Eva var småbarnsmamma och höggravid – då dog hennes man i hjärtstopp
– Man kanske inte tror att man ska överleva att förlora sitt livs stora kärlek, men det gör man, säger hon.
Varje gång Eva Glimsand, 41, ser en rödhake blir hon glad.
– När jag behöver hopp eller är nervös inför något jag ska göra, då kommer ofta rödhaken till mig utanför fönstret. Då blir jag trygg. Det sägs ju att rödhaken kommer med hopp och en hälsning från andra sidan, säger hon.
För Eva har de senaste åren varit en berg- och dalbana utan dess like. Hon har varit nere på den absoluta botten och kämpat med en avgrundsdjup sorg, men också haft lyckan att träffa kärleken igen. Hennes historia börjar egentligen redan 2009, då hennes man Henrik segnade ner på badrumsgolvet och Eva tvingades återuppliva honom inför de två gemensamma barnen. Mitt i kaoset som uppstod slogs hon av en tanke som hon i dag kallar lite märklig.
– Jag minns att jag tänkte: ”Vi ska ju ha ett barn till, han kan inte dö nu”. I efterhand tyckte jag att det var konstigt och egoistiskt av mig att tänka så, jag var ju inte ens gravid.
Blev gravid med tredje barnet
Henrik överlevde, fick medicin utskriven och började jobba igen. Någon riktig förklaring till vad det var som egentligen hade hänt fick han och Eva aldrig. Livet för den lilla familjen, där barnen Wilma, 5, och Alfred, 2, också ingick, fortsatte ungefär som vanligt med jobb och förskola. Ändå var allt inte som det brukade. Oron för att något skulle hända Henrik fanns ständigt i bakhuvudet hos Eva, samtidigt som den där barnlängtan växte sig starkare.
Jag bara skrek rakt ut, som ett vrål
Snart blev hon också gravid.
– I november 2010 var jag höggravid samtidigt som vinterkräksjukan slog till hemma hos oss. Barnen kom ganska lindrigt undan, men Henrik blev extremt sjuk.
Återhämtade sig inte efter magsjukan
Eva försökte efter bästa förmåga att se till så att Henrik fick i sig vätska och en kväll märkte hon att han piggnade i. Efter många dagars oro för hans hälsa och flera sömnlösa nätter, kände Eva att hon kunde börja slappna av. Hon somnade i Henriks famn den kvällen.
Men efter bara några timmar vaknade hon och förstod att allt inte stod rätt till med Henrik. De skräckfyllda scenerna från året innan spelades åter upp framför hennes ögon. Den här gången var hon bättre förberedd och mobiliserade inte bara ambulans utan också föräldrar, svärföräldrar och grannar som alla kom så snabbt de kunde.
Men den här gången var alla ansträngningar förgäves.
– Jag fick åka med till sjukhuset i en annan ambulans. Och väl där fick jag träffa en AT-läkare som kom in och gav mig beskedet, Henrik hade inte klarat sig. Jag bara skrek rakt ut, som ett vrål. De gjorde i ordning honom och jag fick se honom. Min stora stöttepelare, han som hade hållit om mig bara några timmar tidigare. Det var helt overkligt.
Så länge han låg där i kistan så fanns han ju på något sätt
Tog sig igenom begravningen
Att Eva, då 31 år gammal, hade blivit änka bara veckor innan hon skulle föda sitt tredje barn gick inte att ta in. Inte heller att två små barn förlorat sin pappa för alltid och att det tredje aldrig skulle få träffa honom. Eva är i dag tacksam att hon hade så många runt omkring sig som fanns vid hennes sida den där första kaotiska tiden. Hur det skulle ha gått annars vet hon inte. Samma dag som förlossningen var beräknad satt Eva tillsammans med släkt och vänner i kyrkbänken för att ta farväl av Henrik.
– Wilma hade med sig en liten fjäder och sitt bästa gosedjur som hon lade ner i kistan. Alfred hade med sig Henriks parfym som han sprutade över honom. För mig var det nästan värst dagen innan, då vi fick ta farväl mer enskilt. Att slita sig från kroppen var det värsta jag varit med om. Så länge han låg där i kistan så fanns han ju på något sätt. Jag ville inte lämna honom.
