Annette: Vi blev förgiftade av vår grill
Vår dotter Kajsa var en viljestark tonåring som gick ut allt senare på kvällarna för att träffa sina kompisar.
Förutom att jag tjatade på Kajsa gnällde jag även på Thomas, som aldrig blev färdig med bygget av vårt inglasade uterum. I nästan två år hade han spikat och sågat och jag var riktigt trött på all röra.
Så kom våren, men den var kall och regnig. Jag hade väntat länge på att få sitta i uterummet och fylla det med vackra växter.
Men allt eftersom veckorna gick insåg jag att min man inte skulle bli klar denna säsong heller.
– Det är sol i dag, det är lördag, och nu vill jag grilla, sa jag. Kan du inte fixa grillen på terrassen medan jag handlar?
Han gnällde missnöjt, men jag nonchalerade honom och åkte för att köpa kött. Thomas hade precis fått fyr på kolet när det blåste upp till oväder – igen.
– Ta det inte så hårt, vi kan laga samma mat i köket, sa han.
– Men det blir ingen grillsmak, kan vi inte sätta grillen i uterummet och ha terrassdörren öppen? undrade jag.
– Det är inte så smart, invände min man.
Det blev en liten diskussion, men till slut gav han med sig och ställde grillen i uterummet.
Jag blev kolmonoxidförgiftad
En stund senare, när maten var färdig, öste regnet ner så vi stängde terrassdörren och satte oss vid bordet. Efter middagen somnade min man i soffan framför tv:n.
Jag gick ut och kikade på grillen. Ingen rök, ingen eld och grillkolet hade slocknat. Utanför regnade det fortfarande, så jag lät den stå kvar.
Kajsa försvann in på sitt rum och själv gick jag tidigt till sängs. Jag vet inte hur länge jag hade sovit när någon plötsligt ruskade i min kropp.
Jag öppnade svagt ögonen, men det var som att huvudet inte ville lyssna. Långt borta hördes en röst som ropade. Huvudet kändes tungt och när jag försökte resa mig blev jag yr och illamående.
Jag trodde att jag hade drabbats av ett migränanfall, även om detta kändes annorlunda. Nästa gång jag öppnade ögonen låg jag i en maskin på sjukhuset.
Först blev jag rädd, men efterhand klarnade situationen. Jag såg personal omkring mig och förstod att jag var under behandling. Men vad hade hänt? Och var fanns Thomas och Kajsa?
– Du har blivit kolmonoxidförgiftad och legat i en tryckkammare, sa en läkare.
Jag förstod ingenting. Kolmonoxidförgiftad? Vi hade väl inte haft någon brand?
– Var är min man och min dotter? frågade jag och märkte hur torr jag var i halsen.
– Thomas ligger också i tryckkammare.
– Och Kajsa …?
– Det var hon som ringde efter ambulans, förklarade läkaren.
Hon är inte skadad. Under de närmaste timmarna märkte jag hur fort jag trots allt återhämtade mig, och blev otroligt lättad då jag fick höra att även min man mådde bättre.
Jag började analysera det jag kom ihåg, vilket inte var så mycket. När min dotter kom för att hälsa på pratade vi om händelsen.
– Jag förstår det inte, sa jag, vi har inte haft någon brand och grillen var släckt.
– Men inte gasen, sa Kajsa.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag tittade frågande på henne. Gasen?
Lugnt förklarade hon att grillkolet fortsätter att avge gasen kolmonoxid även efter att elden är släckt.
– Huset har helt enkelt fyllts av gas från grillen i uterummet under hela kvällen och natten utan att ni märkt det.
Det går inte att lukta gasen, förklarade Kajsa. Så det var mitt fel, alltihop. Och det hade nästan kostat oss livet. Hur hade jag kunnat vara så tanklös?
– Man ska aldrig sätta en grill inomhus, konstaterade Kajsa. Detta blev en stor lärdom för familjen och något vi pratade mycket om när vi kom hem.
Då framkom det också att Kajsas olydnad faktiskt var det som hade räddat oss. Hon hade gått iväg sent på kvällen när vi andra sov.
Då hon kom tillbaka upptäckte hon att hennes pappa låg i soffan och hade svårt att andas. Det var då hon ringde efter en ambulans.
Jag hade aldrig trott att jag skulle vara tacksam för Kajsas dåliga vanor, men det var jag verkligen. Speciellt eftersom jag själv varit så oansvarig.
Min man blev till slut färdig med uterummet. När vi nu grillar under sommaren gör vi det alltid utanför glasrummet. Och regnar det – då väntar vi.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]