Emil klarade sig med en svår hjärnskakning, men det hade kunnat sluta hur illa som helst. Han var inlagd på sjukhuset en tid och relationen mellan mamma och pappa blev allt sämre.

Pappa ville att vi barn skulle komma och bo hos honom, men vi var så lojala mot mamma att vi inte vågade säga emot henne.

Först som vuxen har jag på allvar förstått hur fruktansvärt tanklöst och orättvist mammas beteende hade varit mot oss allihop, särskilt mot mig.

Hennes agerande hade gett mig hemska skuldkänslor. Jag trodde ju att det var jag som inte var tillräckligt pålitlig när det var hon som hade brustit i sitt föräldraansvar.

Besvikelsen går djupt än i dag

I dag vill mamma inte alls prata om det som hände. Hon är omgift sedan många år och ser på separationen från pappa och tiden därefter som en parentes i våra liv, som inte hade någon större påverkan på oss.

Men det är inte sant. Att hon inte har bett mig om förlåtelse gör mig dubbelt besviken. Jag ska aldrig svika mina barn på det sättet som min mamma gjorde med mig.