Dottern Helene är stolt över hjältepilotens mod: ”Pappa offrade sig för att rädda staden”

Strax före klockan 14 den 1 oktober 1968 flög den franska piloten Jean Depui sitt plan nära den lilla engelska staden Crewkerne i Somerset. Han höll på med sin utbildning till testpilot efter att ha jobbat inom flygvapnet i Frankrike under många år. Nu var han nära slutet av träningen och låg bra till att också bli kursetta. Hans fru Ingrid, tvååriga dottern Caroline och en månad gamla dottern Helene var tillfälligt i Sverige och snart skulle de återförenas.

Efter reklamen: Se också: Eva var småbarnsmamma och höggravid – då dog hennes man i hjärtstopp

Han startade från flygplatsen Boscombe Down i Wiltshire och skulle återvända dit efteråt. Övningen fortgick, men plötsligt slutade Jeans testplan att fungera. Något hände och Jean visste direkt att om han inte drog i katapulten så skulle han inte klara sig. Samtidigt skulle det innebära att hans plan skulle krascha i staden. Han satt kvar, styrde så långt från bebyggelsen han kunde och använde katapultstolen först när planet var bara 45–50 meter från marken.

– Det var naturligtvis alldeles för sent och han dog direkt. Jag fick aldrig lära känna min pappa, berättar Helene Depui Ekdal.

Hon pratar gärna om honom för att hålla minnet av honom levande.

– Annars är det som att han aldrig funnits.

Möttes på semestern i Italien

Mamma Ingrid från Karlstad träffade sitt livs kärlek på en resa till Rimini i Italien 1962 när hon var 18 år. Både hon och Jean var där på semester.

– Hon var väldigt vacker och var med i en skönhetstävling där. Det var då de sågs för första gången, berättar Helene.

De hittade varandra och blev kära båda två. Ingrid reste hem till Karlstad och berättade att hon skulle gifta sig med en fransk pilot.

– Men först brevväxlade de länge. Sedan träffade resten av familjen Jean också. Han blev mycket omtyckt. Alla har berättat hur fin, snäll och intelligent han var. Han kunde flera språk och var den yngsta som gått vid den franska flygakademin, säger Helene.

Ingrid flyttade till Paris med honom och 1964 gifte de sig. Två år senare föddes första dottern Caroline. Helene skulle komma till världen 1 september 1968.

– Mamma ville föda i Sverige för det kändes mer tryggt. Jag kommer ihåg att senare berättade en tjej i min klass att hennes mamma låg på BB samtidigt. Hon hade sett hur min pappa kom dit när jag föddes. Han bar min syster på sina axlar och var så stolt över mig. Det var viktigt för mig att veta att han såg mig innan han åkte tillbaka till England.

relationerHans Eric, 70, räddade familjen Svenssons hus från att brinna ner: ”Du är vår hjälte!”

Klasskompisen fick dessutom namnet Caroline efter Helenes syster.

– Hennes mamma tyckte det var ett fint namn.

Jean återvände till England efter att ha fått träffa sin dotter. Nästan exakt en månad senare skedde olyckan som både gjorde honom till en hjälte och tog hans liv.

– Jag tittar ibland på de här klippen, säger Helene och visar tidningar från England.

De har gulnat och stelnat, men rubrikerna är lika tydliga som då och talar om hjältedådet: ”Min man gav sitt liv för att rädda hundra andra”, ”En hel stad i England vill trösta henne i sorgen”, "Hel engelsk stad vill hjälpa unga svenska flygaränkan".

– Mamma var bara 24 år och bodde för tillfället hemma hos min mormor och morfar. Det var nog bra för det måste varit en enorm chock. Hon blev ensamstående med två mycket små barn och bara det kan inte varit lätt.

Samtidigt förlorade två föräldrar i Frankrike sin ende son och var helt utom sig av sorg.

– De fortsatte att besöka mamma och oss barn varje jul.

Behöver du en påminnelse om att människor faktiskt oftast är goda? Se hit!

relationer”Det finaste en okänd människa gjort för mig” – 10 starka berättelser

Begravdes i Paris

Ingrid reste själv till England och staden Crewkerne efter olyckan. Med sig hade hon Helenes mormor.

– Det var många som ville träffa dem, säger Helene och visar bilderna på dem båda – elegant sorgklädda tillsammans med officiella representanter.

– De var noga med att hålla stilen.

Därefter flyttade hennes mamma permanent till Karlstad och lyckades över förväntan med både karriär och familj.

– Jag kom ihåg att jag ibland fick frågor om min pappa, var han befann sig och varför vi bodde hos min mormor och morfar. Jag visste inget annat och tyckte inte det var konstigt.

Jean blev begravd i Paris för hans föräldrars skull.

