My: ”Livet är inte slut för att jag sitter i rullstol”

My Andersson kommer rullande efter stigen vid vattnet, bredvid sig har hon mamma Ewa. De småpratar och skrattar. Det märks på deras sätt att kommunicera att de har en kärleksfull och öppen relation till varandra.

– Vi har alltid vara tighta, men efter olyckan känns det som att vi värderar livet och tiden med varandra än mer, säger Ewa.

My fyller i:

– Som familj ser vi inte hinder eller tänker att livet är slut bara för att jag sitter i rullstol.

Det var den 24 juli 2016 som Mys liv förändrades. Hon och sambon, Viggo, var hemma hos Mys föräldrar i deras sommarstuga ett par mil utanför Luleå. De hade släktmiddag. Ewa berättar att dagen var perfekt, på alla sätt och vis. Det var strålande sol, de badade och åt gott.

Men hon minns också tydligt hur de under kvällen gick från glädje till djup sorg. My däremot, minns inte lika bra.

– Kanske är det så att jag inte vill minnas, säger hon.

Mamma Ewa tittar på My och säger med mjuk röst.

– Det var kväll och du, Viggo och två vänner som också var med på middagen skulle åka hem och efter att ni åkt ringde min mobil. Det var Viggo och samtalet bröts direkt.

Ewa provade att ringa sin dotter och Viggo ett par gånger, men fick inget svar. Då förstod hon att något hade hänt.

– Jag hade en konstig känsla i kroppen, säger Ewa och berättar att hon, Mys pappa Ulf och Mys farbror Johannes bestämde sig för att söka efter dem.

De började leta efter den smala vägen från stugan som sträcker sig ett par kilometer innan den mynnar ut i E4:an. Efter att de sprungit och gått om vartannat ett par kilometer såg de ambulanser, en brandbil och en polisbil längre fram.

Ewa såg direkt att det var Mys bil som låg därute i skogen, och sprang fram till den. Vindrutan var sönderslagen och det var blod i bilen.

– Vi hann inte träffa My för hon hade precis åkt iväg med en ambulans, säger Ewa.

De fick veta att My var svårt skadad och var på väg till Sunderby sjukhus. De andra i bilen hade klarat sig med lindriga skador.

– Jag fick total panik och bröt ihop. Jag kastades från en drömtillvaro till en mardröm på några sekunder, säger Ewa.

Behövde flyga med ambulanshelikopter

Mys pappa försökte lugna Ewa som var övertygad om att My var död.

De fick skjuts tillbaka till stugan av en brandbil och åkte sedan med en vän in till Sunderby sjukhus. Hennes ryggmärg var trasig. Hon behövde specialistvård och skulle flygas med helikopter till Umeå universitetssjukhus för operation. De skulle få träffa henne, men bara en kort stund.

– Vi förbereddes på att hon såg hemskt ut, men vi fick inte visa det för My. Att gå från att gråta till att gå in till My och se henne ligga där, med alla slangar och apparater och vara positiv. Det var fruktansvärt tufft, säger Ewa.

– Jag minns att jag var så rädd. Jag hade ingen känsel i min kropp och jag hade ingen aning om vad som hade hänt, säger My.

Efter det korta mötet bröt Ewa ihop igen. Hon ville åka med helikoptern, men fick inte. Den plats som fanns i helikoptern behövde My och personalen som följde med henne.

Klockan var ett på natten och sjukhuspersonalen sa att det bästa de kunde göra var att åka hem och sova några timmar och sedan köra till Umeå.

– Jag lade mig på golvet och grät och sparkade som ett barn. Jag ville vara med My, säger Ewa.

Se också: Alva fick livshotande sjukdom – av vanligt läkemedel

Efter reklamen: Alva, 17, fick livshotande sjukdom - troligtvis av vanligt läkemedel

Äldsta dottern, Malin, kom hem till dem och Ewa berättar att alla tre la sig i samma säng och kramade om varandra.

– Jag sa till Malin att vi måste lägga oss på golvet, jag måste känna något hårt så att jag vet att jag lever och att detta inte är en dröm. Malin stirrade på mig och tänkte nog att mamma håller på att bli galen.

Sövdes ned i respirator

Ewa kunde inte sova den natten. Hon klev upp vid halv fem och ringde en vän som hon visste var på väg ner till Göteborg för att se en konsert. Ewa frågade om hon kunde få åka med henne från Luleå till Umeå.

– Jag tog bara med mig mobilen, ett par trosor och en kökshandduk – ifall jag skulle gråta mycket. Jag tänkte att jag skulle spara in på toalettpapper, helt sjukt hur man agerar, säger Ewa.

Med facit i hand var det ingen bra idé att hon åkte ensam till Umeå. Det fanns ingen som kunde ta emot henne och det enda hon kunde göra var att sitta och vänta. Det är någonting Ewa i efterhand brukar tänka på. Hon önskar att det kan finnas någon som tar emot anhöriga och svarar på alla frågor som dyker upp.

Ett par timmar senare kom Ulf och Malin till sjukhuset. Tillsammans väntade de under de tio timmar som det tog att operera My. En sköterska kom ut för att meddela att allt gått bra, men att familjen skulle ställa in sig på att My kanske aldrig mer skulle kunna gå igen på grund av att ryggmärgen var skadad. Förutom det hade hon också skador på de inre organen och i ansiktet.

– Där fick vi börja med acceptans, acceptera att livet inte blir som förr igen, säger Ewa.

Senare fick de träffa läkaren som opererade My och Ewa beskriver honom som helt fantastisk, det var han som räddade livet på My. Han förklarade vad de hade gjort med hennes rygg och att det endast fanns fem procents chans att My skulle få tillbaka sin rörlighet och att tiden får utvisa.

