Ingeborg: Min släkt lurade mig på arvet – ingen tänkte på mig

Jag kände mig alltid som ensambarn även om jag hade en storebror. Bertil var tio år äldre än jag och vi lekte aldrig med varandra. Jag var ju den tråkiga lillasystern och han föredrog sina jämnåriga kompisar. De tyckte att jag var liten och tramsig och Bertil skämdes mest över mig under vår tidiga barndom.

När jag växte upp var pappa ofta sjuk och mammas lön var låg. Det var 40-tal och vi hade inte precis några dyrbarheter i hemmet. Det fanns bara enkla, slitna möbler och gamla saker hemma hos oss.

Efter reklamen: Så hanterar du släkten under semestern

Orättvist behandlad av släkten

När mina farföräldrar dog roffade pappas syskon åt sig allt. Min far fick alltid bara höra att ”du kom ju inte till bouppteckningen”. Nej, hur skulle han ha kunnat göra det? Vi bodde väldigt långt bort från hans barndomshem och pappa var för det mesta sjuk.

När min mormor och morfar dog var det likadant. Då övertog mammas äldre bror huset och alla möbler och prylar som fanns där inne. Övriga syskon fick inget, fastän allt förstås borde ha delats upp så som rättvisan kräver. Alltid verkade det som om vi blev missgynnade och orättvist behandlade.

Så var det säkert ofta förr även i andra familjer. Äldsta barnet tog för sig av saker som var av värde, till exempel faderns klocka, den finaste överrocken, mammans guldsmycken, pärlor eller symaskin. Många känner nog igen sig i detta.

Min pappa hade ett fickur, en så kallad rova, som han fått av sin morbror till konfirmationen. Han brukade stoltsera med den framför spegeln, när han klätt sig i kostym. Då satt den fina guldrovan i västfickan och han såg förnäm ut. Han älskade att vara elegant, men det var inte så ofta det fanns tillfälle till det.

relationerLäsarberättelse: Arvstvisten avslöjade pappas falska sambo

Ingen tänkte på mig

Pappa dog när min bror Bertil och jag var 22 respektive 12 år. Min bror var vid den tiden förlovad med en kvinna som hette Birgitta, och de gifte sig senare. Jag visste inte att pappas enkla saker skulle delas lika mellan oss barn, och att vår mamma skulle behålla en del av dem till sin död. Jag var ju bara 12 år.

Men Bertil tog genast för sig och plockade åt sig pryl för pryl, även sådant som borde ha gått till vår mamma. En stödkäpp med silverkrycka som hade varit pappas 40-årspresent, en tavla med Värmlandsmotiv, en prydnadssak i Meissenporslin, några utländska mynt… Det blev en hel del. Framför allt var det många minnessaker som var en del av vår pappa.

Mamma sa aldrig något om detta, hon brydde sig inte om materiella saker. Det verkade nästan som om hon hade respekt för sin son för hon sa aldrig någonsin emot honom, oavsett vad det gällde. Eller så trodde hon att Bertil alltid gjorde rätt. Han inbillade kanske henne det? Ingen tänkte hur som helst på mig.

Jag visste inte att det var att betrakta som ett brott. Men det var ju faktiskt stöld. Jag borde väl ha fått ett par minnessaker av min far? Kanske var min bror inte riktigt medveten om att han lurade mig då. Kanske var det inte alls avsiktligt. Men för mig kändes det ändå som stöld, när jag blev medveten om det. Och någonstans innerst inne måste han själv också ha förstått det.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Jag tänkte ofta på mitt fadersarv

Min bror var över 70 år när han dog. Då hade vi inte umgåtts på flera år. Detta berodde främst på att Birgitta, hans fru, aldrig var snäll mot mig. Om jag kom hem till dem oanmäld för att hälsa på var hon alltid sur och jag kände mig verkligen ovälkommen. För henne fanns bara den egna släkten, hennes släkt alltså.

Jag vet att vissa av dem utnyttjade henne och jag hörde också att de tiggde pengar och annat av henne. Pengar som egentligen var min brors. Min bror och Birgitta hade inga barn.

Jag var rättmätig arvinge till halva boet, vilket jag hade fått veta från bouppteckningsbyrån. Jag tänkte ofta på mitt fadersarv men sa aldrig något. Kanske var det fegt av mig, men jag var så blyg och ville inte sno åt mig. Jag tänkte att om min bror dör först ska väl några av sakerna bli mina, eller om jag dog, så skulle min dotter få dem.

Någon bouppteckning blev jag inte kallad till och när jag själv kom att tänka på det sa de på begravningsbyrån att det redan var för sent. Några månader efter Bertils död sålde Birgitta deras stora hus och sakerna skingrades inom hennes släkt. Det gladde henne säkert att jag blev utan det som egentligen var mitt.

relationerLäsarberättelse: Min son skämdes för mig

Birgitta ljög för mig

En dag ringde jag upp henne. Ja sa rent ut att jag önskade få pappas klocka och ett fotografialbum från mitt barndomshem. Det tyckte jag faktiskt att jag hade rätt till. Inte skulle hon protestera mot det, tänkte jag.

– Tyvärr, Bertil skänkte bort allt. Jag vet faktiskt inte till vem, sa hon elakt.

Men hon ljög. Det visste jag ju. Förstummad la jag på luren. Strax innan Bertil dog såg jag klockan hos dem. Den hängde på en liten krok vid deras pendyl. Inte hade Bertil skänkt bort den till någon främling. Det skulle han aldrig göra. Pappas saker betydde mycket för honom. Jag kände att jag hade talat med Birgitta för sista gången. Det är förfärligt att man ska bli behandlad så bara för att man är blygsam och inte tar för sig i tid.

Så en dag ringde Birgittas släkting upp mig. Han sa att han hade fått min pappas klocka av Birgitta när Bertil dog. Han visste att jag hade sökt efter den och sa att han skulle komma och lämna den till mig.

– Självklart tillhör den dig och ingen annan, sa han.

Så lycklig jag blev! Nu har jag äntligen pappas klocka i min ägo. Den är nog inte av äkta guld när jag tittar närmare, men vad gör väl det? Det ekonomiska värdet struntar jag fullständigt i. Den har ett stort värde i mitt hjärta och är det enda fysiska minnet jag har kvar av min far.Jag tittar på den och smeker den varje dag och gläds. Jag är så tacksam att det fanns en fin och ärlig man som gav den till mig. Nu finns pappa för alltid nära.

/Ingeborg