Alexandra: Jag bytte livsstil för kärlekens skull
Jag är född och uppvuxen i en lägenhet mitt i centrala Stockholm, i en fin våning med stora fönster och modern inredning. Jag är äldst av två systrar och vi växte upp med barnflickor som tog hand om oss.
Våra föräldrar hade tyvärr inte så mycket tid över för oss, de hade fullt upp med sina jobb och karriärer. De lyckades bra och klättrade till att bli chefer båda två, högt betalda och med många fördelar utöver lönen. Ja, jag växte upp i en rik familj. Född med silversked i mun, skulle man kunna säga. Men för mig var uppväxten helt normal, det var ju det jag var van vid. Mina kompisar var också rika, deras föräldrar var ofta chefer eller finansmän eller liknande. Man skulle kunna säga att jag var bortskämd, för jag fick i princip allt jag pekade på. Jag trivdes bra med detta och jag hade löjligt många leksaker under min uppväxt.
När jag sedan började intressera mig för kläder var jag noga med att följa det senaste modet. Jag följde ofta med mina föräldrar på shoppingresor till storstäder utomlands, vi flög till London eller Paris och ibland Prag eller New York. När vi inte shoppade åt vi på fina restauranger. Jag uppskattade verkligen dessa resor, för det var då jag fick som mest uppmärksamhet från mina föräldrar. På resorna hade de äntligen tid för mig. Så var det även när mina föräldrar hade semester, det var vår tid. På vardagar var det en barnflicka som gjorde allt, som att köra oss till skolan och hämta oss. Ofta nattade de oss också, när vi var riktigt små. Tyvärr byttes barnflickorna ut ganska ofta, så på det viset blev min barndom lite splittrad.
Självklart hade jag krav på mig att bli något när jag skulle börja på gymnasiet. Det blev fyraårig teknisk linje, innan jag sedan sadlade om och utbildade mig till läkare på universitetet. Specialistläkare blev jag till sist och fick jobb direkt. Min syster blev kirurg, så vi hamnade i samma bransch.
Min ena syster träffade en läkare på jobbet och de blev ett par. Jag däremot var och förblev singel. Jag hade några kortare förhållanden och ett lite längre förhållande som varade i fyra år, men det blev aldrig mer än så. Det här med förhållanden verkade inte vara min grej. Men jag började finna mig i min situation och var rätt nöjd med tillvaron. Jag tog hand om mig själv och gjorde precis vad jag ville med min tid. Det blev så klart mycket jobb och mycket shopping på fritiden, och många resor. Jag älskade att resa, känna storstadens atmosfär i en av Europas huvudstäder. Jag hade en stor lägenhet mitt i centrum, inte långt från mitt barndomshem. Min tillvaro var trygg, jag befann mig i en miljö som jag kände till och var van vid. Det var så jag trodde jag skulle tillbringa resten av mitt liv.
Men så blev det inte.
Hamnade på sjukhus
Det var en kväll efter jobbet och jag var på väg till en närbelägen restaurang för att äta. När jag halvsprang runt ett gathörn sprang jag rakt in i en man i min egen ålder. Vi smällde ihop riktigt hårt och slog huvudena i varandra. Vi ramlade omkull och sedan blev jag sittande där på gatan. Det kändes som om huvudet skulle spricka och jag kände mig yr.
Mannen la armen om mig och klappade mig på ryggen, han var verkligen bekymrad för mig. Han presenterade sig som Kenneth och så hjälpte han mig upp och fick mig att sätta mig på en bänk i närheten. Han var orolig för mig och ville ta mig till en läkare som kunde undersöka så jag inte fått hjärnskakning. Jag kände mig svag, så jag tog tacksamt emot hans hjälp.
Mannen bad mig sitta kvar och sprang iväg för att hämta sin bil. Han kom tillbaka med en rostig pickup och när jag satte mig i bilen tyckte jag det luktade lite illa. Det kändes inte bra att sätta sig där, tänk om jag fick fläckar på jackan…Jag fick ligga kvar på sjukhuset för observation över natten efter att läkaren konstaterat en lättare hjärnskakning. Kenneth stannade hos mig länge den kvällen och erbjöd sig att skjutsa hem mig nästa dag. Jag protesterade och sa att jag kunde ta taxi, men han envisades och jag lät honom köra mig hem. Han följde med mig in och han blev stående i dörröppningen och sa:
– Det ser ut som i en heminredningstidning.
Jag bjöd honom på en kopp te och nu var jag mer pratsam och började dessutom att bli lite nyfiken på den här Kenneth. Vad var det för en figur? Det blev ett intressant samtal, för det visade sig att han kom från en helt annan miljö än vad jag själv gjorde.
Han bodde ensam i ett torp på landet, i det hus där han föddes. Han hade bott med sina föräldrar tills de båda dog för ett par år sedan. Han var ungkarl, i 45-årsåldern, och hans största intresse var den skog som hörde till torpet och hans djur: en hund, en katt och några hönor. Och så berättade han att han älskade att pyssla i trädgården bland alla sina blommor.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
En annan värld
Kenneth ringde tillbaka till mig en vecka senare för att höra att jag mådde bra och undrade om det var något han kunde hjälpa mig med. Jag tackade och sa att jag klarade mig själv. Då frågade han om han fick bjuda mig på mat någon kväll och jag kunde inte med att tacka nej, för han hade ju varit så snäll mot mig. Men jag kan inte säga att jag såg fram emot att komma hem till honom. Jag tvekade in i det sista om jag verkligen skulle åka, och hur skulle jag i så fall klä mig? Mina vanliga märkeskläder passade inte in där. Jag kände mig verkligen malplacerad när jag parkerade utanför hans torp. Men känslan försvann snabbt när jag väl klev in. Torpet var charmigt och jag fick en känsla i kroppen som är svår att förklara, men på något vis kändes allt så skönt och bekvämt när jag kom in i köket och det brann i vedugnen. Och katten strök sig mot mina ben och hunden kom fram till mig och viftade på svansen.
Snart satt jag där på huk och klappade både hunden och katten samtidigt. Kenneth bad mig sitta ner vid köksbordet där han hade tänt ljus. Han hade lagat en fiskgryta som doftade ljuvligt. Jag fick en sån hemmakänsla när jag satt i hans kök och åt. Maten smakade underbart och Kenneth var så pratglad.
När kvällen var slut hade vi insett att vi hade mycket att prata om, trots våra skilda uppväxter. Vi bestämde att vi måste ses snart igen. När jag åkte hem därifrån kände jag att jag bara ville tillbaka. Det kom att bli många fikastunder och många måltider framöver och snart var vi ett par. Ett udda par i vissas ögon kanske, men så kände inte vi det.
Nu har det gått tre år och jag har ändrat mitt liv en hel del. Jag jobbar kvar som läkare och det trivs jag med. Men nu älskar jag att gå omkring i ett par slitna jeans i hans torp, ta långpromenader med hunden och rensa i rabatterna. Kenneth och jag har det så bra tillsammans. Mina föräldrar har dock lite svårt att acceptera mitt val av man och liv, men jag hoppas de ändrar sig med tiden.
Aldrig hade jag väl trott att jag skulle bo i ett torp mitt ute i skogen. Men man vet aldrig vart livet leder en. Tänk vilken tur att vi sprang in i varandra den där kvällen!
/ Alexandra
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]