Frida Boisens mamma tog sitt liv: ”Jag har känt en fruktansvärd skuld”

Frida
Nu fick du som du ville!
Jag vill inte ha någon dödsannons.
Jag behöver ingen begravning.
Någon gravsten behöver jag inte heller.
Hoppas ni blir nöjda nu.
Mamma

Orden står prydligt nedskrivna på ett vitt papper. Frida Boisen måste läsa dem flera gånger innan hon förstår innebörden. Det här är det enda brevet hennes egen mamma har valt att lämna efter sig. Nu finns mamman inte längre, hon har precis tagit sitt liv och indirekt skyller hon sin egen död på Frida.

"Jag har mördat min mamma" - se Fridas berättelse om mammans självmord här:

Efter reklamen: Frida Boisens mamma tog sitt liv: "För att hämnas på mig"

När Frida läser orden, stående i mammans lägenhet en majdag 2007, känns det som om syret runt henne tar slut.

– Jag får panik, jag kan inte andas. Jag tror inte att det är sant – herregud, hur kan hon tro att det var det här jag ville? Det bara dunkar i mina öron och jag tror att jag skriker. Det är kaos, det absolut värsta jag har varit med om, säger Frida.

Laddat ögonblick att prata om

Trots att det har gått 13 år sedan hennes mamma gick bort, är det ett laddat ögonblick att prata om. Det är svårt att hålla tillbaka känslorna när hon nu tänker på den stunden – och på de många år av kamp för att förstå och förlåta som sedan följde.

– När jag såg att det stod mitt namn på kuvertet trodde jag att det skulle innehålla en kärleksfull sista hälsning. Och så var det precis tvärtom. Det var fruktansvärt jobbigt och jag kämpar fortfarande med att försöka förstå hur hon kunde skriva så. Hur kan man vilja sin egen dotter så illa?

Lovade sin pappa att aldrig berätta

Frida Boisen, 45, är ett välkänt ansikte för de flesta. Sedan slutet av 1990-talet har hon arbetat som journalist, chefredaktör, programledare och författare. Hon har synts i otaliga debatter och gett sig in i den ena offentliga diskussionen efter den andra.

Hon är van vid att sticka ut hakan och i hennes krönikor har inget ämne varit för privat för att skriva om. Inget – förutom det här. När hennes mamma dog fick Fridas pappa henne att lova att aldrig berätta om självmordet för någon. Trots att det gick emot allt det hon tror på och står för, såg Frida till att hålla det löftet. Självmordet blev en plågsam och väl bevarad familjehemlighet och Frida berättade aldrig ens för sina egna barn om den verkliga orsaken till deras mormors död.

Fram tills nu.

Minns föräldrarna med kärlek

I hennes nya bok Berätta aldrig det här (Bookmark förlag), går Frida för första gången ut med sin historia. Hon berättar öppet och ärligt både om självmordet, om relationen till sin mamma och om uppväxten som innehöll både kärlek och svek. I boken porträtteras hennes mamma som en fantastisk förälder som alltid fanns för sin dotter – men som också blev sviken och bedragen och till sist kapslades in i bitterhet och avundsjuka. Under Fridas uppväxt var det mamman som alltid fanns där, till skillnad från den förvisso karismatiske och charmerande, men också frånvarande och stundtals våldsamma, pappan.

– Jag minns mina föräldrar med väldigt stor kärlek. Min mamma var världens bästa mamma när jag var barn och min pappa hade också fantastiska sidor. Han gav mig modet att ta plats och göra min röst hörd. Men de hade helt andra sidor också, och så är det väl för de flesta av oss – vi har en stor palett av egenskaper, och det är de som kommer oss närmast som får se dem alla. Det finns så mycket gott och fint i oss alla, men vi har också saker vi kämpar med.

Bitterheten tog över

I boken beskriver hon hur hennes mamma aldrig kom över sin ex-make, Fridas pappa, som lämnade henne för en annan kvinna. Sveket och otroheten levde så strakt inom henne i många år efter skilsmässan. Trots att Frida – som var den som alltför ofta fick trösta och torka mammans tårar om kvällarna – försökte övertala henne att sluta tänka på honom och gå vidare med sitt liv, förmådde hon sig inte att göra det. Fridas pappa var det återkommande samtalsämnet hemma hos mamman – även när han hade varit omgift i närmare två decennier.

