Nian Panani flydde från kriget: ”Annars hade jag dött”
Nian sätter sig på parkbänken och tar ett djupt andetag, hon älskar att ta långa promenader. Hon beskriver med glädje hur hon känner sig levande i hela kroppen när hon är utomhus och hur tacksam hon är för livet.
Det fanns inget annat i våra huvuden än att överleva
–Varje dag är till låns och det är upp till oss att fylla den med glädje och kärlek, säger Nian och plockar upp en bit bröd från sin jackficka för att mata fåglarna. Även om det har gått mer än 28 år sedan hon fick fly sitt hem i kurdiska delen av Irak tillsammans med sin familj, minns hon det som igår och fortfarande kämpar hon med starka minnen som dyker upp på näthinnan.
Nian bodde i Irak med sin mamma, pappa och fem syskon under första Gulfkriget som pågick mellan 1990–1991. En vardagskväll i augusti 1990, då Nian var 14 år gammal, hade familjen ätit middag tillsammans med goda vänner. På kvällen när de gick och lade sig för att sova, kunde Nian aldrig drömma om att den natten skulle förändra hennes liv för alltid.
Se också: Elton fick herpes vid födseln – har bara tio procent av hjärnan kvar
Mitt i natten vaknade hennes pappa och mamma av att de hörde sirener och via radion fick de höra nyheten: nu är det krig igen. Från den natten fick familjen hela tiden vara på sin vakt. När som helst kunde de tvingas att lämna sitt hem. Och det skedde några månader senare, i februari 1991.
Nian såg sin mamma och pappa packa ihop den mat som fanns i kylen, det var tio ägg och bröd, och en väska med mediciner och pengar. Det var allt de fick med sig, sedan lämnade de sitt hus ovetande om de skulle komma hem igen eller vad som skulle hända med dem.
Flydde för sina liv
Ute på gatan väntade grannen med sin lastbil. Nians familj fick tillsammans med några andra grannar lift tre mil bort från bostaden, längre än så vågade inte grannen köra familjerna, han var tvungen att tänka på sin egen familjs säkerhet.
–Sedan fick vi börja gå. Det var ingen annan av dem som flydde sina hem som hade bil, alla gick till fots. Det var som en enda stor myrstack. Tusentals invånare som flydde för sina liv, säger Nian.
Fyra dygn gick de utan att stanna för att vila. Nian minns hur de gick trots att det regnade, kläderna var blöta och deras kroppar var genomfrusna. Men för familjen fanns inte ordet vila, de måste ta sig fram till gränsen in till Iran.
Nian, 14 år, gick tillsammans med sin lillebror som var 9 år, lillasystern på 5 år, storasystern på 26 år, och mamma och pappa.
– Jag minns hur pappa hela tiden försökte uppmuntra oss andra: "Se lyset där framme, där kan vi stanna" eller "Om några minuter ska vi vila". Men, det blev ju inte så. Vi bara gick och gick, minns Nian.
Ett starkt minne var när hennes lillebror sa att han inte orkade längre.
–Han sa: Lämna mig här, jag måste sova för min kropp orkar inte mer. Då grät jag, det var så hemskt att höra de orden. Eller när min lillasyster tappade sina favoritskor. Vi försökte bära henne, men orkade inte. Hon gick alla mil de kommande tio dagarna barfota, säger Nian och tystnar för ett ögonblick.
–Det fanns inget annat i våra huvuden än att överleva allt detta. Är då alternativen att gå barfota eller att dö, då väljer man att gå barfota.
Döda längs vägen
Nian ser bilder för sitt inre än i dag. Hur äldre och barn låg döda längs efter vägen, hur gravida kvinnor födde barn utan sjukhusvård och tak över huvudet.
–Det känns som en mardröm, men jag inser att det har varit verklighet och det har präglat mig. Det kommer alltid att göra det.
