Anna: Min sambo struntade i mig och vår son
Jag träffade Jesper när jag var 30 år och det var kärlek vid första ögonkastet. Han var självsäker och utåtriktad och på många sätt min raka motsats, och det tyckte jag var väldigt attraktivt.
Vi blev ett par och flyttade snabbt ihop. Mitt självförtroende växte tillsammans med honom eftersom han gav mig många komplimanger.
Det tog inte lång tid förrän jag blev gravid, men trots att det inte var planerat blev vi båda glada och var överens om att behålla barnet.
Vår son Markus föddes en vacker höstdag och jag tyckte att han var helt perfekt. Jag älskade att vara mamma och njöt av att vara hemma med Markus.
Det var fantastiskt att se vår son växa och utvecklas, och jag tog mycket allvarligt på min uppgift som förälder.
Därför var det en besvikelse att Jesper inte var så intresserad av sitt barn. Visst tog han hand om Markus när det förväntades, men jag märkte att han tyckte att familjelivet var tråkigt.
Älskade honom fortfarande
Jesper som var säljare arbetade mycket och kom hem sent så det var inte ofta han var hemma medan Markus var vaken.
– Det är jag som tjänar mest och vi behöver pengarna. Dessutom skulle de inte klara sig utan mig på jobbet, sa Jesper när jag klagade på att han var borta så mycket.
Han tyckte inte att mitt arbete som undersköterska på ett äldreboende var lika viktigt och det sårade mig. Jag tyckte om att hjälpa de gamla och trivdes bra på min arbetsplats.
När jag försökte förklara att Markus behövde sin pappa suckade han bara eller så grälade vi och jag tyckte att Jesper var egoistisk.
Var det inte jobbet som upptog hans tid var det fotbollsträning eller kompisarna som han träffade oftare än mig och Markus.
Själv hade jag inte träffat mina vänner på evigheter. När Jesper till slut förbarmade sig och stannade hemma en kväll så att jag kunde gå på kafé dröjde det inte länge förrän han ringde.
– Han har gråtit i en timme nu. När kommer du hem?
– Jag är på kafé med Eva och Stina. Jag kommer hem snart, sa jag och tittade uppgivet på mina vänner.
Det kändes som att jag drog hela lasset hemma och att Jesper inte stöttade mig alls. Det var svårt att förstå att allt hade ändrat sig så snabbt.
Ett år tidigare hade vi varit nyförälskade och var aldrig osams. Jag älskade honom fortfarande och ville att det skulle bli som förr, men visste inte hur det skulle gå till.
Utbränd och sjukskriven
När jag började jobba igen efter föräldraledigheten blev det ännu svårare att få vardagen att fungera. Markus trivdes på dagis, men jag hade dåligt samvete över att jag alltid var bland de sista som hämtade.
Först förstod jag inte hur de andra fick till det, men sedan gick det upp för mig att föräldrarna turades om att lämna och hämta.
Det var lika många pappor som mammor som kom till dagiset, men Jesper var sällan där.
På mitt arbete var det nerdragningar och det blev mer att göra. Det gick ut över de äldre och det hade jag svårt att acceptera. Jag låg ofta vaken och tänkte på mitt jobb och förändringarna där.
– Vi måste ordna hämtningen på dagis på något annat sätt, sa jag till Jesper och kände mig gråtfärdig när jag ännu en gång hade hämtat Markus två minuter innan dagiset skulle stänga.
Han hade kommit hem vid sju och frågade när vi skulle äta, precis som att det bara var mitt ansvar. Jag stod inte ut längre. Diskussionen fortsatte och utvecklade sig på ett sätt som jag i efterhand hade svårt att förstå.
Det hela ledde till att Jesper gjorde slut, packade en väska och försvann. Jag hörde honom smälla igen dörren och rivstarta bilen medan Markus satt i min famn och grät.
Den följande dagen hörde jag inte av honom och jag var alldeles utom mig. Nog för att jag hade varit arg på honom, men jag hade verkligen inte velat splittra vår familj. Varför kunde vi inte prata och hitta en lösning på våra problem?
Dagen därpå kom han hem vid middagstid och sa att han hade ångrat sig. Han bad om ursäkt och lovade bot och bättring och jag förlät honom.
Jag fasade för att bli ensam mamma och mer än något annat ville jag att Markus skulle växa upp med båda sina föräldrar.
– Jag älskar dig, sa Markus och tittade mig i ögonen. Vi måste bli bättre på att ställa upp för varandra.