– Det är så hemskt hur påverkad man kan bli av det som finns i hjärnan. Det är oerhört sorgligt. Jag är övertygad om att det var sveken, otroheten, förtrycket och all hennes olyckliga kärlek som gjorde henne så bitter. Det är fruktansvärt att se en människa gå under i bitterhet. Det är en återvändsgränd. Jag ville bara lyfta bort det där bitterhetsmolnet från henne, men det gick inte.

Tog sitt liv på mors dag

Fridas mamma tog sitt liv på mors dag. I boken beskriver Frida hur hon glömde bort att ringa eller skicka blommor till sin mamma. Deras relation hade varit minst sagt frostig sista gången de sågs. Fridas mamma hade kommit till Stockholm på besök, men ägnat den mesta tiden åt att kritisera Fridas och hennes mans föräldraskap och städvanor.

När Frida ser att hon har ett missat samtal från sin mamma sent på eftermiddagen den där mors dagen, får hon en klump i magen. När mamman inte svarar när Frida ringer upp, bara växer klumpen. Nästa dag ringer mammans arbetsgivare och undrar om Frida vet var hennes mamma kan tänkas hålla hus eftersom hon inte kommit till jobbet.

Frida förstår omedelbart, instinktivt, vad som har hänt. Hon ringer polisen, ber dem gå in i mammans lägenhet. Och snart faller hennes värld ihop.

– Jag har känt en fruktansvärd skuld för att jag lyckades missa det där samtalet, att jag inte ringde henne direkt på morgonen, att jag hade glömt bort att boka ett blombud. Kanske hade allt varit annorlunda då?

Har svårt att förlåta sig själv

Skuld och skam är något som ofta förknippas med självmord. Frida har under åren som gått brottats mycket med skuldkänslor. Att hon inte såg varningssignalerna, att hon inte hade rätt kunskap för att kunna upptäcka tecknen, att hon inte frågade mer om hur hennes mamma egentligen mådde och att hon inte insåg hur sjuk hon var.

Försoning och förlåtelse är något hon än i dag försöker komma underfund med.

– Det är en fråga om dagsform tycker jag. Jag har förlåtit mamma för att hon skrev det där brevet till mig, eftersom jag i dag inser att hon måste ha varit väldigt sjuk när hon gjorde det. Men att förlåta mig själv är så svårt. Jag vill göra det, men samtidigt önskar jag så att jag hade varit bättre på att höra och läsa hennes signaler. Men det hjälper ju inte att vara ledsen över det, det jag kan göra är att berätta och på så vis kanske hjälpa någon annan.

1 500 personer tar sitt liv varje år

Det är också det som är hennes förhoppning med boken – att hon genom den ska kunna hjälpa andra. Självmord är fortfarande till stora delar ett tabubelagt ämne som vi helst inte pratar så mycket om – trots att cirka 1 500 personer i Sverige tar sitt liv varje år, enligt Suicide Zero. Men det är Fridas fasta övertygelse att vi måste våga prata om det – för att kunna rädda liv. Det är därför hon nu bryter löftet hon gav sin pappa och låter världen få en insyn i familjehemligheten.

– Det var när mina barn under en frukost började berätta om att de båda hade kompisar vars familjemedlemmar hade tagit livet av sig, som jag kände att där sitter mina barn och är så ledsna och oroliga över detta – nu måste jag bryta mitt löfte. De behöver få veta sin egen historia. När jag hade berättat det för dem kände jag snart att jag måste berätta det för andra också. Vi måste hjälpas åt att komma ur det tabu som finns kring självmord.

”Jag tror på kraften i berättandet”

I dag är även Fridas pappa död. Att han inte längre finns i livet har gjort det lättare för Frida att berätta ärligt och öppet om sina erfarenheter, även de smärtsamma och skamfyllda. Hon tror inte att hennes föräldrar hade varit överförtjusta över boken.