Sonen Nisse kom till världen
Efter begravningen kände Eva att hon var på bristningsgränsen för vad hennes kropp klarade av. Bebisen bara måste komma ut. Hon bad om att få bli igångsatt och efter att först ha fått svaret ”kvinnor i kris har fött barn i alla tider, det ska du nog också klara av”, gav läkaren till sist med sig.
Efter en relativt smidig förlossning kom Nils-Henrik, Nisse kallad, till världen. Även om Eva säger att hon kände Henriks närvaro under förlossningen, var det tungt att gå igenom den utan honom på plats.
– Det var oerhört smärtsamt. Men jag kände också en sådan lycka över det här gossebarnet, han kom med hopp och det behövdes verkligen. Jag minns att jag sa till min mamma att jag var lycklig, och hon svarade att det får man vara. Glädje och sorg kan gå hand i hand – i ena stunden är du nere i avgrunden och i nästa kan du skratta. Och det betyder inte att du inte är jätteledsen. Alla känslor är viktiga, och man ska inte döma ut dem.
Är en högkänslig person
Eva lindade in Nisse i en av Henriks skjortor och fäste bilder av honom inne i plastbaljan där Nisse sov under tiden på sjukhuset. Väl hemma igen började allt det praktiska. Förutom att ta hand om tre barn fanns det räkningar och försäkringar som behövde betalas och papper som skulle skrivas under, samtidigt som hon skulle hantera sin bottenlösa sorg.
Eva säger att hon är det som brukar kallas HSP, high sensitive person eller högkänslig person. Det gör att alla känslor förstärks, och kanske var det på ett sätt hennes räddning.
– Jobbiga känslor är jättejobbiga för oss högkänsliga, samtidigt som de underbara känslorna också blir mer intensiva. Man suger liksom åt sig allt det som är bra, och det var nog det som höll mig uppe i det här helvetet som vi genomlevde. Men kvällen innan julafton minns jag att jag satt med min nyfödda bebis och tittade på uppesittarkvällen, och kände jag mig så otroligt ensam. Allt låg på mina axlar.
Drömde om att träffa någon att dela livet med
Med tiden gick det lättare. För Eva blev det viktigt att tillåta sig själv att känna alla känslor hon hade inom sig. Tidigt insåg att det inte finns något rätt eller fel när det kommer till sorg. På nätterna när vardagens alla bestyr var gjorda och barnen sov, låg Eva vaken. Hon behövde tid för sig själv – för att sörja, gråta in i kudden, minnas och bearbeta.
Samtidigt hade hon ett stort nätverk omkring sig och den första tiden var det ofta fullt av folk i huset. På kvällarna kom ofta en eller flera kompisar förbi, för att prata om det som varit och det som skulle bli. Så småningom vågade Eva, med sina vänners hjälp, börja tänka på vilken sorts liv hon nu ville skapa för sig själv och sina barn.
– Och då insåg jag att om jag fick drömma fritt och inte behövde känna mig otrogen på något sätt, så ville jag hemskt gärna bli kär igen.
Träffade blivande maken Martin
Det var en process att våga börja träffa andra och dejta. Men när Eva väl kommit fram till att Henrik inte skulle vilja att hon levde ensam och olycklig resten av livet, tillät hon en vän att skapa en profil på en dejtingsida åt henne. Efter ett tag dök en profil upp som intresserade Eva lite extra.
– Det var något visst med Martin och jag kunde läsa av att han hade båda fötterna på jorden. Så vi träffades och det visade sig att han också hade gått igenom ett helvete år 2010, då han drabbats av cancer. Han var öppen för att jag hade barn och såg det inte som en begränsning utan snarare en rikedom.
