Cancersjuka Catarinas man dog i en bilolycka
Från passagerarsätet kunde Catarina Olsson se hur den mötande lastbilen började sladda mot dem i snömodden.
– Hur kör den dåren, skrek hon till sin man Fredrik, som försökte väja men kraschade bilen mot en bergvägg. Sedan blev allt svart.
Hon minns inget mer av den tragiska olyckan den kalla januaridagen 2017.
När Catarina vaknade upp på lasarettet i Lund var hon helt söndertrasad på vänster sida, från knäet och uppåt bäcken, höft och arm. Allt hon mindes var smärtan och att hon drömt att Fredrik suttit på sängkanten och vakat över henne.
Ville inte leva längre
När dottern Anna berättade att Fredrik var död vägrade Catarina förstå det ofattbara.
– Jag skrek rakt ut. Jag ville inte leva längre. Varför skulle jag leva när Fredrik dött, säger Catarina.
Innan Fredrik blev en del av hennes liv var hon en 32-årig ensamstående mamma med fyra små barn. Hon hade svårt att hitta den rätta tryggheten i livet men var ändå nöjd med sitt jobb som undersköterska inom hemtjänsten i kommunen.
När de möttes en kväll genom gemensamma vänner kände Catarina direkt att den unge 25-årige glade killen var rätt för henne.
Fredrik fixade allt
– Fredrik var en genomsnäll människa som ville alla väl och var omtyckt av alla. Det var kärlek vid första ögonkastet. Vi var själsfränder och vi visste att det var vi, säger Catarina, som från den dagen aldrig lämnade Fredriks sida.
Vid den tiden bodde Fredrik i ett litet hus i Norje, strax utanför Sölvesborg. För att Catarina och barnen skulle få plats byggde han ut huset och runtom satte han upp hästhagar för hennes shetlandsponnyer.
– Det fanns inget som Fredrik inte klarade av. Han var suverän på allt, att snickra, baka tårta och sy gardiner. Barnen kände hur allt ordnade sig tack vare Fredrik, till och med barnens pappa gladde sig åt att de fick en så bra styvpappa.
– Han höll vad han lovade och tog alltid hand om oss och såg till att vi hade det bra.
Knölen var cancer
När Catarina några veckor innan julen 2016 upptäcker att hon har en knöl stor som en femkrona på halsen slår hon först bort den som en ofarlig fettknöl. När den blir större bestämmer hon sig för att kolla upp den på vårdcentralen.
– Läkaren känner på den och tycker att det verkar vara en vanlig fettknöl. Men för att vara på säkra sidan skickas jag vidare till öron-näsa-hals för ett cellprov.
Det visar sig att knölen på halsen var en tumör och att Catarina drabbats av lymfkörtelcancer. Hon får en akut tid för operation.
– Jag minns Fredriks panikslagna blick. Jag försökte lugna och trösta honom: ”Detta klarar jag. Jag lämnar aldrig dig.” Jag var inte orolig alls för egen del. Det var så självklart att jag skulle fixa det.
Fredrik var mer ledsen och bekymrad fick jag höra efteråt från vänner han anförtrott sig åt. Annandag jul tillbringar Catarina på Karlskrona sjukhus där hon opererar bort halsmandlar och lymfkörtel.
Lovade Fredrik att kämpa
– Läkaren tog bort dottertumören men var bekymrad över att inte ha hittat modertumören, något som tydligen är väldigt ovanligt. Den kan ligga gömd i kroppen eller vara förintad, de visste inte. Operationen gick trots allt bra och efter några dagar fick Catarina komma hem till Fredrik och hunden, den franska bulldogen Smilla.
– Smärtan i munnen efter operationen var helvetisk. Det brände och sved men det gick ju gudskelov över.
Någon riktigt glad nyårsafton blev det inte. De var ledsna och oroliga över Catarinas cancer men hon lovade Fredrik att hon tänkte kämpa.
Måndagen den 9 januari 2017 satte de sig i bilen för att köra till tandläkarbesöket där Catarina skulle röntga munnen för att se att allt var okej innan hon kunde stråla halsen.
På vägen hem frontalkrockade de med lastbilen som fått sladd i snömodden och kommit över på fel sida av körbanan. Fredrik och Catarina skadades svårt i olyckan och fördes till sjukhus.
– Ambulanspersonalen sa att Fredrik låg över mig när de kom fram till olycksplatsen. Så typiskt Fredrik, det sista han gjorde i livet var att skydda mig.
Kort därefter fick barnen höra på radion att det skett en olycka på vägen i närheten. De försökte ringa Catarina flera gånger och när hon inte svarar fick de en dålig magkänsla.
Jag har sörjt att jag inte fick hålla Fredrik i handen och ta avsked
Några timmar senare fick de beskedet från sjukhuset som bekräftade att det gällde deras mamma och Fredrik. De är skadade och hade flyttats till lasarettet i Lund.