De första dygnen efter operationen var avgörande. My låg nedsövd i respirator i 48 timmar, sedan var det viktigt att hon började att röra på sig.

– När jag vaknade och insåg att jag inte kunde röra min kropp blev jag ledsen och rädd. Utan stödet från min familj och sambo hade jag nog gett upp där och då, säger My.

Bestämde sig för att ta kontroll över sitt liv

Ewa kände mycket frustration och ilska under den första tiden. Och stora kontraster.

– Att ena stunden bryta ihop och nästa peppa My att orka kämpa, säger Ewa.

Efter ett par dagar ville läkarna att My skulle upp och röra på sig. Familjen bestämde sig för att ta med sig My till ett köpcentrum i Umeå och handla.

– Det var viktigt, och jag tror att jag någonstans där bestämde mig för att jag ska leva igen och ta kontrollen över mitt liv. Det är bara jag som kan påverka hur mitt liv ska se ut, säger My.

Efter sju veckor på sjukhuset i Umeå flyttades hon till ett rehabiliteringsställe i Stockholm, där de var specialister på just ryggmärgsskador.

Ewa och Ulf fanns hela tiden vid Mys sida när hon var i Umeå. De bodde då på patienthotellet som de bekostade själva. Det var viktigt att finnas där för My. När hon bodde i Stockholm fick inte anhöriga vara på plats under veckorna, men välkomnades att hälsa på under helgerna.

– Då kom mina närmaste och hälsade på, det var underbart. Vi fyllde varje helg med glädje, besökte restauranger, gjorde roliga saker och jag blev utmanad att våga besöka nya platser, säger My, tystnar och fyller i:

– Mamma och pappa menade att det inte går att tro att samhället är anpassat för oss som sitter i rullstol, utan att vi måste våga ta plats själva.

Tiden i Stockholm beskriver My som tuff känslomässigt, men samtidigt en tid där hon förlikade sig med sitt nya liv. Att hon var förlamad från bröstet och ner, men kunde röra armarna. Nu skulle hon träna så att hon blev starkare både fysiskt och psykiskt.

– Jag träffade andra som satt i rullstol som jobbade där och de hade familj och ett rikt liv, det gav mig hopp och jag insåg att livet går vidare, säger My.

Ewa fyller i:

– Och My hade tur, läkarna gjorde så att hon inte blev mer förlamad, det hade kunnat bli så att även hennes armar förlamades, nu kan hon röra dem.

Jobbar som rehabinstruktör

Det både Ewa och My återkommer till är att anhörigperspektivet när någon drabbas av en olycka som denna, ofta glöms bort. Alla i familjen påverkas, det blir ett trauma som måste bearbetas. Ewa blev sjukskriven under ett par månader och fick posttraumatisk stress som en följd av händelsen. Viggo, Mys sambo, kände mycket skuld.

– Jag fick säga åt honom att han måste sluta gråta, för när han är ledsen blir jag ledsen. Jag sa: ”Nu måste vi leva vidare, jag vill leva igen fullt ut”, berättar My.

Efter åtta veckor i Stockholm kom My hem till Luleå och de flyttade till en ny lägenhet som låg på bottenvåningen. Till en början var det en prövning för My att klara sig själv, och oron fanns där. Skulle hon någonsin kunna börja jobba igen?

– Men allt har blivit så bra. Jag jobbar som rehabinstruktör på neurorehab på Sunderby sjukhus och på Garnis Rehabcenter i Boden, genom mina jobb hjälper jag andra som är i samma sits som jag. Jag har även tagit körkort, det är en enorm frihet, säger My.

Både Ewa och My har bestämt sig för att hjälpa andra familjer i liknande situationer och har varit ute och föreläst om hur livet blir efter en olycka och vad som händer med alla i familjen.

Ewa berättar också att hon i dag är en mycket mer ödmjuk människa än innan olyckan.

– Jag vet att detta låter konstigt, men jag vill inte vara utan denna erfarenhet, det har gett mig perspektiv på livet som gör mig till en bättre människa, säger Ewa och My håller med.

– Jag har insett hur jag tog för givet att man kan gå och springa. Jag tog en massa saker för givet. I dag är jag så tacksam för små saker och att jag lever och får finnas med min familj. Jag kan inte gå, men jag kan rulla mig fram, säger My och tystnar.

– Jag önskar att alla skulle njuta mer av livet, för det går inte i repris.

Det här är Ewa!

Namn: Ewa Andersson

Ålder: 55 år.

Bor: I Luleå.

Gör: Arbetar inom Socialtjänsten i Luleå.

Familj: Gift med Ulf, 56 år, målare. Döttrarna, Malin, 33 år, och My 27 år. Två barnbarn.

Ewas råd:

– När du som anhörig varit nere i det mörkaste hålet utav hopplöshet och sakta ser att ett liv börjar forma sig och att livet blir bra om än för evigt annorlunda. Då är det viktigt att låta ens barn göra sina misstag, till exempel att ramla ur rullstolen och kämpa för att hitta lösningar. Absolut inte vara där och fixa. Svårt, men oerhört viktigt för självkänslan och självförtroendet.

Det här är My!

Namn: My Andersson

Ålder: 27 år.

Bor: I Luleå.

Familj: Sambo med Viggo.

Gör: Rehabinstruktör.

Mys råd:

– Gå med i grupper där man får träffa andra som varit med om liknande situationer. Prata med någon utomstående. Tänk att livet inte är slut, det blir ett nytt liv att lära sig leva.

Tillsammans med fyra andra tjejer har jag startat en grupp på Instagram som heter Girlsonwheelsswe. Gruppen stöttar och hjälper andra unga som sitter i rullstol.