Bella: Jag lärde mig att sätta gränser mot min mamma
Jag är den äldsta i en syskonskara av fyra. Vi växte upp i ett vanligt arbetarhem. Mamma arbetade inom äldreomsorgen, pappa i stadens stora fabrik.
Vi bodde på en plats där det fanns många familjer med barn, och vi hade många vänner i området. Det mesta var inom cykelavstånd.
Min barndom kunde ha varit bra och trygg, men bakom fasaden sprack idyllen. Det skulle ta mig många år att förstå hur min uppväxt hade påverkat mig.
Jag tog stort ansvar
Jag var tre år när jag blev Kristinas storasyster. Ett par år senare föddes Mimmi, sedan Tim. Mamma var hemmafru tills Tim fyllde fem år. Sedan började hon jobba dagtid på ett äldreboende.
Efter det blev morgnarna mer stressiga, och på eftermiddagen föll ett större ansvar på mig. Det var meningen att en granne skulle hämta Tim från dagis och ta hand om honom tills mamma kom hem, men snart tyckte mina föräldrar att det var onödigt att betala för barnomsorg när jag kunde ta hand om honom.
Med fyra barn i huset och föräldrar som jobbade heltid fanns det alltid mycket att göra. Som det äldsta barnet var det mitt ansvar att ta på mig en stor del av ansvaret.
Vi syskon tävlade om våra föräldrars uppmärksamhet, och att vara duktig blev mitt sätt att få bekräftelse. Problemet var att gränserna för vad som var rimligt suddades ut. Jag behövde också vara ett barn, men vande mig vid att sätta andras behov före mina egna.
När min mamma började jobba på nätterna var det jag som fick se till att mina syskon kom till och från skolan och att de fick middag. Jag var tvungen att göra mellanmål, hjälpa till med läxorna och cykla till affären för att handla.
Det fanns alltid något som mamma behövde hjälp med. Ofta önskade jag att hon aldrig hade börjat arbeta. Jag brydde mig inte om det inte fanns pengar till semestrar eller dyra cyklar – jag ville bara ha tid att leka med mina vänner.
Men sedan kom några uppmuntrande ord från min mamma, och då var det plötsligt värt besväret ändå.
– Vi är lyckliga att ha dig, kunde hon säga. Du är så bra på att hjälpa till.Det var min roll i familjen. Jag var den som hjälpte till och tänkte på andra först. Så fortsatte det genom åren.
Jag var 40 år när min far dog. Han hade haft cancer några år tidigare, men hade blivit frisk igen. När det upptäcktes att sjukdomen hade kommit tillbaka fanns det inget att göra. Bara några månader senare dog han.
Det var en svår tid för oss alla. Mina syskon hade bildat familj medan jag var singel och barnlös. Det kändes naturligt att jag skulle ta det tyngsta ansvaret när det gällde att hjälpa mamma med begravningen och allt det praktiska.
– Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig, sa hon varje dag.
Sätta gränser mot mamma
Vid den här tiden hade alla hennes krav och förväntningar under åren börjat tära på mig, men när pappa dog tvingade jag mig själv att kämpa vidare. Jag kunde inte svika henne nu när hon precis hade blivit änka.
Månaderna efter tillbringade jag mestadels min fritid i mitt barndomshem. Mina föräldrar hade samlat på sig mycket genom åren, och mamma ville ha hjälp med att gå igenom allt och rensa ut det som inte var nödvändigt.
Det är bra att förbereda sig, sa hon. Ifall jag måste sälja huset och flytta till något mindre. Hon blev bara mer och mer krävande. Hennes behov kvävde mig. Jag klippte hennes gräsmatta, handlade åt henne och höll henne sällskap.
Jag kände mig trött och utmattad och behövde dessutom hantera min egen sorg. Mina syskon var vana vid att jag alltid hjälpte till, så de reagerade inte på situationen. Men det gjorde Hanna, en av mina närmaste vänner.
– Du måste börja säga ifrån! sa hon. Det är inte hälsosamt, det du håller på med. Din mamma är vuxen, men hon är inte gammal, du behöver inte göra allt för henne!
Instinktivt började jag försvara min mamma, men Hanna hade ju rätt.
Min mamma var bara 62 år gammal. Hon arbetade fortfarande och hade grannar, vänner och kollegor att umgås med. Men när jag försökte uppmuntra henne att bli mer social avvisade hon tanken.
– Nu när sorgen är så stor är det familjen jag behöver, sa hon. Och du är den som förstår mig bäst. Att jag också hade mitt eget liv att leva förstod hon inte.
Men Hanna hjälpte mig att inse att något måste förändras. Jag behövde sätta sunda gränser. Det hade jag dock aldrig gjort tidigare, och det var mycket svårare än det låter.
När jag försökte säga ifrån mot min mammas krav fick hon mig att känna att jag svikit henne.
Men sedan hände något avgörande. Jag träffade Christian. Relationer hade alltid varit svårt i mitt liv, men det är kanske inte så svårt att förstå.
Vissa män tycktes gilla att jag satte deras behov före mina egna, men ingen tycktes gilla att min familj kom före deras. Kort sagt hade alla mina relationer präglats av en enorm obalans, och jag hade börjat vänja mig vid att bli sviken.
Men Christian var annorlunda, och jag träffade honom vid rätt tidpunkt. Jag var öppen för förändring. Han insåg ganska snabbt att min mamma kunde vara jobbig, och han var lätt att prata med om det.
Christians mamma var terapeut, och han hade vuxit upp i en familj där det var naturligt att prata om allt. Min väninna Hanna hade varit till stor hjälp, och med Christians hjälp blev det plötsligt klart för mig att något måste förändras.
Jag började sätta tydliga gränser mot mamma. Hon blev både överraskad och förolämpad. Hon betedde sig som en riktig martyr och tyckte väldigt synd om sig själv.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Hon fick det att låta som om jag var en stor egoist som bara tänkte på mig själv ... Nu har det gått några år. Jag håller mig till mina gränser. Jag har fått tillbaka min energi, och mitt förhållande till min mamma dränerar mig inte längre.
Mina syskon har också lärt sig att inte ta mig för given, som de gjorde förut.Så varför betedde min mamma sig så? Jag har funderat mycket på det. Jag tycker att hon var för ung och osäker när hon blev mamma. Ansvaret blev för mycket för henne.
Och jag tror inte att hon blev sedd och uppskattad när hon själv växte upp. Samtidigt var hennes äktenskap med pappa inte det bästa. I dag har jag kommit till en punkt där jag har förlikat mig med allt som ligger bakom mig.
Jag älskar mina syskon och mina brorsbarn. Jag känner också kärlek till min mamma. Jag önskar bara att vårt förhållande hade varit annorlunda.
Men jag tror att allt beror på att hon helt enkelt behövde en mor mer än att vara en själv. Den tanken gör att jag kan se på henne med större förståelse.
Christian och jag är gifta. Jag har haft turen att träffa en man som förbättrade mitt liv. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och är mycket nöjd med mitt liv.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]