Carolina Lundberg: Stödet från mina nära hjälpte mig bli drogfri
Carolina Lundberg, 28, växte upp i en kärleksfull familj, i den lilla orten Älvsbyn i Norrbotten. Hon var en pysslig tjej, som älskade djur och natur. En flicka som var tillfreds med livet och hade en nära relation till sin mamma, pappa, mormor och bror.
Efter 18 års ålder flyttade jag till en egen lägenhet och då gick det ordentligt utför
Men när Carolina var 12 år började hon att skära sig. Genom att tillfoga sig smärta med hjälp av ett knivblad dövade hon den inre smärtan, de inre ångestskriken, som aldrig annars ville tystna.
Se också: Frida Boisens mamma tog sitt liv ”för att hämnas”
Det var ingen som visste vilket helvete hon gick igenom. En vuxen man i familjens bekantskapskrets förgrep sig på henne sexuellt. Han hade Carolina i ett fast grepp, eftersom han hotade att döda hennes familj om hon avslöjade något.
– Han bjöd mig på sprit, för att jag skulle bli avtrubbad, och sedan gav han sig på mig. Vissa gånger mindes jag inget efteråt. Jag var bara ett barn.
När Carolinas skärsår upptäcktes var det ingen i familjen som kunde förstå varför den tidigare så levnadsglada, djurälskande Carolina börjat skada sig själv. Hennes mamma och mormor gjorde vad de kunde för att hjälpa flickan, men till slut fanns ingen annan väg än att skicka Carolina på behandlingshem för sitt självskadebeteende.
– På behandlingshemmet fick jag gå i psykologsamtal, men jag kom också i kontakt med ungdomar som haschade, och jag ville också pröva. Jag upptäckte att det lindrade min ångest. Jag mådde bättre när jag rökte på.
Avslöjade hemligheten
Det var under tiden på behandlingshemmet som hon äntligen avslöjade sin hemlighet för vuxenvärlden, och mannen som utnyttjat henne sexuellt ställdes inför rätta och dömdes för sitt brott. Men hans straff blev lindrigt, eftersom han ansågs ha en intellektuell funktionsvariation. För Carolina blev straffet betydligt värre. Hon fortsatte att må psykiskt dåligt och lindrade sin ångest med allt tyngre droger.
Jag hamnade i kretsar där man injicerade amfetamin och snart satt jag fast i ett tungt beroende.
– Jag mådde lite bättre under en period när jag bodde i ett familjehem, men efter 18 års ålder flyttade jag till en egen lägenhet och då gick det ordentligt utför. Jag hamnade i kretsar där man injicerade amfetamin och snart satt jag fast i ett tungt beroende.
Carolina säger att drogerna till en början fick henne att må bra, men det gick snabbt utför. Särskilt efter att hon började med nätdroger. De var billiga och lätta att få tag i, men riktigt farliga.
– Jag hallucinerade och blev paranoid. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag tog en överdos. När det var som värst började mina tår att svartna, samtidigt som hela kroppen krampade i fruktansvärda smärtor. Plötsligt kunde jag inte gå, jag blev förlamad och var säker på att jag skulle dö! Den gången blev jag rejält skrämd, men inte tillräckligt skrämd för att sluta med droger.
Carolina dog inte. Hon fortsatte att knarka. Begäret efter droger övervann allt och när Carolina blickar bakåt så är hon tacksam för att hon inte blev ihjälslagen. I en värld av droger är tjejerna extra hårt utsatta och många går under.
– Bland mina knarkande vänner så hade en beskyddare. Det var en kille som nästan blev en fadersfigur för mig. Han såg till att jag inte blev lika utnyttjad som andra tjejer. Ändå har jag både blivit våldtagen och närapå dödad under mina år som missbrukare, säger Carolina och visar ett finger som saknar känsel och har ett ärr efter att fingertoppen blivit avskuren med kniv.u
Jag har haft hundar att tacka för mycket i mitt liv
Mitt under våldtäkten, som skedde i ett smutsigt parkeringsgarage, blev hon räddad av en hund som började skälla.
– Jag stirrade rätt upp i taket och gick som in i en bubbla. Jag fokuserade på hundens skall. Den fortsatte att skälla och skälla och till slut lämnade våldtäktsmännen mig ifred. Jag har haft hundar att tacka för mycket i mitt liv.
Misshandlad av en vän
Inte ens i sitt eget hem var Carolina skyddad. Hon hade en manlig vän som gav sig på henne med knytnävarna när han var påverkad. En gång var misshandeln så grov att Carolina höll på att bli dödad.