– Min mamma gillade inte att stå i strålkastarljuset. Hon ville ju inte ens ha en dödsannons. Så att se sitt ansikte på den här boken och i bokhandlar landet runt hade hon tyckt var jobbigt. Men jag hoppas att hon på något sätt ska förstå däruppe i himlen, om hon nu är där. Min pappa hade inte heller varit nöjd. Men jag tror på kraften i berättandet, det är det jag har ägnat mitt liv åt.

Vill förändra attityden till självmord

Även om hon säger att hon är lite nervös för hur boken ska tas emot av läsarna, ser Frida fram emot utgivningsdagen. Hennes vision är tydlig – vi måste våga börja prata om självmord. Att 150 000 svenskar, enligt Suicide Zero, har självmordstankar i dag är ingen liten siffra. Så länge det stannar vid tankar är det inte farligt, men vi måste våga söka hjälp så att tankarna inte övergår i handling, menar Frida. Och den förändringen vill hon vara med och driva.

– Jag hoppas så att vi ska få upp självmord på agendan. Det är en person var sjätte timme som tar livet av sig i Sverige. Med bara lite mer kunskap kan vi vara där för våra nära och kära och faktiskt rädda liv. Går det att rädda ett enda liv är det fantastiskt. Det är för sent för min mamma, men det är kanske inte för sent för andra.

Att under så många år bära på hemligheten och klandra sig själv, har varit tungt. Frida beskriver det som om hon har haft en känsla av att ha två personligheter.

– Jag är en i grunden väldigt glad person, och får ofta höra att jag har väldigt hög energi och att jag sprider glädje. Och det hoppas jag att jag gör, men mammas självmord har gjort att jag har haft som ett janusansikte, ett dubbelansikte. Jag har burit en stor sorg inom mig som inte har synts utåt.

Skrivandet har varit terapi

Arbetet med boken, som har pågått i ungefär ett år, har fungerat som terapi för Frida. Att minnas tillbaka har varit smärtsamt men nödvändigt för att bearbeta. Trots det är mammans självmord till stora delar fortfarande ett öppet sår och kanske kommer det aldrig att läka helt. En sak är i alla fall säker – saknaden efter en älskad mamma försvinner aldrig.

– Jag saknar hennes leende och den omtanken som bara hon hade. Hon sa ofta att det bara finns en äkta kärlek, och det är den mellan en mamma och ett barn. Jag kanske inte riktigt håller med om det, men jag känner ofta att det hade varit så fint att bara kunna lyfta luren och ringa mamma efter en jobbig dag och bara känna den där superkärleken. Det saknar jag jättemycket. Hon var inte så ofta så under de sista åren, men jag saknar den hon var under större delen av sitt liv väldigt mycket.

Berätta aldrig det här ges ut den 21 september 2020.

Här kan du få hjälp:

Funderar du eller någon i din närhet på att ta sitt liv? Det finns hjälp att få. Hit kan du vända dig om du behöver hjälp:

• 112. Ring nödnumret om du eller någon i din närhet befinner sig i akut fara.
• 1177 Vårdguiden. Hit ringer du för att få sjukvårdsrådgivning, och du kan också få uppgifter om var din närmaste psykiatriska mottagning finns. Hos 1177 Vårdguiden finns också en lista på jourtelefoner och chattar, dit du som mår psykiskt dåligt kan vända dig. Du hittar den här.
• Om du har akuta självmordstankar eller känner hopplöshet på något annat sätt, tveka inte att åka in till psykakuten för att får hjälp och stöd.
• Organisationen Mind har en självmordslinje, som du når antingen här via deras hemsida, eller på telefonnummer 90101. Självmordslinjen håller öppet dygnet runt, varje dag. Du har alltid möjlighet att vara anonym.
• Jourhavande medmänniska når du antingen via webben, eller på telefonnummer 08 - 702 16 80.
• Hos Suicide Zero finns information om självmord och du som är anhörig kan få konkreta tips på vad du kan göra för att hjälpa någon som mår dåligt.
• SPES – Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd, finns för dem som förlorat en närstående genom självmord. SPES har en jourtelefon och arrangerar samtalsgrupper.

relationerAnnika Strandhälls sambo tog sitt liv