– Fredrik kämpade i två dagar på lasarettet men hans liv gick inte att rädda. Han var omgiven av de närmaste när respiratorn stängdes av. Jag har sörjt att jag inte fick vara med barnen i sorgen, hålla Fredrik i handen och ta avsked.
Men Catarina var alltför medtagen för att närvara och i sjuksängen på en annan avdelning fick hon beskedet av dottern Anna att Fredrik var död.
– Jag vägrade att tro att det är sant. Han var bara 45 år och hade så mycket kvar av livet, det gick inte att ta in. Catarina gick in i ett chocktillstånd efter traumat. Första hjälpen var att samtala med en präst och med en kurator varje dag.
– Vi pratade om allt som hänt och hur jag skulle gå framåt. Jag ville vara stark inför barnen och barnbarnen. Men hur skulle det gå till? Jag var fullproppad med smärtlindrande mediciner för att ens orka överleva.
Hela det första året efter olyckan minns Catarina som en enda dimma. Hon kan inte nämna Fredrik utan att gråta. Men hon spelar ofta Kents Utan dina andetag från begravningen: ”Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor. Jag kan inte ens stå när du inte ser på och genomskinligt grå blir jag utan dina andetag. Min klocka har stannat...”
Otaliga operationer
Catarina har inget minne av hur många operationer hon genomlidit, bara att det har varit otaliga. Hon bytte ut vänster höft och fick en höftprotes.
Se också: Karin blev änka vid 33 år – förlorade sin man i cancer
Undan för undan lagades hennes söndertrasade kropp. Hon tillbringade flera månader på rehabilitering i närheten av hemmet. När skadorna läkt började hon träna på att gå med sin nya höft.
På vårkanten fick hon komma hem. Mötet med gården och alla minnena blev smärtfyllt.
På gårdsplanen stod Fredriks traktor parkerad som om inget hänt.
– Jag kastade ut möblerna och försökte förinta allt som påminde om Fredrik för att sorgen skulle bli lättare att uthärda. När det inte gick insåg jag att jag måste sälja huset och flytta därifrån.
Tuffast under strålningen
Mitt uppe i sorgen påmindes Catarina om sin cancerdiagnos. Hon kallades till lasarettet i Lund där hon i tio veckor genomgick strålbehandling. När studenterna sjöng in våren låg hon i fosterställning på patienthotellet intill lasarettet.
– Det var den tuffaste tiden jag upplevt. Jag strålades en timme om dagen och resten av tiden låg jag ensam på hotellet. Då först kom smällen, att Fredrik verkligen var död. Jag vet att jag ska vara tacksam över att vi fick 23 lyckliga år tillsammans, det har många sagt till mig, men sorgen går inte över.
Hon sålde huset till en av sönerna. Men hon trivdes inte att bo i lägenhet och kort därefter köpte hon en husvagn och bosatte sig på en camping vid havet.
– Där fick jag ro att bearbeta sorgen. Jag byggde trädäck och hela tiden pratade jag med Fredrik, utan att bry mig om någon hörde mig.
Jag har accepterat att sorgen finns där och spjärnar inte mot
Det har gått fyra år sedan den ödesdigra dagen då Catarinas älskade make och bästa vän så brutalt rycktes ifrån henne. Idag bor hon i en lägenhet i Olofström med hunden Smilla.
Barnen och barnbarnen har varit livsavgörande i kampen och de bor alla i närheten och träffas ofta.
– Barnen är glada att deras mamma är tillbaka. Jag har accepterat att sorgen finns där och spjärnar inte mot, det hjälpte inte att göra sig av med hela bohaget. Vi tänder ofta ljus för Fredrik och vi kan skratta tillsammans med barnbarnen och minnas allt det roliga vi hade med Fredrik.
En tröst i sorgen är att Fredrik valde att donera och rädda andras liv. – När vi fick frågan om organdonation visste vi att det var självklart för honom att donera, eftersom det var sådan han var. Sju av hans organ har donerats och räddat liv. En vuxen och ett barn har delat på hans lever och någon bär hans hjärta. Det känns underbart att veta att Fredrik lever vidare, säger Catarina.
Nästa år har det gått fem år efter cancerdiagnosen och hon kan äntligen bli friskförklarad.
Det enda synliga spår av cancern är ett knappt synligt ärr på halsen. Däremot har smaklökarna påverkats av strålbehandlingen.
– Eftersom de är brända smakar allt starkt och inte sött, till och med jordgubbar bränner i munnen, och så har jag blivit muntorr. Men man vänjer sig. Stundtals har Catarina känt sig desperat.
Inte längre rädd att dö
Vänner och familj har undrat: ”Hur ska Catta klara detta”. En stor hjälp har stödet varit av kurator, psykolog och sjukgymnast.
– När det varit som mörkast har de försökt lugna mig: ”en dag kommer det att gå lättare” men utan att jag trott på det. Först nu vill jag försöka ta tillvara på det liv jag har kvar. Jag är gladare idag och kan lättare prata om Fredrik och gråta när det behövs, säger Catarina.
– Jag är inte längre rädd att dö. Jag vet att Fredrik är där och väntar på mig när den stunden kommer.