Vänskap som varar: ”Duktiga flickorna” har träffats i över 60 år

Efter reklamen: Se också: Lena Salmi, 66, bytte cykel mot skateboard

Stämningen är hög och skratten är många runt bordet hos Ame Karlsson, 76, i Mölle i nordvästra Skåne.

Det luktar nybryggt kaffe och på bordet står såväl en hemlagad smörgåstårta med räkor som en utsökt kolatårta.

Ibland dricker vännerna vin tillsammans

Allas är på en träff med väninnorna från realskolan i Höganäs i början på 60-talet.

– Ibland har vi numera även en flaska vin på våra träffar, säger Ame glatt och skär upp stora bitar smörgåstårta till sina väninnor.

Den här dagen serveras dock inget vin. Vi är nämligen i Ames gamla föräldrahem i den klassiska skånska badorten Mölle och för att ta sig hit har väninnorna kört bil.

Utsikten från de stora fönstren över hamnen är fantastisk och på andra sidan vattnet kan man skymta den danska staden Gilleleje på Själlands nordkust.

Vi har fått förmånen att vara med på en av de regelbundna träffarna som väninnorna från Höganäs anordnar. Här kan man verkligen travestera på det gamla ordspråket och säga ”Gammal vänskap rostar aldrig”.

Jag kan inte minnas att vi blivit ovänner vid ett enda tillfälle

Ingrid Berg

Sedan 1961 har de hållit ihop i vått och torrt och de känner vid det här laget varandra utan och innan.

– Jag kan inte minnas att vi blivit ovänner vid ett enda tillfälle, säger Ingrid Berg, 78.

– Inte jag heller, säger Ame. Jag tror att det är våra olikheter som är vår styrka. Vi tycker inte likadant om allt och vi har inte samma fritidsintressen. Därigenom berikar vi varandra.

Gjorde sig fina ihop hemma hos Christel

Ursprungligen var de sex tjejer i väninnegänget som gick på realskolan i Höganäs i början av 60-talet. De började umgås med varandra när några av dem träffades i Christel Övergaards föräldrahem innan de skulle gå på dansen i Folkets park på helgkvällarna.

– Christel var nämligen jätteduktig på att fixa fina frisyrer. Hon gjorde de allra bästa svinryggarna, minns Ingrid med ett leende.

– Det är inget jag jobbat med sedan. Det var bara ett intresse. Jag tog också hål i öronen på väninnorna med hjälp av en nål och en kork, berättar 77-åriga Christel själv.

– Ja, du kan tro att vi blev fina när vi gick på dans, tillägger Ingrid.

På den tiden var de bara fem väninnor i tjejgänget. Ame, som är ett par år yngre än de andra, kom med först några år senare.

– Ja, när de gick och dansade var jag för ung för att komma in. Jag fick stå utanför och titta på.

Att väninnor från skoltiden träffas på nytt och återupptar den gamla vänskapen är kanske inte så ovanligt. Men det speciella med väninnorna från Höganäs är att de oavbrutet har fortsatt träffas år efter år sedan 60-talet.

– Det är bara jag som varit borta från våra träffar under de två och ett halvt år jag och min man seglade till Sydamerika och Västindien, berättar Christel. Men så fort jag kom hem såg jag till att jag träffade de andra.

relationerFrån redaktionen till bastun: ”Arja Saijonmaa bjöd hem oss i bastuklubben”

Skoltidens träffar hemma i Christels föräldrahem, där de förutom att fixa frisyrerna, lyssnade på radions topplistor på hög volym och diskuterade om Hep Stars var bättre än Namelosers eller tvärtom, förändrades några år senare när de bildade familjer.

Hade syjunta ihop när barnen var små

Män och barn förändrade inte deras vänskap på annat sätt än att möjligen fördjupa den. Nu började de träffas regelbundet en gång i veckan för att sy småbarnskläder tillsammans.

– Vi hjälpte varandra. Någon var bra på att sy, någon annan på att sticka eller virka. Jag minns att Christel stickade en knallrosa barndress till min dotter, berättar Ingrid.

De sex väninnorna var alla, som de själva säger, duktiga flickor som arbetade eller studerade samtidigt som de skötte hem och barn.

– Om man var duktig flicka kunde man inte bara sitta och prata över en kopp kaffe. Man var tvungen att ha något i händerna. Det var därför vi sydde eller handarbetade, säger Ame.

– Jag gick till och med en sykurs för att kunna hänga med, men den huvudsakliga anledningen till våra träffar var inte att sy utan att få umgås, säger Ingrid

Symötena gav dem ett legitimt skäl att en gång i veckan komma hemifrån och träffa väninnorna. Ibland fick deras minsta barn följa med och ligga under bordet och leka medan deras mammor dryftade glädjeämnen och problem.

– Våra barn tycker det är roligt att vi är så goda vänner samtidigt som de är lite avundsjuka på oss. Det är inte så vanligt med så långa och starka vänskapsband i dag. Min dotter sa vid ett tillfälle att det känns som vi alla är släkt med varandra, berättar Ingrid.

Det var inte bara väninnorna som träffades. De hade även stora sammankomster med varandras familjer. Ett tag på 70-talet bodde flera av dem i samma område och de träffades nästan dagligen.

– Oj, vilka fester vi hade. Det var fantastiskt roliga år, säger Ingrid Berg.

