Här är kvinnorna som flyttade ut i skogen för att uppfylla sina drömmar
Maja och Mette har båda gjort liknande resor. Men hur gick det för dem?
För 10 år sedan fick Andrea Hejlskov och hennes man Jeppe nog. De hade jobb och pengar men även stressrelaterade problem och kände sig inte tillfreds med livet. Därför flyttade familjen, och Andreas tre barn, ut i den svenska vildmarken där de byggde ett hus och drömde om att bli självförsörjande.
– Vi bodde i vildmarken i nio år men förra vintern flyttade vi tillbaka, säger Andrea. Jag och Jeppe har skilt oss men bor i vars ett litet hus på en bit mark vi köpte.
– Vi flyttade för att vi var bekymrade för klimatet och ville lära oss att klara oss själva. Vi trodde att vi var överlevnadsmänniskor. Och det var vi också i många år men vi insåg också att vi är flockdjur. Vi behöver andra människor.
Det handlar ju också om praktiska saker, kör du i diket behöver du ju hjälp att komma upp.
– Men det är inte bekvämligheterna man saknar utan det svåra är de psykologiska sakerna, som ensamheten. De slog vad om huruvida vi skulle klara det nere i byn varje vinter.
Sandra bor i sin bil – var som helst i världen:
– Det är en tuff livsstil, man arbetar väldigt hårt i perioder, hugger ved, hämtar vatten med mera. Och ibland har man inget att göra. När det är vinter och 30 minusgrader kan man bli galen av tristess och ensamhet.
– De första åren var det skönt att tillåta kroppen och sinnet att följa naturens rytm. Då åt vi bara kakor och sov hela vintern och jobbade till kl 24 under de ljusa nätterna på sommaren.
Friheten blev fångenskap
– Barnen var ganska stora när vi flyttade dit, mina tvillingar var 16, min son 13 och så hade vi vår son på ett år. Så de stora flyttade ju ganska snart hemifrån. Och så satt jag och Jeppe där.
Jag har inte rinnande vatten så när jag då och då kan ta ett bad någonstans är det som att få en kram av Gud
– Förra vintern kom vi fram till att vi hade kommit så långt vi kunde, både som par och med att bo i vildmarken. Vi hade bevisat att vi kunde leva på det sättet. Jeppe är musiker och ville tillbaka och spela. Och vi ville båda tillbaka till gemenskapen med andra människor.
– Vårt projekt handlade om frihet och plötsligt kände vi oss fångade.
– Det bästa med tiden i vildmarken är den stolthet och integritet jag har fått. Jag kan stå för den jag är. Och så är det ju kärleken till familjen, vi var ju en flock och beroende av varandra. Det har ändrat oss alla. Och även om jag och Jeppe är skilda så är vi en familj.
– Efter att jag flyttade tillbaka konfronteras jag med pengar på ett helt annat sätt än ute i skogen. Ska jag exempelvis ut och lyssna på musik eller gå på café så kostar det ju pengar. Det har blivit en del av mitt liv idag och det gör mig lite besviken. Pengar är en symbol för ofrihet för mig.
– Jag försörjer mig på att hålla föredrag, skriva och ta olika arbeten men lever under fattigdomsgränsen – 5 000 kr i månaden. Jag gillar att jobba hårt men jag ogillar inte hamsterhjulet.
– Nu tar jag dock mer och mer för givet. Förutom att bada. Jag har inte rinnande vatten så när jag då och då kan ta ett bad någonstans är det som att få en kram av Gud.
– Jag saknar skogen galet mycket. Här finns också träd men det är inte samma sak, man är mer i kontakt med människovärlden, och det är också bra, men jag saknar naturen.
Mette om alternativa livsstilen: ”Första halvåret var äventyrligt”
Det var min man Flemming som ville flytta in i skogen och vi körde runt och letade.
En dag stod vi i en skog vid en skogssjö och jag kände att här kan man bo. Det var lugnet och tanken på ett långsammare liv som lockade. Men det slutade precis tvärtom.
– Det första halvåret var äventyrligt. Det vara bara vi och barnen. På vintern sov vi i ett båthus som stod på tomten och jag skrev min senaste bok vid värmen från kaminen.
