Evelyn: Därför måste Gittan få jobbet som kontorist på företaget
När Gittan kom hit första gången på anställningsintervju var hon fruktansvärt osäker och nervös.
Så fort någon tilltalade henne blossade kinderna upp som solmogna tomater och när hon svarade tittade hon generat ner i golvet och mumlade så tyst att ingen hörde vad hon sa.
Om vartannat verkade hon frysa eller svettas. Chefen skakade bekymrat på huvudet när de båda kom ut från kontoret efter intervjun. Tillsammans steg de in på mitt kontor och chefen undrade om Gittan kunde låna min skrivmaskin en stund.
Det här hände för drygt 40 år sedan och då var det skrivmaskin som gällde. Naturligtvis fick hon det och när chefen gått kunde jag inte nyfiket låta bli att fråga vad det var han ville att hon skulle skriva.
Rodnande berättade hon då att hennes anställningsprov gick ut på att hon skulle sälja in sig själv.
– På en halvtimme ska jag skriva ner allt jag är bra på. Herregud, jag är inte bra på NÅGONTING! utropade hon uppgivet och slog händerna för ansiktet.
– Det är kört, suckade hon tungt.
Gittan blev dökär på en gång
Jag tyckte uppriktigt synd om henne. Det skulle varit kul med en jämnårig tjej på kontoret, men det fanns ingenting jag kunde göra för att hjälpa henne.
Så med ett ”Lycka till!” lämnade jag den hopsjunkna figuren i stolen och passade på att ta lunchrast.
Av det jag sett trodde också jag att det var kört. Jag, om någon, visste vilka vassa armbågar och knivskarpa argument man måste ha i den här branschen. Något som Gittan definitivt saknade.
Trodde jag, ja. Gissa därför om jag blev glatt överraskad när jag en stund senare klev in på kontoret och fann en överlycklig Gittan som glädjestrålande berättade att hon, som hon uttryckte det, ”klarat biffen”.
– Berätta, bad jag medan jag minst sagt förvånad sjönk ner på en stol. Och det gjorde hon.
– Jo, när du gått satt jag där och hängde missmodigt över skrivmaskinen och hade inte en aning om vad jag skulle skriva. Totalt tom i huvudet. Som du säkert har sett är jag inte den mest självsäkra personen.
Hon log lite menande och fortsatte:
– Men medan jag satt där hörde jag en liten försynt harkling och tittade förvånat upp. I dörren stod världens gulligaste kille och log lite rart förvånat mot mig.
Ögonen strålade och hon blev ytterligare lite rödare om kinderna när hon sa det.
Jag höjde förvånat på ögonbrynen och undrade i mitt stilla sinne vem av försäljarna som kunde passa in på denna euforiska beskrivning.
Kunde inte komma på en enda. Gittan fortsatte:
– Han undrade om jag var ny här och jag sa som det var, att jag skulle bli det om jag klarade anställningsprovet.
Här log hon glatt. Han hade presenterat sig som Jonas, och sagt att han arbetade som postkille och var allt-i -allo på kontoret.
Aha, tänkte jag och nickade igenkännande. Jonas såg trevlig ut. Lite stöddig för min del men absolut helt okej.
– Jag blev dökär på en gång, fortsatte Gittan med glittrande ögon.
– Jag förstod att jag aldrig skulle få se honom igen om jag inte började jobba här. Så jag bokstavligen slängde mig över skrivmaskinen och skrev som om det gällde livet. Jag svär på att det inte tog mer än tio minuter att skriva färdigt. Sedan rusade jag in till herr Carlsson och nästan slängde papperet i knät på honom. Och sedan fick jag jobbet!
Gittan skrattade nu segervisst. Även jag skrattade och kramade om henne.
– Bara så där?! undrade jag förvånat.
– Ja, för när han hade läst vad jag hade skrivit sa han att han inte hade råd att inte anställa mig. Vad han nu menade med det?, sa Gittan lyckligt.
Tackade mig – bad att få läsa brevet
Minst sagt förvånad, och mycket nyfiken, bad jag då att få läsa vad hon hade skrivit.
– Naturligtvis. Det är ju din skrivmaskin jag har använt så indirekt är du skyldig till att den här dagen är den lyckligaste i mitt liv, sa hon och räckte mig ett halvfyllt A4-papper.
"Bäste herr Carlsson. Jag söker tjänsten som kontorist på ert kontor. Jag är 19 år, vilket är en härlig ålder.
Livet ligger framför mig, men ändå har jag hunnit skaffa mig en viss livserfarenhet. Jag vet vad jag vill!
Jag är en genomärlig människa och en obotlig optimist. Om man bara tar sig tid att tänka efter finns det nästan alltid något positivt i allt som sker, hur negativt det än kan verka för stunden.
Och man kommer mycket längre med ett leende och ett skratt än med sura miner. (Och så blir man inte så rynkig heller, har jag hört.)
Jag bemöter människor med vänlighet och respekt och förväntar mig att bli bemött likadant tillbaka.
Jag har mycket lätt att få kontakt med människor och, ännu viktigare, att behålla kontakten med dem.
Jag lyssnar oftare än talar eftersom jag tror att det finns en tanke bakom att vi skapats med två öron och en mun.
Jag har ett snyggt och propert yttre och ett positivt och genuint inre. Jag har stil och vet att uppföra mig.Är väl inte så vacker precis, skrämmer inga hästar i sken heller. Tror jag. Jag har aldrig mött några.
Jag har genomgått nioårig grundskola och tre års ekonomiutbildning på gymnasienivå.
Detta är min första anställningsansökan och jag tycker att jag klarar mig fint. Arbetsuppgifterna som kontorist verkar jättetrevliga, precis så som jag tänkt mig mitt drömyrke.
Eftersom jag är utåtriktad och lätt att samarbeta med, samt har en ambition att ge 100 procent av mig själv, anser jag mig vara den som passar bäst för jobbet. Det hoppas jag även Ni gör. Gittan"
”Har du frågat om han är upptagen eller gift?”
Jag hade fnittrat flera gånger under tiden jag läste och nu räckte jag skrattande tillbaka papperet till henne.
– Milde himmel! Det måste vara sann kärlek som har åstadkommit det här, utbrast jag skrattande.
– Ja, välkommen i gänget då, men klarar du av att leva upp till allt det där? Jag nickade mot papperet.
– Jaha då, bara jag får träffa Jonas så, sa Gittan självsäkert. Hon såg på mig med tillförsikt och framtidstro.
– Men tänk om han redan har en tjej och är förlovad eller gift?, frågade jag roat.
– Himmel! Det har jag inte ens tänkt på, utbrast hon förskräckt.
Jonas var varken det ena eller det andra och ett år senare förlovade de sig – inne på mitt kontor, var annars?
Där var pyntat med ballonger, blommor och serpentiner och annat festligt som hör till. Skrivmaskinen hade hedersplatsen, liksom tårtan.
Som förresten herr Carlsson bjöd på. Han var nämligen Jonas pappa och Gittans blivande svärfar.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]