– Ja, minns du när jag gick ut i trädgården för att säga hej vid ett tillfälle och fastnade med pumpsen i gräsmattan så jag stod på huvudet i den låga häcken mellan tomterna. Det är tur att man aldrig varit rädd för att göra bort sig, säger Ame och skrattar så hon får tårar i ögonen.

relationerDe är sällbor – nya boendeformen sällskapsboende: ”Aldrig ensam”

Väninnorna skrattar sedan åt en episod på en fest – återigen med Ame i huvudrollen.

– Jag skulle gå på toaletten och fick för mig att gena över bordet som rasade under mig. Min man som befann sig i ett annat rum och bara hörde vad som hände sa ”Det måste ha varit Ame”.

Väninnorna reser tillsammans ibland

Genom åren har väninnorna även gjort några resor tillsammans. De glömmer aldrig en resa till Stockholm på 70-talet när de trängde in sig i en liten bil och körde till Stockholm.

– Jag minns den resan med skräckblandad förtjusning, säger Ingrid. Det var första gången jag besökte huvudstaden och dels var jag inte särskilt glad i att åka bil, dels tyckte jag det var otroligt mycket folk och trafik där.

– Men du minns väl att vi bodde bra, säger Ame. Och så gick vi och såg Magnus och Brasses revy Verkmästar’n i magen.

Vi var så högljudda att ungdomarna som bodde mittemot knackade i väggen

Ame Karlsson

När väninnorna firade 40-årsjubileum åkte de till Ullared där de hyrde en stuga tillsammans.

– Vi skålade i champagne på terrassen och under kvällen blev vi så högljudda att ungdomarna som bodde mittemot knackade i väggen för att vi skulle dämpa oss. De gamla kärringarna höll väsen så att ungdomarna inte kunde sova, säger Ame och skrattar gott.

Efterhand som deras barn blev äldre behövde de inte schemalägga sina symöten så noggrant längre. De kunde börja träffas mer spontant när behovet av att umgås pockade på.

– Genom åren har vi kunnat prata om allt med varandra och vi har skrattat och gråtit tillsammans. Det har varit mycket värdefullt. Vi har varit ett stort stöd för varandra vid skilsmässor, dödsfall i familjen och andra livskriser som vi har gått igenom, säger Ame.

Ursprungligen var de som tidigare nämnt sex väninnor i gruppen, men i dag är de bara tre kvar. Först dog Kerstin 2010 och tre år senare gick Lisbeth bort.

Länge var de fyra väninnor kvar som höll ihop, men i september förra året avled även Margareta Ringqvist.

– Det var en tung period förra hösten. En månad efter Margareta gick även min man Harald bort. Även om jag själv har en stor familj som jag kunde sörja tillsammans med kändes det skönt att kunna söka tröst hos Ingrid och Ame, säger Christel.

Sommarkollo för seniorer lockar

samhälleSommarkollot som lockar pigga seniorer

Säljer hantverk på marknad

När Allas träffar de tre väninnorna håller de på att planera årets marknad. Minst en gång om året arrangerar de en marknad i Ames gamla föräldrahem i Mölle där de säljer sina hantverksprodukter.

– Jag och Ame gör olika keramikföremål som vi säljer och Christel gör jul- och gratulationskort med scrapbooksteknik, säger Ingrid.

– Allt började egentligen med att jag startade en loppis i det gamla garaget. Sedan tyckte vi tjejer att det kunde vara trevligt att ha en marknad med det vi gjort där en gång om året, berättar Ame.

Hon tillverkar bland annat ett par figurer i lera, ”Torso”, där en del av överskottet går till Cancerfonden.

– Jag började med det efter att jag drabbades av bröstcancer 2005. Hittills har jag samlat in 18 475 kronor till Cancerfonden genom försäljningen.

Det var i samband med den första höstmarknaden som de började kalla sig själva ”Duktiga flickor”.

– Vi skulle ju kalla oss något, men jag tycker det låter lite pretentiöst. Vi är ju inte så duktiga längre när vi träffas utan har mest bara trevligt tillsammans med god mat och gärna gott vin, säger Christel.

De kvarvarande medlemmarna i realskolegänget från Höganäs, Christel, Ingrid och Ame, har under åren lärt känna varandra så bra att de nästan kan läsa varandras tankar.

– Men vi kan fortfarande överraska varandra. Vi har som sagt mycket olika personligheter, säger Christel.

– Och även om vi aldrig varit ovänner har vi olika åsikter om saker och ting och det kan ibland uppstå riktigt högljudda diskussioner om något vi har läst i tidningen eller sett på tv, säger Ame.

Vi tänker fortsätta ses så länge vi kan

Ame Karlsson

Numera träffas de inte varje vecka som under åren de hade symötena och de har inga bestämda tider.

– Det är mer spontant nu. Vi har en grupp på Messenger och när någon tycker att det gått för lång tid mellan träffarna hör man av sig. Det brukar bli en gång i månaden, säger Ame.

De tre väninnorna turas om att träffas hemma hos varandra. Den här eftermiddagen när Allas får vara med är det som sagt Ames tur att bjuda in.

– Vi blir äldre, men de här träffarna är så viktiga för oss att de tänker vi fortsätta med så länge vi kan, säger hon och får medhåll av de andra.