Nästa morgon lämnade jag Markus på dagis och när jag sedan stod i köket på äldreboendet kände jag mig plötsligt svimfärdig. Hjärtat dunkade i bröstet och jag ropade på en kollega som kom och tog hand om mig innan jag hann ramla omkull.
Jag blev körd till sjukhuset och där blev jag undersökt av en läkare som sa att jag var utbränd.
– Du ska vara sjukskriven i minst två månader, sa han.
När jag åkte hem från sjukhuset tänkte jag att det var mina chefers fel att det hade blivit så här. Det var besparingarna och underbemanningen som hade gjort mig stressad.
Arbetsmiljön var inte bra, men ärligt talat var den inte enda orsaken till att jag mådde dåligt.
Han och jag separerade
På eftermiddagen ringde jag Jesper och berättade vad som hade hänt.
– Det var tråkigt att höra, sa han och lät lika snäll och omtänksam som när vi precis hade träffats.
– Kan du hämta Markus på dagis? frågade jag och fick genast ont i magen när jag hörde att han tvekade.
– Alltså, det funkar inte i dag, sa han och lät plötsligt kylig.
Så det blev jag som fick hämta vår son den kvällen också. Jesper stöttade mig inte alls medan jag var sjukskriven.
Det var uppenbart att han inte trodde på att jag var utbränd och det gjorde det hela ännu värre. Det var sällan han var kärleksfull och vi talade mest om praktiska saker.
När jag sedan började arbeta igen bröt jag ihop och grät efter ett par dagar när en kollega bad mig skynda på. Jag förstod inte hur det kunde bli så när jag hade varit sjukskriven så länge. Varför kunde jag bara inte fungera som alla andra?
– Har du tänkt på att det kanske inte handlar om ditt arbete. Det är kanske ditt förhållande som är orsaken, sa Stina.
Hon hade förstås rätt och det hade jag själv vetat länge. Men jag hade inte vågat tänka tanken på grund av konsekvenserna den kunde leda till.
När det nu hade sagts högt kunde jag inte längre blunda för sanningen. Jag försökte prata med Jesper och förklarade att jag behövde hans stöd och att han måste bli mer närvarande i Markus liv, men han sa surt att jag var krävande och osäker.
– Jag kan inte leva så här längre. Vi kan inte vara ihop om det ska vara så här, sa jag gråtande.
Det var faktiskt en lättnad att få säga det. Jag hade försökt hålla ihop förhållandet för Markus skull, men det han behövde var en mamma som mådde bra.
Det tog ett par dagar tills Jesper insåg att jag menade det jag sagt och då blev han arg.
Samma dag flyttade jag hem till Stina med Markus. Jag tog bara några få ägodelar med mig. Dagen därpå lånade jag Stinas mans släp för att köra och hämta resten, när jag kom fram till huset stod mina saker utanför dörren blöta av regnet.
Det blev början på en konflikt som var svår att lösa, men vi måste ju ändå samarbeta eftersom vi hade ett barn ihop. Vi fick delad vårdnad, men Markus skulle bo hos mig.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag ville verkligen att Markus skulle ha ett bra förhållande till sin pappa, men gång på gång bröt Jesper sina löften. Han kom för sent till viktiga möten, glömde hämta Markus på dagis och ställde in träffar med kort varsel.
Ofta fick jag en känsla av att han gjorde det bara för att straffa mig och det kändes så meningslöst. Varför skulle Markus behöva lida för att Jesper var arg på mig.
Men så blev allt bättre när Jesper efter ett år träffade en ny kvinna. Ebba som hon hette verkade trevlig, men hon hade säkert hört en hel del ofördelaktigt om mig.
Trots det kom vi bra överens och jag hoppades faktiskt att Jesper skulle behandla henne bättre än han hade behandlat mig.
Plöstligt gick samarbetet lättare och Markus som hade varit rätt besvärlig ett tag blev åter den snälla, lilla kille som han varit tidigare.
Kanske lärde sig Jesper något av vårt förhållande för han är fortfarande tillsammans med Ebba och de verkar ha det bra ihop. Jesper är mognare och hon har nog varit bättre på att säga ifrån än jag var.
Ebba är mer bestämd och självsäker än jag var då. Jag har också lärt mig en hel del om mig själv och har blivit bättre på att se när något inte är bra för mig. Det gäller både på jobbet och i privatlivet.
Markus är nu fem år och samarbetet mellan mig och Jesper fungerar riktigt bra. Jag har aldrig ångrat att jag lämnade Jesper. Vi är bättre föräldrar till Markus var för sig.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]