Den natten när Nians lillebror inte orkade gå längre hade de tur. De kom fram till en plats där några hade gjort upp en eld och familjen fick ett par timmars sömn. Dagen efter fortsatte de att gå.
Den sjätte dagen av sin flykt fick de lift av en lastbil i några mil, men den dagen hände ytterligare en sak som kom att etsa sig fast hos Nian. Plötsligt såg de helikoptrar som flög och sirener som tjöt. Det enda Nian såg var paniken som utbröt bland alla människor och ljudet av skrik och sirener gjorde att hennes kropp stelnade, hon förmådde inte att röra sig.
–Min tunga domnade och det var som att hela min kropp frös till is.
Bilderna hon såg blev som en film, med dramatiska scener där människor sprang i berglandskap, föräldrar som lämnade sina barn i panik, barn som tappade bort sina föräldrar, alla sprang i rädsla över att bomberna skulle falla över dem.
–Men då plötsligt såg vi att det var lådor som kastades ner, det var FN som kom med mat.
För Nian blev det blandade känslor. Hon blev glad över att få mat, men smärtan av att se människor dö när lådorna råkade landa på dem kommer hon aldrig att glömma.
Gränsen stängd
I fjorton dagar vandrade familjen innan de nådde gränsen till Iran. Men då var det för sent, gränsen var redan stängd och en massa människor samlades utanför i väntan på att få komma in. I fyra veckor fick familjen vänta och Nian beskriver den tiden med en mening: Minnen som jag aldrig kan tvätta bort.
För familjen blev det många sömnlösa nätter, de vågade inte sova. De var mitt ute i bergen, det fanns ingen mat. Många hade med sig mjöl, så att de kunde baka bröd. Nians pappa försökte köpa mjöl för pengar de hade med sig, men det gick inte.
–De sa till min pappa att vad ska vi göra med pengar här ute? När man kämpar för sitt liv, då är maten viktigare.
Hon vädjade till min pappa att få mediciner
Det som hjälpte familjen att få mat, var att Nians pappa även hade fått mediciner med sig, till exempel tabletter som renade vatten, medel mot diarré och annat. De bytte medicinerna mot mat.
Nians pappa träffade även en läkare och en gerillasoldat som hade räddat några svårt skadade människor och flytt med dem i en buss mot gränsen. Bussen med patienterna stod också still i väntan på att bli insläppt i Iran. De erbjöd Nians familj möjligheten att bo i främre delen av bussen.
–Från den kvällen blev det vårt hem och vi blev en del av ett team som hjälpte sjuka. Jag blev som 14-åring en sjuksköterska utan utbildning.
Nian beskriver stanken i bussen som mindre trevlig, men även det blev vardag och någonting man fick acceptera. De fick tak över huvudet och det var värt mycket. Att det blev just Nians familj som fick möjligheten att få komma in i bussen och bo där, berodde även det på att hennes pappa hade mediciner.
Knackade på bussen
Under den här tiden träffade hon många människor och undrar fortfarande över hur det gick för dem. Bland annat minns hon en mamma och hennes två barn. En natt knackade det på deras buss och Nian öppnade dörren. Där stod mamman tillsammans med sina pojkar, iklädda nattlinne och pyjamasar.
– De var genomblöta och mamman grät. Hon hade flytt med sina barn, och den ena sonen hade fått diarré. Hon vädjade till min pappa att få mediciner. Hon var rädd att sonen skulle dö, säger Nian och fortsätter:
– Tacksamheten som hon visade när pappa gav henne en flaska mot diarré finns kvar inom mig. Ofta tänker jag på hur gick det för pojken, överlevde han?
Efter fyra veckor var kriget över. Nian och hennes familj vågade bege sig hemåt igen. Det tog dem en vecka att komma tillbaka hem, denna gång hade de tur och kunde åka bil halva sträckan.
Hemma stod huset kvar, men var invaderat av råttor. De fick börja med att städa och sanera allt.
