Christina föddes med läpp- käk- och gomspalt – berättar om kampen
För Christina väntade många års kamp – och både fysisk och psykisk smärta.
Den dag Christina Grimsell kom till världen i Sierra Leones huvudstad Freetown blev det stor uppståndelse på sjukhuset: Det var ondskan själv som hade anlänt och hon var djävulens verk.
Dessa fruktansvärda tankegångar berodde på att hon föddes med läpp-, käk- och gomspalt.
– Jag har fått berättat för mig att min biologiska mamma inte ville veta av mig och att familjen hotade med att sätta ut mig till hyenorna om de tvingades ta hand om mig, säger hon sakta.
– Men jag hade tur – jag blev bortadopterad och fick nya föräldrar i Sverige som tog emot mig precis som jag var.
Djävulen hade hemsökt sjukhuset
Christina är 34 år, frånskild och bor på den östgötska landsbygden strax utanför Åtvidaberg med barnen Ellaleen, 7 år, och Joel, 5 år. Hon utstrålar mycket glädje, kärlek och värme.
Något mindre ondskefullt får man leta efter men så har hon också prövats hårt av livet och det har gjort henne stark.
Från tre års ålder och till hon var 21 år genomgick hon 20-talet ibland smärtsamma operationer för sin läpp-, käk- och gomspalt. Och hon har stått i duschen och skrubbat sin bruna hy med stålull för att få den lika ljus och fin som adoptivföräldrarnas.
– Jag ville så gärna vara lik någon, förklarar hon.
– Nu har jag gett upp hoppet om att hitta min biologiska mamma men tack vare tv:s Spårlöst har jag fått kontakt med den kvinna i Sierra Leone som räddade mig till livet. Hon och hennes familj har gett mig svaren som jag så länge sökt.
När Christina var nyfödd var det ingen som ville veta av henne, varken familj eller sjukvårdspersonal. De tyckte att det var bäst att hon fick självdö och hon lämnades ensam i ett rum.
Man trodde på fullaste allvar att det nyfödda flickebarnet var någon form av straff och att hon bar på en sjukdom som kunde smitta andra.
Häxtro och religion
Det trodde alla utom syster Ellaleen Luke.
Hon kom från en läkarfamilj och hade studerat i England. Hon visste bättre än att bry sig om den gamla folktron, men var inte i tjänst den dag Christina föddes.
När hon började jobba dagen efter fick hon höra att djävulen hemsökt sjukhuset och ett våldsamt kackel utbröt när hon förkunnade att hon tänkte gå in till barnet.
– Men hon stod på sig, berättar Christina. Hon gick in till mig och lyckades få mig lugn och hon blev min räddning.
I Sierra Leone blandades folktro, häxtro och religion och okunskapen var stor. Man trodde att missbildade barn hörde djävulen till men Ellaleen visste bättre än så.
Hon försökte få Christinas mamma att inse att detta gick att operera men en äldre manlig släkting som var med fällde avgörandet: De ville inte ha med barnet att göra och om de tog hem henne skulle de sätta ut henne till de vilda djuren eller bränna henne. Hon var ett barn som ingen ville ha och som alla var livrädda för.
Hennes svärmor var livrädd för mig
Alla utom Ellaleen som sköt upp planerna på att gå i pension för att kunna ta hand om Christina. Hon skötte henne på sjukhuset, men vågade inte låta henne vara kvar där. Hon litade inte riktigt på de andra där och bestämde sig helt sonika för att ta med henne hem.
– Hon och hennes man Pepito hade fyra egna barn och jag blev deras femte. Hennes svärmor var livrädd för mig, men det fick henne inte att backa. Det var också Ellaleen som gav mig namnet Christina och jag fick smeknamnet Tina. Christina fick leva familjeliv med bus, hyss, gråt och skratt.
Hon fick fyra äldre syskon: Alen, Stephen, George och Fiona. Det var en stor familj med mostrar, fastrar och kusiner och hon fann sig väl tillrätta.
Behövde opereras flera gånger
Tiden gick och Ellaleen förstod att Christina var i akut behov av en operation. Samtidigt var livet en daglig och riskfylld kamp då inbördeskriget rasade. Hon insåg att barnet inte hade någon framtid i Sierra Leone och började undersöka möjligheten att få hjälp utomlands.
– På så vis kom hon i kontakt med Röda Korset och en svensk läkare som förmedlade bilder på Christina och att detta var ett nödläge.
Fanns det någon svensk familj som ville ta hand om den lilla flickan? Och det dröjde inte länge innan han fick svar.
I Hestra utanför Tranås bodde Annika och Ulf Karlsson, och de ville gärna bli Christinas nya föräldrar. Hon var då två och ett halvt år och har inga minnen från den tiden.
Mamma Annika och Ellaleen har berättat att adoptivföräldrarna åkte till Sierra Leone för att träffa henne. Det var ett spännande möte och det var första gången hon såg vita människor.