Har i dag en gemensam dotter
På den första dejten bestämde sig Eva för att berätta precis allting om sig själv och sin historia för Martin. Hon tänkte att vill han inte något mer efter det, är det ändå inte rätt. Men visst ville han och i dag är de båda gifta, bor i ett hus vid havet och har en gemensam dotter, Tuvalie som hunnit fylla fem år.
– Min familj och mina kompisar blev extremt glada när jag träffade Martin. De ville inte att jag skulle leva ensam och på ett sätt släppte ju deras ansvar också. Efter att Henrik gått bort blev jag i princip utbränd – jag åt inte, sov inte, jag var ofta överstimulerad vilket ibland gick ut över mina barn. Så jag behövde mycket hjälp. När jag träffade Martin innebar det en enorm förbättring för vår situation, framför allt för att jag blev en gladare mamma vilket var bra för alla.
Eva har valt livet
Eva kallar Martin för sin tvillingsjäl. Med honom kan hon prata om allt – även Henrik. Samtidigt vill hon visa andra som kanske befinner sig i en lika tung situation som hon gjorde, att det går att ta sig ur den där första avgrundsdjupa sorgen. Det är också därför hon vill berätta sin historia.
– Det handlar någonstans om att välja livet. Om nu någon som läser det här befinner sig i en tung sorg och inte ser en utväg, kanske jag kan få dem att se att de har möjligheter att förändra sitt liv. Och det handlar inte om att man inte får sörja, för helsike vad man behöver det. Man ska inte trycka undan något, inte leva på som om ingenting hade hänt, men förr eller senare sker en förändring vare sig vi vill det eller inte. Och då måste man fråga sig om man vill vara i det här mörka hela sitt liv. Jag tror att de flesta skulle svara nej på den frågan.
Sorg kan se ut på olika sätt
Att sorg ska se ut på ett visst sätt för att vara ”på riktigt” tror inte Eva på. Sorg och glädje kan gå hand i hand, precis som hon upptäckte på sjukhuset när Nisse hade fötts. Hon tycker att man varje dag ska fundera på vad man behöver just i stunden. Vill man gråta, vill man ta fram den avlidnes alla kläder och lukta på dem, vill man åka och klippa sig, vill man skaffa barnvakt så att man kan lägga sig i badet en timme – alla behov är lika viktiga och ska tas på allvar, menar hon.
– Jag har lärt mig så mycket om mig själv under här processen. Och att om något går vidare så är det livet. Det går att komma ut på andra sidan om man vill, men det tar olika lång tid för olika människor. Man tror inte att man ska överleva att förlora sin stora kärlek, men det finns fler än en som kan bli ditt livs stora kärlek. Är du villig att ta emot kärlek så kommer du att finna den igen. Kärleken blir inte likadan, det är en annan typ av kärlek men den kan bli lika fin fast på ett annat sätt.
Tiden läker inte alla sår, men du lär dig att leva med dem
Idag är Eva lycklig i sin nya familjesituation.
– Jag och barnen finns ju kvar och skulle jag bara ha gått runt och gråtit hade mina barns liv också varit förstörda. Man har ett eget ansvar att ta sig vidare, ingen annan kan göra det åt en.
Vill hjälpa andra med sorgebearbetning
Eva har nyligen utbildat sig till samtalsterapeut och specialiserar sig bland annat på högkänslighet och sorgbearbetning. Efter 20 år som förskollärare har hon i dag startat ett eget företag och i framtiden drömmer hon om att skriva en bok och föreläsa. Med sin egen historia hoppas hon kunna stötta och hjälpa andra i liknande situationer, bland annat genom Instagramkontot @hsp_mamma och sin hemsida.
– Tiden läker inte alla sår, men du lär dig att leva med dem. Det handlar inte om att glömma bort någon, tvärtom kommer Henrik alltid att finnas med oss. Vi pratar om honom och tänker på honom – han finns alltid kvar i våra hjärtan. Men jag vet att han inte skulle vilja att vi grävde ner oss och slutade leva, jag vet att han vill att vi skall må bra och vara lyckliga. Och jag tror att om andra ser att jag har kommit ur det som hände mig, kanske de känner att de också kan komma vidare.