Mor och dotter var först på plats vid svåra olyckan: ”Visste inte om Tomas skulle överleva”
– Jag är otroligt tacksam för vad de gjorde, säger Tomas.
Det är allra första gången som mor och dotter möter Tomas Carlsson Tucans, 38, blick och de betraktar den noggrant.
– När vi stannade vid olycksplatsen befann sig Tomas i svåra smärtor och blundade hela tiden. Vi var hos honom tills räddningstjänsten kom. Efteråt började tankarna snurra. Vad var det vi precis varit med om? Hur gick det sedan för mannen i bilen? säger Eva Salmi, 42, och Emilia Salmi, 20, som var de första att stanna när de upptäckte en rykande bil långt ute på den snöiga ängen.
Eva och Emilia sitter mittemot Tomas med varsin kopp te framför sig. De betraktar varandra i en helt annan situation än när de möttes första gången.
– Jag hade inget minne av hur de såg ut, bara att den som stod framför mig bar något turkosaktigt plagg, säger Tomas som nu träffar sina räddare igen.
Det är en stund han väntat länge på. Han har inte kunnat glömma kvinnorna som slöt upp vid hans sida när han nästan gett upp hoppet om att överleva.
Det är en mörk och svinkall eftermiddag. Det är annandag jul och Tomas ska göra ett ärende i en liten by mellan Boden och Luleå. Vägen är smal och isig. I en kurva möter han en bil som kommit över i fel körfält. Tomas håller ut mot vägens ytterkant, får sladd och hamnar i diket. Han försöker gasa sig upp, men vägen – och diket – kröker kraftigt och snart smäller det!
Kraschen mot vägbanken blir kraftig. Bilen slungas över en anslutande skogsbilväg och landar på en åker. Det blir ett abrupt stopp.
– Det är alldeles vitt, det ryker och luktar bränd elektronik, smärtan i ryggen är obeskrivlig. I benen bara brusar det.
Obeskrivlig smärta
Det är mörkt utanför bilens rutor. Tomas kan inte röra benen och kämpar med att fylla luft i lungorna, det gör så ont att andas och det är omöjligt att skrika efter hjälp. När lyktorna från en bil dyker upp i horisonten får han upp hoppet.
– Nu kommer hjälpen, tänker jag och ser hur bilen bländar ner till halvljus. Sedan ser jag den bara passera mig, slå på helljuset igen och fortsätta. Då känns det hopplöst.
Det är inte mycket trafik efter vägen och när bil efter bil bara passerar känner Tomas en stor förtvivlan.
– Är det så här jag ska dö? Ska jag frysa ihjäl i bilen? Ingen visste ju var jag var. Jag tänker på min 12-årige son Elwin som just då är i Västerbotten för att fira jul med sin mammas släktingar. Ska jag aldrig mer få se honom?
Under bilfärden har Tomas haft sin mobiltelefon på laddning på bilens mittpanel, nu är den inte längre där och Tomas känner efter på golvet så långt han kan nå från förarplatsen. Till slut ser han att mobilen vid den kraftiga smällen hoppat upp på instrumentpanelen och fastnat bakom ratten. Han knappar in 112.
”Jag har kört av vägen, jag kör. Jag är på väg 383 … Ja, jag har ont så in i helvete i ryggen … mina ben. Det gör ont som fan.”
Så börjar Tomas samtal med SOS alarm som genast förstår allvaret och hör hur Tomas vid flera tillfällen håller på att försvinna.
Tomas fick inte somna
Efter bara några minuter står de räddande änglarna vid hans sida och tar över samtalet.
– Vi var på väg från Haparanda till Boden på en behandling när vi passerade bilen som stod långt ute på en äng. Både jag och mamma reagerade direkt och sa att vi måste stanna. Vägen är smal och det var väldigt halt, så jag kunde inte vända om förrän vi kom till en villainfart, säger Emilia som körde bilen.
Hon och mamma Eva lämnade sin bil vid vägkanten med varningslamporna påslagna och sedan pulsade de genom snön, bitvis längs bilspåren som Tomas lämnat efter sig.
– När vi kom fram var bildörren öppen. Tomas rörde på sig men var nästan helt borta. Jag började knappa in 112 på min mobil men hörde sedan att någon pratade i Tomas telefon, så jag tog över samtalet med larmoperatören, säger Emilia.
Hon fick instruktioner om att absolut inte röra Tomas och att någon skulle stå framför honom så att han inte skulle vrida på huvudet. Emilia letade fram en strandfilt ur bilen som hon la på Tomas, som börjat bli kall.
Mor och dotter kunde se att Tomas plågades av svåra smärtor och Eva pratade hela tiden med Tomas för att han inte skulle somna. Det var viktigt, hade larmoperatören sagt.
– Vi fick ständiga uppdateringar om hur långt borta ambulansen var. ”Nu är de 20 minuter bort”, ”nu är det 15 minuter kvar” … Jag kan säga att de var mitt livs längsta 20 minuter, säger Emilia som med bultande hjärta höll i mobilen. Samtalet med larmoperatören blev en livlina.
Tomas säger att han kände en stor lättnad när Eva och Emilia kom.
– Jag började gråta och tänkte att nu behövde jag i alla fall inte dö ensam. Det betydde så oerhört mycket i den stunden att de stannade hos mig.
Jag började gråta och tänkte att nu behövde jag i alla fall inte dö ensam.
Visste inte om han hade överlevt
Efter ett tag anslöt en granne, som med traktor plogade upp vägen fram till Tomas bil, och sedan kom räddningstjänsten och avlöste Eva och Emilia.