– Jag förstod inte innebörden av besöket men kastade mig i Annikas famn och slickade henne i ansiktet, ler hon. Pussas kunde jag inte på grund av mina missbildningar.
Jag ville bli normal
Så kom då dagen när de skulle åka till Sverige. Syskonen var ledsna: Nu skulle lillasyster Tina försvinna. Tårarna rann och när hon förstod att hon skulle följa med Annika och Ulf blev hon panikslagen och klängde sig krampaktigt fast vid Ellaleen.
Så kom Christina till Sverige med skogar, ängar och sjöar. Hon fick en ny mamma och en ny pappa som älskade henne och ville hennes bästa. Hon fick också en stor släkt med många barn, en farmor och en farfar samt en mormor med ofantligt stort hjärta.
– Min morfar fick jag aldrig träffa, han var redan död. Men mormor, farmor farfar, mamma och pappa var basen och jag har många fina minnen från min barndom.
Smärtsamma minnen
Sedan har hon minnen som inte är fullt så ljusa. Hon skulle opereras och Universitetssjukhuset i Linköping blev som ett andra hem. Hon fick lära sig vad fysisk smärta innebar och ingreppen gjorde fruktansvärt ont.
Hon var spruträdd och fick ta bort stygnen utan bedövning och tvingades många gånger till fasthållning.
– Det är smärtsamma minnen och jag kommer ihåg att jag kände mig ensam. Ofta sov mamma i samma sal men avståndet var ändå långt. Samtidigt visste hon att hon måste få detta gjort för att ansiktet skulle bli helt och för att hon skulle se ut som andra.
På barns vis fann hon sig tillrätta i sjukhusmiljön. Hon kunde alla korridorer, lärde sig leka med rullstolarna och det blev en del av hennes vardag.
När hon var inlagd fick hon inte bara träffa läkare. Hon mötte också talpedagoger och specialisttandläkare som hjälpte henne.
Skolgången skötte hon till viss del från sjukhuset och hon minns att det var mycket åkande. Hon kommer också ihåg hur tufft det var att ha ett utseende som hela tiden var under förändring och att ofta möta blickar, frågor och ibland grimaser.
– Jag ville få det gjort, jag ville bli ”normal”, säger hon stilla.
– Samtidigt hade identitetsfrågorna funnits med mig hela livet. Hon hade ingen att identifiera sig med. Mamman som är av vallonsläkt hade långt mörkt hår medan Christinas hår var kort, krulligt och stripigt.
Hon hade många tankar som barn och funderade ofta på sin biologiska mamma: Hade hon lämnat bort henne eftersom hon var ful?
– Jag tänkte så mycket att jag nästan nötte hål på huvudet, minns hon och rösten blir allvarlig. Vissa dagar bröt hon ihop men hade en stark överlevnadsinstinkt och fick till slut lära sig att vara sin egen bästa vän.
Det fanns ett tomrum som inte gick att fylla och när föräldrarna separerade blev det ännu svårare för henne. Men då fanns mormor, farmor och farfar, som nu är borta, där och det var hos dem hon hämtade styrka.
Tårarna flödade i Spårlöst
Tankarna om bakgrunden ville inte lämna henne och 2008, när hon var 23 år, bestämde hon sig: Hon skulle skriva till tv:s Spårlöst för att försöka få hjälp. Inom sig hade hon ett hopp om att få svar och låta frågetecken bli till utropstecken.
En höstdag samma år ringde telefonen. Det var en kvinna från Spårlöst och på redaktionen var man beredd att göra efterforskningar om Christina ville gå vidare. Och det ville hon.
– Processen började men redaktionen lyckades aldrig spåra min biologiska släkt. Däremot hade de hittat mamma Ellaleen, pappa Pepito och mina fyra syskon.
Familjen bodde nu i London och Spårlöst kunde förmedla en kontakt. Jag fick Ellaleens telefonnummer och ringde upp henne 2009. Det var tjutkalas på hög nivå…
Detta första samtal följdes av många fler och de pratade varenda dag i ett par veckors tid. Och en majdag 2009 – samma dag som Christina tog sin examen som massage- och friskvårdsterapeut – flög hon till London.
Ett känsloladdat möte väntade där tårarna flödade hos Christina, Ellaleen och de fyra syskonen.
– Sedan dess håller vi tät kontakt och i somras var min syster Fiona här och hälsade på. Då samlade jag alla mina nära och kära för i dag har jag två familjer: Min svenska och min afrikanska.
Hon är väldigt glad över sina adoptivföräldrar som adopterade henne och som alltid funnits där och stöttat. Men samtidigt är hon oerhört lycklig över att ha hittat Ellaleen och hennes familj och att därmed kunna färdigställa livspusslet.
– När jag fick min dotter för sju år sedan var namnet givet, skrattar Christina. Hon fick heta Ellaleen efter min afrikanska mamma!