Siw Malmkvists sorg efter livskamraten Fredriks död: ”Så tomt och tyst”
För Allas berättar hon nu om sorgen och saknaden efter sin Fredrik – och om sin okända talang för akvarellmålning.
Det är en strålande vacker höstdag. Utanför de stora perspektivfönstren är utsikten mot ön Ven över det solglittrande Öresund bedårande.
Inne i det gamla kulturhuset Pumphuset vid Borstahusens småbåtshamn i norra Landskrona håller den folkkära artisten Siw Malmkvist på att förbereda sin första ”riktiga” utställning.
– Jag har bara ställt ut några få tavlor tidigare i Limmared i Västergötland där vi hade vårt sommarställe, men det var några år sedan och det blev inte så uppmärksammat, berättar ”Siwan”.
Utställningen heter Det är aldrig för sent – ett passande namn med tanke på att Siw fyller 88 år senare i vinter (på självaste nyårsafton) när hon nu inleder en ny fas i sitt liv och ställer ut sina akvarellmålningar.
– Men jag kallar mig inte konstnär, säger hon med ett skratt. Jag är en sångerska och artist som alltid tyckt om att teckna och kludda.
Oväntad start på karriären: Hade inte råd med biljett
Att intervjua Siw Malmkvist är som att följa med på en resa genom modern svensk schlagerhistoria. Hon har uppträtt och sjungit för svenska folket i sju decennier och hennes meritlista är lång som den här artikelförfattarens ena arm.
Hon har ställt upp flera gånger i Melodifestivalen, deltagit i Eurovisionsschlagerfestivalen för såväl Sverige som dåvarande Västtyskland och gjort en internationell karriär. 1969 tävlade hon för Västtyskland med Primaballerina.
– Jag kom på delad niondeplats med Tommy Körberg som sjöng Sveriges bidrag Judy min vän, minns Siw.
Siw Malmkvist
Ålder: 87 år.
Yrke: Artist.
Familj: Barnen Tove, 60, och Henrik, 50, och sex barnbarn.
Bor: I Stockholm.
Aktuell: Med konstutställningen Det är aldrig för sent på Pumphuset Konsthall i Landskrona, pågår från 21 september till 20 oktober 2024.
Men allt började egentligen på platsen där Allas träffar henne inför utställningen. Siw är nämligen uppväxt i ett barnrikehus ett stenkast från Borstahusen som ett av nio syskon.
Känt sedan tidigare är att hon i unga år började sjunga med olika orkestrar i Skåne och vann en sångtävling 1955 som kom att få stor betydelse för hennes fortsatta karriär.
– Det var så att jag ville komma in på platsen där talangjakten Flugan arrangerades, men det kostade fem kronor att komma in och det hade jag inte. Men de som anmälde sig till tävlingen fick komma in gratis. Så det gjorde jag, säger hon med ett leende.
Älskade att måla som ung: ”Det bästa jag visste”
Mindre känt är att hon redan i tonåren var duktig på att teckna porträtt och måla. Till vernissagen i Landskrona har hon tagit med sig ett kvinnoporträtt som hon gjorde när hon var 13 år.
– Jag tycker själv att det var ganska avancerat för en så ung person som jag var då. Man jag målade mycket som barn med kritor och färgpennor. Det bästa jag visste i skolan var den timme på torsdagar när vi hade teckning på schemat. Det var min lyckodag.
Men strax innan hon slog igenom som sångerska lade hon kritorna och färgpennorna på hyllan.
– Fjortisar kan vara lite speciella. De får andra intressen, säger hon med ett skratt.
Uppehållet i tecknandet och målandet skulle vara fram till 1993. Men mer om det längre fram i artikeln.
Stora Famnen med Lennart Hyland och Melodifestivalen
Några år efter vinsten i talangjakten fick Siw sitt stora genombrott som värdinna i Lennart Hylands populära tv-program Stora famnen. 1959 vann hon också Melodifestivalen med Augustin som blev hennes första hit. Men den fick hon inte framföra i den internationella finalen i Cannes eftersom det redan var bestämt att Brita Borg skulle göra det.
Det debaclet fick hon på sätt och vis kompensation för när hon året därpå fick sjunga Alla andra får varann i Eurovisionschlagerfestivalen, en låt Inger Berggren och Östen Warnerbring vunnit med i Melodifestivalen. Hon kom på tionde plats.
Vid samma tid fick hon ett stort genombrott i dåvarande Västtyskland där hon hade flera storsäljare som Danke für die blumen och Die Liebe Ist ein seltsames Spiel och där hon än i dag är en av de populäraste utländska artisterna.
Hemma i Sverige fick hon sin största succé med Tunna skivor som toppade försäljningslistorna i sju veckor och som med sina drygt 97 000 sålda exemplar sålde 17 000 skivor bättre än hennes näst största succé Läs inte brevet jag skrev dej.
Hon var dessutom den första svensk som låg på amerikanska Billboardlistan. Under sju veckor 1964 låg hon på listan med Sole Sole Sole som hon sjöng på italienska tillsammans med Umberto Marcato.
Blev folkkär även som skådespelare
Men det var inte bara som sångerska som Siw blev folkkär. Hon har varit filmstjärna i såväl Sverige som Danmark. Vem minns inte hennes gestaltning av Pippi Långstrump eller Emil i Lönneberga som hon turnerade land och rike runt med tillsammans med bland andra Brasse Brännström och sambon Fredrik Ohlsson i mitten av 90-talet.
