Max Schüllerqvist skrev bok om att dejta som 67-årig kvinna
Som journalist på SVT är Max Schüllerqvist van vid att göra research.
Men det är hans egna erfarenheter som ligger till grund för hans nya bok Terapeuten som inte visste vad han gjorde.
– Sköra, hjälpsökande människor kan fara illa om man hamnar i händerna på en ickeseriös och person utan utbildning, säger han.
Se också: Fridas mamma tog sitt liv ”för att hämnas”
När Max började skriva sin första roman Det stora dejtingäventyret för tre år sedan hade han också en klar idé vad den skulle handla om, men där saknade han personlig erfarenhet.
Det fick mig att börja fundera på hur det är att som äldre ge sig ut i dejtingdjungeln.
– Av en slump hörde jag talas om en kvinna som börjat dejta efter 60 och som på en blinddate råkade ut för en herre som visade sig ha begynnande demens. Det fick mig att börja fundera på hur det är att som äldre ge sig ut i dejtingdjungeln. Det är en grupp som det inte talas och skrivs så mycket om. Ämnet kändes nytt och intressant, säger Max, som, för att kunna ta reda på mer, skapade ett alias; en 67-årig kvinna vid namn Kristina. Bild fick han låna av sin dåvarande svärmor. Han var nyfiken på vilka svar han skulle få – även om det såklart aldrig var aktuellt att träffa någon öga mot öga. Bokens huvudperson heter också Kristina och är en helt ordinär kvinna som söker kärleken på nätet.
– Under arbete med boken upptäckte jag att många äldre hade testat att dejta på nätet. Men den generationen pratar inte så öppet om det. Jag fick höra en massa intressanta historier…
Vid den tidpunkten hade han själv ingen erfarenhet av nätdejting och upptäckte, via sitt alias Kristina, att de flesta män som skrev verkade vara både trevliga och vettiga – även om det fanns en och annan konstig typ också.
När Max något år senare själv blev singel la han upp en profil för egen räkning. Genom sin noggranna research visste han hur man sticker ut i flödet och vad som verkade funka – och inte. Grabbiga bilder med en ölsejdel i handen var definitivt inte vägen till en seriös kontakt.
– Jag märkte att en tydlig, skarp porträttbild samt någon naturbild och möjligen en kompisbild var nyckeln till framgång. Själv la jag upp en bild på Tinder där jag har en hund i famnen, jag hade lånat mammas hund, säger Max och tittar ömt på sin gravida fästmö Emelie Lundgren.
Föll för hunden
När hon träffade Max på Tinder hade hon själv kommit ur ett längre förhållande och var nyfiken på nätdejting. Var det cyniskt och utseendefixerat – eller var det möjligt att träffa kärleken här?
– Max var min första Tinderdejt. Han skrev till mig först och jag tyckte att han verkade trevlig. Jag föll särskilt för hundbilden. Jag hade nämligen en beagle i famnen på min bild, så vi hittade snabbt en gemensam nämnare och snart hamnade vi i en rolig och lättsam konversation, säger Emelie med ett leende.
Men eftersom Max var hennes första dejt tänkte hon att hon måste dejta några fler. Och så blev det. Men ingen kändes lika rätt som Max och efter ett par kanondejter blev de ett par.
– Jo det gick väldigt fort, men jag kände att det var med Max jag ville hänga. Vi var båda runt 30 och redo för ett seriöst förhållande. Visst kan man fortsätta att dejta olika personer, men risken är att man blir splittrad och förlorar perspektivet. Vi hade många gemensamma intressen, var båda stora djurvänner och ja, det kändes som att det var vi. Vi kunde vara oss själva med varandra till hundra procent, säger Emelie, som efter sju månader flyttade in hos Max och två månader senare friade till honom. Nu väntar de barn till sommaren och har just flyttat till en större lägenhet.
– Jag blev chockad när hon friade, jag hade nog inte tänkt att det skulle gå så snabbt. Men jag blev bara glad, säger Max och berättar att de kort efter att de blev ett par skaffade Tara, en tigrerad blandrastik från Cypern.