Nia bodde sedan kvar hemma i ett år, och det var en tuff tid och tillvaro. Både ekonomiskt och själsligt. Såren från kriget fanns kvar. Nians pappa började prata med sin dotter om att hon måste flytta till Tyskland för att studera, det fanns ingen framtid för henne i Irak. Hon kunde bo hos släktingar i Tyskland.
Jag gjorde det för mig och mitt barn, annars hade jag dött. Min dåvarande man var inte snäll.
Som sextonåring kom hon ensam till ett nytt land. Hon kunde inte språket, kände ingen. Allt blev nytt och än en gång fick hon lämna tryggheten.
– Jag visste att min familj också skulle försöka flytta, men det fanns inte pengar just då för att alla skulle kunna åka.
Hon bodde hos släktingar och studerade på gymnasiet och sedan vidare på universitetet. Hon blev till slut utbildad biomedicinsk analytiker.
Flydde från sin man
Men tiden i Tyskland blev inte som hon hade tänkt sig. Mitt i allt träffade hon en iransk man, blev förälskad, gifte sig och de fick ett barn tillsammans. Så långt allt gott. Men bakom mannens trevliga fasad gömde sig enligt Nian en psykopat och hon genomled ett par år som hon beskriver som ett rent helvete.
–Jag fick kämpa mot förtryck, fysisk, psykisk och ekonomiskt misshandel för att överleva, och än en gång tvingades jag att fly. Denna gång med hjälp av polisen och mina vänner, säger Nian.
– Jag fick lämna ett välbetalt jobb, ett hem, ett liv, fortsätter hon. Det jag kunde ta med mig fick plats i tolv kartonger. Jag gjorde det för mig och mitt barn, annars hade jag dött. Min dåvarande man var inte snäll.
En helt underbar tid har börjat i mitt liv
Hennes nya land blev Sverige. Hon flyttade hit för att hennes pappa, mamma och syster nu bodde och arbetade här.
– Jag valde samma kommun som min syster, Västerås. Än en gång började jag om, i en tom lägenhet. Jag hade inga möbler, endast tolv flyttkartonger. Jag kunde inte språket och hade inget jobb. Men jag vägrade att ge upp och jag fick jobb direkt. Genom att jobba lärde jag mig svenska.
Gick i terapi
Nian är driven som person, och det blev henne räddning – ett tag. Efter ett par år kollapsade hennes kropp. Allt som hon gått igenom som barn, kriget, att bo ensam i Tyskland, fly från sin man, komma till Sverige, gjorde att hon plötsligt ramlade ihop en dag och omgivningen trodde att hon hade fått en stroke. Men det visade sig vara stress som påverkade Nians kropp.
– Jag insåg att jag måste börja jobba med mig själv och mina tankar. Jag gick i terapi och bestämde mig för att bearbeta mina minnen och ta tag i mitt liv. Att välja ett lugnt liv för mig och mitt barn, berättar Nian.
I dag kan hon blicka tillbaka och summera livet som en evig lärdomsresa, hon tackar sig själv för att hon vågat följa sitt hjärta och sin nya dröm. Numera arbetar hon som reseledare och bor på Skiathos i Grekland halva året och hemma i Västerås under den andra halvan.
– När min son blev äldre och klarade sig själv utbildade jag mig till reseledare. En helt underbar tid har börjat i mitt liv, en stressfri period där jag får fylla mina dagar med glädje.– Livet går inte i repris, ta vara på de dagar du får, säger hon och kastar en bit bröd i vattnet till fåglarna.
Det här är Nian
- Namn: Nian Panani
- Gör: Reseledare och biomedicinsk analytiker.
- Bor: I Skiathos och Västerås.
- Familj: Sambo och ett barn.
- Drömmer om: Att köpa ett litet hus i Grekland med sin sambo.
- Motto i livet: ”Hemma är där du känner dig lycklig”.
- Nian har upplevt två krig: Gulfkriget under 1990–1991 och Iran-Irak kriget 1980–1988.
- Övrigt: Nian talar sju språk flytande.