– Vi flyttade till Sverige för att vi ville utforska nya sätt att göra saker på, både privat och professionellt.
– Vi började helt från grunden. Barnen skulle börja skolan i ett nytt land med ett nytt språk. Och vi skulle etablera ett helt nytt nätverk. Dessutom skulle det ju byggas en restaurang och byggas plattformar och toaletter till de 10 beduintält vi började med.
Jag ville ha lugn och ro, inte sitta och amma mitt barn med personal och gäster omkring mig
Ett tag hade vi 20 frivilliga, från världens alla hörn, som hjälpte till här och skulle ha kost och logi.
– Vi flyttade till Sverige hösten 2016. Våren 2017 öppnade vi restaurangen med tillhörande övernattning. Det fanns plats till 30 gäster. Utöver det hade vi 12-15 personal som också bodde där.
Själva bodde vi med barnen i ett beduintält innan jag inredde en gammal verkstad till någon slags hem för oss.
– Efter första säsongen drabbades jag av stessymtom för andra gången i mitt liv. Det var hektiskt och det var gäster hela tiden. Det fanns ingen chans för oss att vara ensamma.
– När jag blev gravid med vår tredje dotter hände någonting. Då kom jag i kontakt med mina egna behov. Det var en sådan urkraft. Jag ville ha lugn och ro, inte sitta och amma mitt barn med personal och gäster omkring mig.
– Jag vet inte vad jag hade föreställt mig. Jag trodde vi skulle få ett lugnt och skönt liv men det splittrade oss som familj. Det var för hårt. Och jag kunde inte ge barnen den lugna uppväxten jag hade tänkt mig.
Tänkte på barnen
– Det slutade med att jag flyttade till en camping. Där satt jag, snart 40, tvåbarnsmamma och gravid. Det såg nog inte så kul ut men jag var nästan lycklig då. Jag kunde bada i sjön och meditera, jag hade lugn och ro och massor av tid till barnen.
– Naturen gör något med en, jag fick upp ögonen för saker jag inte hade lagt märke till i all stress.
– Flemming och jag hade det inte bra. Jag var en kock som inte lagade mat. En författare som inte skrev. En fru som inte bodde med sin man. En mamma som inte hade gett sina barn tak över huvudet.
– De senaste två åren har jag använt för att hitta tillbaka till mig själv. Flemming och jag håller på att separera och jag har flyttat ut från skogen.
– Jag har köpt ett fint hus i Unnaryd, 20 km från Stedsans, där jag har anlagt en medicinsk örtagård och håller på att starta egen firma. Mina barn går i skolan och jag och Flemming är goda vänner.
– Jag älskar att bo i en liten by, där barnen kan gå till skolan. Jag skulle fortfarande kunna tänka mig att bo i skogen men jag gör inte det med tanke på barnen. Min äldsta dotter är 12 år och hon vill inte bo i en skog. Hon vill hålla på med smink och sociala medier.
– Nu när jag har landat i allt som hände kan jag se att det betydde något värdefullt. För jag har lärt mig så mycket. Det slutade som mitt frihetsprojekt. Vad vill jag?
– Samtidigt tycker jag att Stedsans in the Woods är ett fint projekt, och det går jättebra. Jag är superstolt över det. Nu ska jag försöka komma på vad min roll ska vara i hela det projektet.
– Ju äldre jag blir, desto mer tänker jag att restaurangbranschen kanske inte är för mig. Jag fungerar bättre framför min dator, i mitt kök och i min trädgård. Jag kan absolut jobba intensivt med folk i två-tre dagar. Men sedan vill jag ha lite tid för mig själv.
Fotnot: Efter att denna intervjun gjordes kontaktade Mette oss för att berätta att hon och hennes man är tillsammans igen.
Maja bor i skogen: ”Det gav mig mening att leva så”
Det är sex år sedan författaren Maja Elverkilde flyttade ut i den svenska skogen med sin son. Och där bor hon fortfarande. Utan varmvatten och med utedass.
