Familjen pausade och for till Indien
– Vi lärde känna varandra bättre. Det är otroligt att kunna utvecklas så mycket på kort tid om man bara är på rätt plats, säger Per.
Göteborg är familjen Adolfssons plats här på jorden. Karin och Per och barnen Lilly och Elsy bor i huset där Karin växte upp, och där trivs de allihop väldigt bra. Karin och Per har båda en äventyrlig läggning som kanske var en av anledningarna till att de drogs till varandra från början. Att upptäcka världen tillsammans har sedan dess varit ett gemensamt intresse.
Till en början blev det ett flertalet skidresor och andra kortare semestertrippar ihop. Men 2009 gav dig sig av till Thailand och stannade där i två och en halv månad.
– Lilly var bara fyra år. Hon kommer tyvärr inte ihåg mycket av den resan, men vi fick blodad tand, säger Per. Det blev ännu en långresa till Thailand efter att Elsy fötts.
Förändrade våra värderingar
Innan dess hade livet gått i ganska förutsägbara spår. Per och Karin hade studerat och sedan börjat jobba. Barnen kom och med det föräldraledighet och ett traditionellt familjeliv.
Att möta den mycket annorlunda kulturen i Thailand blev ett uppvaknande.
– Det förändrade våra värderingar i grunden, säger Karin.
Visserligen hade de redan pratat om livet på det sättet. Men att leva i en miljö där allt byggde på ett annat sätt att se världen gjorde att de tvingades prova själva.
– När vi kom tillbaka kände jag att jag behövde jobba med något jag kunde känna mig stolt över på riktigt säger Per, som idag arbetar i ett företag som gör elektriska lastcyklar.
– Det känns relevant och viktigt. Under veckorna i Thailand hade de kunnat sitta och bara lyssna på havet utan stress.
– Vi pratade mycket om vad som var viktigt och hade betydelse i våra liv. Men det var först när vi kom hem som vi insåg precis hur mycket vi förändrats, berättar Karin.
Samma år som de kom hem från Asien gick flytten till huset som Karin växt upp i och det kändes rätt.
– Vi hade mycket med oss hem från Thailand. Elsy tog sina första steg vid poolen under vår andra resa där och det var något med andan som följde med oss tillbaka.
Men även om tanken fanns på att göra en liknande resa så skulle det dröja.
– Jag skadade mitt knä svårt i ett fall 2014, säger Karin. Hon visste det inte då, men det skulle ta närmare 3 år innan skadan var läkt och smärtan avtog. Men när allt började återgå till det normala då kom också tankarna om en längre resa tillbaka.
Ville hitta tillbaka
– Vi hade växt otroligt mycket genom vår tid i Thailand, men barnen hade inga minnen och för dem fanns inte samma känsla alls. Vi ville ge dem den upplevelsen och vi ville själva hitta tillbaka till det vi själva fann.
Karin och Per började googla på svenska skolor utomlands. De fick också tips från bekanta om att de borde titta på Indien.
– Billigt att leva, varmt, nära havet och med en svensk skola var våra viktigaste krav.
De letade en tid och funderade över olika alternativ när de började titta på den vackra sydindiska staden Varkala i delstaten Kerala. En plats dit många reser för att finna lugnet. Det är en plats för både yoga-entusiaster och backpackers, men annars är turismen inte fullt så stor som den kan vara på många andra orter.
– Det kändes som platsen vi sökte.
Planerandet satte fart och den 26 december 2018 satte de sig på flyget och gav sig iväg. I Varkala väntade en vecka på hotell medan de letade efter eget boende att hyra. Karin och Per drömde om att bo med havsutsikt. De ville kunna sitta och låta havet ännu en gång föra deras tankar till nya platser. Till slut fann de också sin drömlägenhet med bara några hundra meter till havsbrynet. Nu behövde de bara börja känna in miljön och ta reda på var skolan låg. Mycket var annorlunda. De såg heliga kor på vägen ibland och mängder av lösspringande hundar.
– Man vänjer sig vid det mesta även om det är ovant i början.
Skolan låg tyvärr inte på gångavstånd, men genom kontakter ordnades en skoltransport med tuk-tuk. En man hämtade Lilly och Elsy varje dag och tog dem till skolan i sin färgglada vagn. En resa på ungefär tio minuter. Under tiden kunde Karin och Per studera på distans, umgås, träna och bara njuta.