– När vi åkte vidare mot Boden kunde vi knappt förstå vad vi precis varit med om. Vi var chockade. Den kvällen blev jag prenumerant på lokaltidningen, för jag ville läsa om olyckan. Jag uppdaterade hemsidan om och om igen för att få veta mer, säger Eva och berättar att det hon kunde läsa var att mannen var svårt skadad och hade flugits vidare till universitetssjukhuset i Umeå.
Den natten kunde varken Eva eller Emilia sova, tankarna malde i huvudet.
– Vi har haft många sömnlösa nätter sen dess. Vi visste inte ens om Tomas hade överlevt. Inte förrän långt senare då min lillasyster som bor i Hudiksvall berättade att killen hon dejtade kände mannen som varit med om olyckan. De hade jobbat ihop i Försvarsmakten.
När Eva en kväll strax därefter fick ett sms av lillasyster, där hon skrev att någon snart skulle ringa henne från ett okänt nummer, började hjärtat att bulta av spänning. Kunde det vara …?
– När Tomas ringde grät både jag och Emilia. Det var så otroligt skönt att höra hans röst, att han hade överlevt.
Om Eva och Emilia
- Namn: Eva Salmi, 42, jobbar med lokalvård och måltider på skola. Emilia, 20, jobbar med kundtjänst.
- Bor: Eva i villa och Emilia i lägenhet i Haparanda.
- Familj: Evas sambo Erik, Jonathan, 13 och Elise, 2.
- Olyckan: Var först på plats hos Tomas.
Krossad ryggkota
Tomas nickar och säger att de grät alla tre. Han ville så gärna prata med sina räddare, han ville tacka och höra deras version av händelsen.
Även Eva och Emilia har längtat efter att få veta mer om vad som hände, och Tomas berättar det han minns och fått berättat för sig:
– Räddningstjänsten klippte upp bilens tak och bar iväg mig till ambulansen, där jag pumpades full med morfin. Jag minns ännu känslan. Lättnaden. Polisen ville att jag skulle blåsa, men det var svårt att fylla lungorna med luft. På tredje försöket lyckas jag. Sedan är allt som ett töcken.
Från Sunderby sjukhus skickades Tomas vidare med ambulansflyg. Han minns att han hörde personalens röster när de lastade in honom i planet och han minns ambulansfärden från flyget till Umeå universitetssjukhus.
– Mitt nästa minne är när jag vaknar efter operationen. Jag får veta att jag krossat en ryggkota men fattar inte då vad det innebär. Min son och hans mamma kommer på besök. Han håller min hand men jag bara somnar.
Efter några dagar transporterades Tomas till sitt hemsjukhus i Norrbotten. Där blev han kvar fram till påsken, en tid som präglades av stark ångest och rädsla. Där fick han reda på vad en krossad ryggkota betyder.
– Efter nyårshelgen fick jag veta att jag kommer att sitta i rullstol. Jag ville bara dö. Jag jobbar som soldat, har alltid levt ett aktivt liv och tränat, jobbat som ordningsvakt och renoverat hus. Vem var jag nu? Rullstolen skulle ta ifrån mig hela min identitet! Jag brottades med allvarliga självmordstankar, men inför kuratorn höll jag masken och sa att allt var okej.
Vem var jag nu? Rullstolen skulle ta ifrån mig hela min identitet!
Tomas fick åka till Stockholm på en rehabiliteringsmånad. Där fick han träffa andra rullstolsanvändare, människor som var levande bevis på att det finns ett bra liv även efter olyckan. Ändå övervägde Tomas att ta sitt liv även där.
– Det som fick mig att välja livet var tanken på min son. Inte kunde jag vara så feg och egoistisk att jag tog mitt liv och lämnade honom i den sorgen och smärtan! Tanken på sonen, och stödet från min chef, vänner och arbetskompisar har betytt allt för mig, säger Tomas och berättar att det också stigit fram ytligt bekanta personer som visat ett stort stöd när livet var som tuffast.
– Sedan fanns det nära vänner som bara försvann. Sådana som jag trodde skulle förstå och finnas där.
Livet har en mening
Annandag jul är det ett år sedan Tomas körde av vägen. Nu har han börjat jobba halvtid igen. Han har fått administrativa arbetsuppgifter på regementet och har även varit med och utbildat värnpliktiga.
– Det var en otrolig känsla att sätta på mig uniformen igen. En bekräftelse på att livet fortsätter.
Även om han fortfarande har sina dippar känns livet återigen värt att leva.
– Jämfört med hur jag mådde för ett halvår sedan så mår jag som en kung nu och jag vill gärna förmedla ett hopp till andra som befinner sig i den mörkaste ångesten. Livet har en mening även när du sitter i rullstol. Ja, det kan till och med bli bättre även om vardagslivet blir lite krångligare.
Tomas vill förmedla att en ryggmärgsskada inte är livets slut.
– Visst kan jag ibland tänka att nu kan jag inte segla optimistjolle eller klättra i berg, men sedan ställer jag frågan ”Tomas, har du ens någonsin varit intresserad av det”, skrattar han.
Något som Tomas reagerat på är att människors kommentar ofta är ”Så hemskt. Stackars dig”, i stället för ”Tur att det inte gick värre.”
– Det värsta är inte att sitta i rullstol. Det finns värre alternativ. Jag har haft tur som inte är död!
Eva nickar och säger att händelsen lärt henne att människan har en enorm styrka även när livet är som svårast.
– Jag är imponerad av Tomas och även av min dotter Emilia, som blev så handlingskraftig mitt i krisen.
Både hon och Emilia är glada över att se att Tomas mår bra. Nu har de, liksom Tomas, fått svar på många av sina frågor.
Med Allers guldhjärtan vill Tomas om igen understryka hur mycket det betydde för honom att Eva och Emilia fanns vid hans sida när han nästan gett upp hoppet om livet.