– När jag flyttade ut i skogen hade jag en livskris. Min sons pappa och jag hade separerat innan vår son föddes och det var en dröm som gick i kras för mig. Jag var författare men kunde inte leva på det så jag hade jobbat som sekreterare i perioder. Och efter föräldraledigheten kunde jag inte få jobb.
– Samtidigt bodde jag i en liten lägenhet fast jag alltid hade drömt om att bo på landet. Jag var så deprimerad att jag inte ens orkade gå och handla. Jag låg i soffan, beställde hem mat och tittade på tv.
– Men så började jag kolla runt på nätet och läste om folk som hade gjort det jag drömde om. Som var fria. Det var då jag hittade Andrea Hejlskovs blogg från Sverige. När min son var 2,5 år tänkte jag att det är dags att göra något. Det handlade ju också om vilken sorts barndom jag ville ge honom.
– Jag kontaktade Andrea och erbjöd mig att komma och vara arbetsgäst hos dem i en vecka i augusti 2013. De hade ett tomt hus där vi kunde bo så jag flyttade in där.
Jag börjar nästan gråta när jag tänker på den första dagen
– Jag börjar nästan gråta när jag tänker på den första dagen. Jag vaknade på morgonen med min son och gjorde gröt. Sedan gick vi ut och plockade svarta vinbär och blåbär till gröten.
– Det hände något med min son också. Han har alltid haft en stark vilja men i stan var jag hela tiden tvungen att hålla i honom med tanke på trafiken. Här kunde jag släppa honom mer så han kunde göra vad han ville. Och jag kunde göra vad jag hade lust till med honom i närheten.
– Jag sa till Andrea och hennes man att jag gärna stannade och de sa ”Flytta bara in”. I efterhand har de berättat att alla gäster brukade säga att de ville flytta dit så de förstod inte att jag faktiskt menade det.
Varken badrum eller varmvatten
– När folk hör att jag bor i en skog med min son tror de att jag undervisar honom hemma. Men det gör jag inte. Jag hade ingen dröm om att jag och min son skulle vara tillsammans dygnet runt. Men eftersom det tog lång tid att registrera oss i Sverige var han hemma med mig ett halvår. Och den perioden är faktiskt den viktigaste i vår relation. Jag var en mamma i kris innan men nu fick jag möjligheten att bli mamma på ett helt annat sätt.
– Det gav mig mening att leva på det sättet, och att kunna visa min son var vattnet, värmen och maten kommer från.
– I dag har vi flyttat till Skåne, vintrarna i Värmland blev för häftiga för oss. Det var farligt att köra bil till förskolan och i takt med att min son blev äldre så ville han ha andra relationer än den till mig.
– Det blev en kompromiss där det inte är så långt till civilisationen. Hans skola ligger 20 km bort.
– I Sverige hittar man skog på ett annat sätt än i Danmark. Och här är billigare att bo så nu kan jag leva på att vara författare och hålla workshops.
– I huset jag bor i nu har vi el och vatten. Men vi har inget badrum utan bara vasken i köket. Och så har jag utedass. Jag tycker det är onödigt att slösa på grundvattnet för att spola. Ibland stannar jag lite längre på dasset för att titta på månen och jag är alltid gladare när jag kommer in igen.
– Min sons liv är mycket mer normalt än vad folk tror. När han var liten var vi i Danmark en vecka åt gången, och bodde hos mina föräldrar, så han kunde träffa sin pappa. Och nu bor vi bara 2 timmar från Danmark. Han går i skolan och har vänner.
– Folk tror att vi är veganer och att jag har en sträng sockerpolitik. Det blir liksom en uppfattning när man lever som som jag gör. Men så är det inte. Jag bor bara i en skog.
– Att vara ensamstående mamma här har nästan varit som en dejtingsajt.
I Köpehamn var jag inte särskilt attraktiv men här har jag nästan varit som en magnet för män som drömmer om samma liv.
– I dag lever jag ihop med min pojkvän på det sättet att han bor i ett tält på tomten och jag bor med min son i huset.
Översättning och bearbetning: Johanna Svan
Foto: Claus Bech, Stine Christiansen, Privata