– Det fanns flera svenska familjer och vi lärde känna många som vi fortfarande har kontakt med. Det är speciellt när man träffas på det sättet jämfört med hemma.
Mellan halv nio och två var Lilly och Elsy i skolan och det fanns gått om tid för studier. På morgonen blev det ett bad i havet och under eftermiddagen eller kvällen blev det ofta något besök på restaurang eller kafé. Familjen gjorde också utflykter i närområdet, som till djurparken eller andra stränder.
– Det slutade inte sällan med att det var vi som blev turistattraktionen. Speciellt i djurparken där vi nästan var de enda utlänningarna och blev mer intressanta än djuren. Framförallt barnen och Per blev fotograferade hela tiden. Alla ville ha en selfie med dem eftersom de i innevånarnas ögon såg helt annorlunda ut, berättar Karin och skrattar. De blev väldigt förtjusta i indierna som de mötte.
– De är oftast otroligt vänliga och hjälpsamma människor.
Får inte vara känslig
Till slut vågade de också testa mer av kulturen, som den heta maten och att åka kollektivt på tåg.
– Det var en upplevelse. Man får inte vara känslig för att ha andra människor nära inpå den personliga sfären för det är enormt trångt. Karin minns en färd då en man andades i hennes öra samtidigt som hon hade ansiktet i en annan mans armhåla.
– Men det var aldrig något gruff, alla var vänliga.
Familjen Adolfsson besökte också tempelfestivalerna som pågick.
– De hade klätt upp sina elefanter i vackra dräkter och de hade stora processioner med uppbyggda flottar, berättar Per. Han fick själv lite närmare kontakt med en vild elefant i djungeln i ett naturreservat.
– Jag hade åkt iväg själv med en vän och det var en nattvandring. Plötsligt kom en elefant på andra sidan floden emot oss. Vi var fyra turister och två guider i sällskapet som fick fly när den inte ville väja undan gevärsskotten i luften. Men det var också en upplevelse, säger han.
Annars gick det mesta i mer lugnt tempo och kvällarna kunde innebära kortspel och någon gång melodifestivalen på datorn.
– Men framförallt pratade vi mycket. Eftersom inga andra stressar var det lätt att ta lugnet till sig.
Hembjudna till skjul
Dagarna kom och gick. Pannkakor, färsk frukt och gott sällskap.
– Vi hade det jättebra.
De började förstå indiskt kroppsspråk som the indian nod, som är en huvudrörelse som kan betyda lite olika beroende på hur den utförs. Att tuk-tuk-killarna inte har något emot att ta en tupplur och vänta oavlönade medan man själv gör ärenden kändes konstigt i början, men de lärde sig det också.
– Nu bodde vi i en liten stad och det är säkert annorlunda i New Delhi med hårdare konkurrens, men i Kerala var alla avslappnade.
Det blev många oförglömliga minnen som en kanottur i solnedgången med bad i mörka vatten där det fanns drive-in med teservering för kanoter och där de såg mango- och cashewträd, uttrar och exotiska fåglar. De besökte med glädje indiska familjer när de blev hembjudna.
– En man som hade en klädbutik bjöd hem oss. Han var väldigt fattig och vi lärde känna hans familj. De bodde i ett skjul på ett rum, utan vatten och utan toalett, berättar Karin.
Systrarna fick förståelse
– Kastsystemet hänger tyvärr kvar till viss del och det är stora sociala skillnader.
11-åriga Lilly nickar. Hon och tre år yngre Elsy har fått lära sig mycket på resan.
– Vi har lärt känna varandra bättre i familjen och jag förstår mer hur andra har det, säger hon och konstaterar att det hon fått uppleva inte går att lära sig utan att ha varit där.
Elsy tar fram en indisk sjal och dansar en Bollywoodliknande dans för att visa vad hon lärt sig.
– Skolan var bättre i Indien, säger hon. Mamma Karin och pappa Per ler.
– I efterhand har jag förstått hur stressad jag var tidigare, säger Karin.
Hon har sagt upp sig från sitt förra jobb och blivit egenkonsult.
– Det känns mycket bättre.
De har allihop bestämt sig för att göra mer tillsammans och i ett annat tempo.
– Jag har kommit närmare mina känslor under resan. Vi har gråtit och skrattat mycket, säger Per.
De minns båda timmarna när de bara tittade på havet inne i sina egna tankar.
– Det är otroligt att man kan utvecklas så mycket på kort tid om man bara är på rätt plats.
Foto: Susanne Stamming, Privat