– Min mamma hade inte ens träffat Emelie när vi adopterade Tara. Men det finns inget rätt eller fel när det gäller kärlek och det fanns inga tvivel. Vi kände båda att nu kör vi på detta!
Bisarr terapi
Idén till Max nya bok Terapeuten som inte visste vad han gjorde väcktes under en period då han hade mycket ångest.
– Ångest ligger i släkten och när jag var i 25-årsåldern började jag må dåligt. Men som ung kille är psykisk ohälsa stigmatiserat så jag tänkte att jag borde lösa det själv. Kanske skulle det gå över om jag joggade mer? Men det blev hela tiden lite värre. Jag borde ha sökt hjälp på vårdcentralen, men i stället fick jag tips om en terapeut. Nu förstår jag att hon inte var formellt utbildad och att vem som helst kan kalla sig terapeut, titeln är inte skyddad, men det visste jag inte då. Jag var skör och ville komma till rätta med mina problem, säger Max som ganska snabbt fick höra att han hade känslomässiga låsningar från barndomen som han behövde jobba med.
– Men jag hade en jättebra barndom, så det kändes inte rimligt att allt handlade om det. Men terapeuten insisterade och jag började tro på henne. När hon föreslog att jag skulle åka på ett gruppterapiläger protesterade jag. Jag hatar att prata i grupp, men hon menade att jag behövde lätta mitt hjärta i grupp. Så jag åkte…
Max tystnar en sekund innan han fortsätter berättelsen om det minst sagt bisarra, veckolånga gruppterapilägret som ägde rum på en fin kursgård.
– Jag var så skeptisk till hela upplägget. Men på något sätt påverkas man och vill inte vara den där jobbiga som är skeptisk. Det blev som att de låsningar hon sa att jag hade bekräftades. Kanske var jag för sluten.
Bland alla knasigheter de fick prova på under kursen var nog primalterapin i skogen det som tog priset.
– Vi gick ut i skogen och skrek. Senare dansade vi till indisk musik. Det var helt bisarrt att jag gjorde allt detta. Ledaren pratade om chakran och jag förklarade att jag inte trodde på det, att det inte var vetenskapligt. De tyckte såklart att jag var jobbig och jag började tvivla på mig själv. De hade kanske rätt i att jag hade en dålig attityd?
Fick hjälp
Så här med facit i hand är det lätt att skratta åt eländet. Men det finns en allvarlig baksida av flumterapi-branschen. Sköra, hjälpsökande människor kan fara mycket illa. Och ingen vill ifrågasätta eftersom man då bekräftar bilden av sig själv som en person som inte kan öppna upp.
– Det är ju också väldigt mycket pengar i det där, icke-vetenskapliga terapier är ett sätt att lura sårbara människor. Jag kände att jag ville skriva en bok om det här ämnet. Jag betvivlar inte att de som ägnar sig åt detta tror på det de gör, men problemet är att forskningen inte ger stöd åt deras teorier. Många är inte medvetna om att vem som helst kan kalla sig terapeut. De tror att en terapeut alltid har lång utbildning och en legitimation eller en skyddad titel. Men så är det inte, konstaterar Max och berättar att han också ville skriva för att få människor att tänka till kring vilka yrkestitlar som är skyddade och vilka som är… humbug.
Precis som debutromanen är den nya boken en feelgood-roman som på ett lättsamt sätt närmar sig ett aktuellt och allvarligt ämne. Huvudpersonen Johan är en i grunden sympatisk kille med ekonomiska problem. När han av en slump ihopblandas med en etablerad terapeut ser han sin chans att tjäna storkovan. Att han inte har någon utbildning är inget som bekommer honom. Och klienterna strömmar till…
Så hur gick det för Max och hans ångestproblematik efter den bisarra gruppterapiveckan?
– Jag sökte hjälp på vårdcentralen och fick så småningom träffa en legitimerad psykolog som var jättebra, säger han med ett leende.