– Det var han som skar av mina fingertoppar. Han kastade mig i väggen, sparkade på mig och skadade mig riktigt illa. Den gången hade jag tur, kanske änglavakt, när en vän kom på besök och avbröt den grova misshandeln.
Min familj har varit mitt största stöd genom alla turbulenta år
Gärningsmannen blev fälld för brottet, men fick en lindrig dom.
– Jag glömmer aldrig när hans advokat bad alla nämndemän att beakta att både jag och gärningsmannen var tunga narkomaner. Det skulle vara en förmildrande omständighet. Det var en chock för mig. Jag kände att jag inte var lika mycket värd som andra brottsoffer. Att det inte spelade någon roll om jag blev ihjälslagen.
Några år senare tog han sitt liv. Carolina säger att kanske var det karma som kom ikapp gärningsmannen och straffade honom till slut.
Många av Carolinas vänner har dött av överdoser och det var när en av hennes riktigt nära vänner drogade ihjäl sig som hon bestämde sig för att hon måste sluta knarka.
– Jag gick på begravning efter begravning, drogerna tog så många unga människors liv. Jag kände starkt att jag inte kunde utsätta min mamma, min mormor och min bror för att tvingas gå på min begravning. Min familj har varit mitt största stöd genom alla turbulenta år och när jag var på behandlingshem var de andra missbrukarna avundsjuka på mig.
Carolina säger att ingen som satt på behandlingshemmet med henne hade kvar sin familj som stöd.
– De andra sa alltid till mig att jag skulle vara tacksam och glad att de stod kvar vid min sida. Anhöriga rekommenderas att ta avstånd från missbrukaren, att möta missbrukaren med så kallad ”tuff kärlek”. Men när min familj gjorde det under en kort period så gjorde det saken värre. Då hade jag verkligen inget alls att leva för eller kämpa för!
Nära att ta återfall
Det var ingen dans på rosor att avgifta kroppen från droger och visst var hon nära att ta återfall när det var som kämpigast. Hundar har alltid varit Carolinas största intresse och som drogfri kunde hon återigen ägna sig åt sitt intresse igen. Än en gång skulle en hund bli den räddande ängel Carolina behövde. I den tuffa kampen att bli drogfri blev en hundvalp, som kom från svåra förhållanden, hennes livräddare.
– Det var en valp som till en början hamnat hos en olämplig ägare. Hon behövde massor av stöd och kärlek. Nicki behövde mig och jag behövde henne. Jag kände starkt att jag måste hjälpa henne och var tvungen att hålla mig ren från droger för hennes skull. Jag och hon tillbringade mycket tid i skog och mark. När jag sedan blev gravid med Isaac, 4, fanns ännu en anledning att välja livet. Jag skulle aldrig, aldrig kunna svika mitt barn!
Njuter varje dag
Idag bor 28-åriga Carolina med son och två hundar i hemorten Älvsbyn. Hon pluggar, med målet att bli djurvårdare, och ägnar all sin tid åt sonen och vovvarna. Nicki finns inte längre kvar, men Carolina har rottweilern Qiara och american bullyn Milo som hon tränar med under varje ledig stund.
– Jag älskar verkligen mitt liv och njuter varenda dag. Jag berättar min historia för att andra ska se att det finns ett liv bortom drogerna, det går att vända ett destruktivt liv till ett värdigt och bra liv.
Jag berättar min historia för att andra ska se att det finns ett liv bortom drogerna
Carolina säger att det känns viktigt att berätta, både för den som missbrukar och för de som står denne nära.
– Det jag mår allra sämst över idag är att jag utsatte mina nära och kära för allt lidande, för all smärta och oro. Min bror John och min svägerska Carolina har också mått fruktansvärt dåligt över att se mitt förfall. De har försökt hjälpa och stötta mig. Min svägerska har sagt att det var svårt att se hur jag föll allt djupare ner i missbruket, säger Carolina.
Idag är hon och svägerskan bästa vänner, de delar hundintresset och umgås flera gånger varje vecka.
När hon ser tillbaka på åren som narkoman vill Carolina understryka att hon tycker det är viktigt att anhöriga står kvar vid missbrukarens sida.
– Min mamma och mormor fick, som så många andra, rådet att ta avstånd från mig när jag drogade. De försökte, de stängde dörren i ansiktet på mig. Mamma och mormor har efteråt sagt att det är något de ångrar. Det var smärtsamt både för dem och för mig och det gjorde mig ännu mer destruktiv. Därför är mitt råd att stå kvar vid missbrukarens sida! Jag är evigt tacksam att mina nära och kära ändrade sig och fortsatte att kämpa för mig.
– De som säger att man ska låta missbrukaren nå botten innan det vänder har fel. Min botten hade inte haft någon återvändo. Det hade varit döden.
