Sofia: Jag ljög i min dejtingprofil
Jag var 40 år när min bästa vän föreslog att jag skulle skapa en dejtingprofil på nätet. Jag tvekade initialt, jag var ju nöjd med mitt singelliv, men hon övertalade mig.
– Det är ingen stor grej, du ska bara ha en profil, sa hon.
Hon ville ta en bild på mig, men jag hade en på datorn som jag gillade bättre. Visserligen var den fem år gammal och jag är ungefär 15 kilo lättare, men det var ju fortfarande jag. Tillsammans skrev vi lite om mig själv, att jag jobbade som florist, att jag gillade att läsa, gå på bio och cykla i naturen. Jag kunde se att bilden inte var helt sanningsenlig, men jag tänkte att det inte spelade så stor roll. Det var ju mest på skoj det här. Jag trodde dessutom att ingen skulle svara, men jag hade fel. Jag fick faktiskt ganska många svar, men ingen av dem var något för mig. Möjligtvis en … En man som hette Henrik. Henrik skickade inget foto, han skrev bara att han odlade blommor, att han älskade att läsa böcker och att han också gillade film. Han beskrev sig själv målande som en lång, mörklockig man med bruna ögon. Utöver det skrev han inte mer om sitt utseende. Jag valde att svara på Henriks brev. Särskilt föll jag för att han var trädgårdsmästare.
Snart började en livlig brevväxling och jag måste erkänna att jag blev mer och mer intresserad. Henrik var fem år äldre än jag. Han var skild och hade en 13-årig son och en 10-årig dotter som bodde hos honom varannan helg. Hans beskrivning av de två barnen var fylld av kärlek. Det gillade jag. Det sa mig att han var en människa med mycket värme och empati.
När vi hade skrivit till varandra i några veckor föreslog Henrik att vi skulle träffas. Jag ville verkligen, men fick panik. Jag hade inte tappat så mycket som ett gram sedan jag och Henrik började skriva till varandra. Mina 15 extra kilo gick inte att dölja så lätt så jag skrev att jag föredrog att vi bara fortsatte att höras i chatten. Det var tydligt att Henrik var besviken, men han accepterade mitt beslut. Det dröjde några veckor innan han föreslog ett möte igen. Jag var rädd att vi skulle förlora kontakten om jag sa nej igen, så jag bestämde mig för att det fick bära eller brista. Om Henrik inte kunde genomskåda min lilla vita lögn så fanns det inget att göra åt det, men jag måste erkänna att jag var väldigt nervös när jag gjorde mig i ordning för vår dejt. Jag var rädd att han skulle lägga benen på ryggen när han såg mig.
Utseende är inte allt
Vi skulle ses på en restaurang och mina ben skakade under mig när jag öppnade dörren och gick in. Jag kunde inte se en lång, mörklockig man klädd i vit polotröja han hade skrivit att han skulle ha på sig. Den enda mannen i en vit tröja var medellång och nästan flintskallig. Det kunde inte vara han? Han mötte mig trevande.
– Är det du som är Sussie? frågade han.
Jag nickade och rodnade över vår beskrivning av oss själva. Vi stod tysta men tillslut kunde jag inte låta bli att skratta.
– Du har i alla fall bruna ögon, sa jag.
Henrik brast också ut i skratt.
– Och jag är glad att du ser ut som du gör.
Sedan den kvällen har jag och Henrik fått reda på mycket mer om varandra. Vi har samma humor och vi är överens om att utseendet inte är det viktiga. Det är vad som finns på insidan som räknas. Jag tvekade inte när jag flyttade ut till hans gård på landet ett halvår senare. Inte en sekund har jag ångrat mig. Både Henrik och hans två barn är allt jag drömt om innerst inne.