– Jag vet att hans mamma, min farmor var vid hans grav varje dag tills hon dog så det var väl rätt beslut även om min pappa Jean själv ville bli begravd i Sverige.

samhällePappan skyddade dottern ända in i döden – endast flickan överlevde flygkraschen

Helenes mamma Ingrid pratade inte mycket om sina känslor kring vad som hände och något professionellt stöd var inte aktuellt på den tiden. Stödet kom i stället från morföräldrarna som ställde upp hela tiden och även från Jeans föräldrar.

– Jag var i Frankrike mycket när jag var yngre, men nu är de båda döda och jag har inte varit i Paris på fem år minst. Det jag minns mycket är när vi skulle tömma deras lägenhet. Det var speciellt.

Helene behövde ett dödscertifikat och ville man att det skulle fungera snabbt och smidigt så tog man med några flaskor vin till skattemyndigheten.

– Det är helt klart lite annorlunda mot Sverige, i alla fall på 90-talet, skrattar hon.

– Likadant var det med hyresvärden. En låda vin funkar alltid.

Helene brås på farmor

Själv känner hon att hon brås en hel del på farmor.

– Hon var alltid väldigt glad och positiv.

Men även mamma Ingrid valde ett kämpa och blev med tiden hotellchef på Stadshotellet i Karlstad.

– För att kunna göra karriär så anlitade hon barnflickor åt oss för att underlätta för mormor som drog ett tungt lass. Mamma var initiativrik på det sättet. Jag är verkligen stolt över henne. Tror det är hennes förtjänst till stor del att det gått så bra för mig och Caroline.

Jopie Dronkers

relationerJopie Dronkers kom till Sverige som krigsbarn: "Jag växte upp i ett brinnande världskrig"

Tyvärr dog Ingrid bara 60 år gammal.

– Det var tufft – speciellt när man bara haft en förälder. Det var alldeles för tidigt, säger Helene.

Helene tog sig senare vidare till Göteborg och studier på Chalmers, medan systern Caroline blev kvar i Karlstad för att studera ekonomi och senare bli kommundirektör.

– Det jag saknar är att vi pratade så lite om min pappa.

Helene har fått göra sina egna efterforskningar, men hon har ännu inte besökt Crewkerne.

– Jag skulle gärna vilja det nu. Det jag vet är att endast en annan människa dog vid den kraschen och det var en man som var nära platsen där planet störtade. Han fick en hjärtattack.

Helene är ledsen över att aldrig fått lära känna sin hjältepappa som räddade en stad från katastrof och varje år den 1 oktober tänker hon lite extra på det.

– Han fick bara bli 30 år och det kan kännas lite orättvist.

Hon har läst artiklarna i de engelska och svenska tidningarna om och om igen. Hon vet att den dåvarande borgmästaren i Crewkerne uttalade sig kort efter Jeans död.

– Han sa att – ”alla i denna stad är överens om att piloten är en hjälte. För att kunna manövrera planet så att det inte skulle störta inne i staden väntade han kallblodigt med att använda katapultstolen tills han var bara 40–50 meter från marken”. Det känns fint.

Hon fick också veta att hennes pappa skulle ha gått ut som kursetta och att ingen av hans kurskamrater ville ta emot det priset sedan han dött.

– De ville hedra honom på det sättet. Han var tydligen väldigt duktig.

relationerHanne skrev bok om förlusten av maken

Pappan Jean var alltid närvarande

Även om Helene än i dag blir lite ledsen när hon tänker på det som hände, så känner hon sig framförallt stolt över hans mod.

– Han räddade ju de där människorna.

Även om hennes mamma inte pratade mycket om händelsen så var det heller aldrig en hemlighet.

– Det fanns alltid bilder på min pappa hemma hos oss.

Även när mamma Ingrid gifte om sig åtta år efter att hon blivit änka så fanns de kvar. Jean var alltid närvarande.

– Vi reste också till min farmor och farfar på sommarloven och det kändes bra för de hade bara oss kvar som sin familj efter att deras son dog.

I dag är det bara en person i livet som kände Jean och det är Helenes morbror.

– Det känns fint att ha någon att prata med som faktiskt umgåtts med honom, sedan finns det självklart fler som minns honom.

Ibland drömmer Helene om sin pappa och tänker att hon bara skulle velat ha en timma i hans närvaro.

Kanske blir ändå resan till Crewkerne av och därmed ytterligare en pusselbit till hans liv.

– Både jag och mina döttrar läste franska i skolan för det känns som en del av oss. Tjejerna har också valt att lägga till Depui i sina namn. Det är en del av vår historia.

Något annat hon funnit under sina efterforskningar är att intresset för rörelse och idrott nog också kommer från hennes pappa.

– Det är något som går igen hos oss allihop.