– Emil i Lönneberga var faktiskt en av de få föreställningar där jag och Fredrik arbetade tillsammans.
Bland hennes andra skådespelarroller kan nämnas rollen som Eivor i Varning för Jönssonligan. Hon har även spelat i musikaler på bland annat Nöjesteatern i Malmö och Chinateatern i Stockholm och hon har spelat med Sven Wollter i olika sammanhang. Hennes meritlista är som sagt mycket lång.
För tjugo år sedan gjorde hon en comeback i Melodifestivalen när hon 2004 sjöng C’est la vie tillsammans med Towa Carson och Ann-Louise Hansson. Nio år senare var de tre tillbaka i Melodifestivalen, men den här gången bara som öppningsakt.
– Aldrig i livet, svarar Siw först på frågan om hon kunde tänka sig vara med i Melodifestivalen ytterligare en gång.
– Men det hade varit rätt häftigt ändå, säger hon med ett klurigt leende när hon fått fundera en stund. Det hade varit kul att vara den äldsta deltagaren någonsin.
I slutet av 00-talet och början av tiotalet kunde vi se Siw i tv-program som Körslaget, Allsång på Skansen och släktforskningsprogrammet Vem tror du är? där Siw fick veta att hon hade snapphanar i släkten som var med och rövade bort den svenska krigskassan vid Loshult under Skånska kriget på 1670-talet.
– Det var häftigt att få veta att jag har äkta snapphaneblod i mig, säger hon.
Sjunger på äldreboenden: ”Många har följt min karriär”
De senaste dryga tio åren har det varit ganska tyst om Siw i riksmedierna. Men det innebär inte att hon har slutat sjunga.
– Jag sjunger fortfarande och brukar besöka olika äldreboende, främst i Stockholmstrakten. Det är något som jag tycker är mycket trevligt. Numera är jag väl äldre än de flesta jag sjunger för även på äldreboendena, men det är roligt eftersom många av dem har följt mig genom hela min karriär.
Men nu kommer hon alltså att åka runt i Sverige och visa upp sin konst. Till utställningen i Landskrona har hennes son Henrik följt med. Siw visar en bild på en teckning av den förbipasserande skogen som de tillsammans gjorde under tågresan från Stockholm och söderut för att få tiden att gå.
– Jag tycker det blev riktigt bra, säger hon och visar upp ett mobilfotografi hon tog av teckningen.
Tog upp målandet igen på turné med Lill-Babs och Ann-Louise Hansson
Det var som sagt 1993 som Siw efter ett långt uppehåll tog upp målandet och tecknandet på nytt.
– Hasse ”Kvinnaböske” Andersson och jag spelade på Sundspärlan i Helsingborg och jag bodde på ett hotell mitt i stan och hade lite tråkigt. Mittemot hotellet låg en butik som sålde papper, färger och andra konstnärstillbehör. Men även boken Så målar du akvarell och det är tack vare den jag började med det.
Siw köpte boken, staffli och färger och satte igång. Men det var betydligt svårare att omsätta det hon läste i boken i praktiken.
– Färgerna bara rann. Jag började med att måla en tulpan. Det blev den värsta tulpan jag sett och jag tyckte det kändes hopplöst.
Men Siw gav inte upp.
– Jag tränade och tränade och till slut började det kännas bra. Jag tyckte det var kul att blanda färger och välja vilken tjocklek jag skulle ha på penslarna beroende på motivet.
Hon sporrades dessutom av kollegan Ann-Louise Hansson som, liksom Siw, målade akvarell under lediga perioder när de turnerade tillsammans med Lill-Babs.
– Jag var 57 år när jag började måla akvarell. Det visar att det aldrig är för sent.
På Pumphuset i Borstahusen hängde utställningen Det är aldrig för sent som omfattade 46 av Siws akvareller fram till 20 oktober.
– Jag tycker mycket om att måla stilleben och landskapsmotiv. Jag har med en akvarell här av en stenbro som jag målade vid vårt tidigare lantställe i Limmared.
Anledningen till att hon gör sin första stora utställning i Pumphuset vid Borstahusen är att det fortfarande är ”himma” för henne, men också beroende på en stor portion bearbetning.
– Det var tjat, säger Siwan med ett skratt. Jag var lite anti i början, tyckte att mina akvareller inte var något att visa upp. Men Borstahusens Konstförening övertalade mig.
Sorgen efter livskamraten: ”Jag saknar Fredrik jättemycket”
Det senaste året har annars varit tungt för henne. I november förra året avled hennes sambo och livskamrat sedan 1971; Fredrik Ohlsson.
– Jag saknar Fredrik jättemycket. Det har blivit så tomt och tyst. Ofta händer det saker som jag känner att jag vill berätta för honom när jag kommer hem, men så kommer jag på att det inte går längre.
Sorgen efter honom kom på allvar en tid efter begravningen.
– Det var då allt kom ifatt mig. Fram till begravningen var jag sysselsatt med en massa praktiska göromål. En dag upptäckte jag hur tyst det blivit. Sorgen och saknaden försvinner aldrig, men man vänjer sig.
Ytterligare en konsekvens av Fredriks död är att Siw lämnat lägenheten de bodde tillsammans i och har flyttat till en mindre trerummare på Östermalm i Stockholm.
– Den gamla lägenheten var alldeles för stor för mig att bo själv i.
I sitt nya hem sitter Siw helst i köket när hon målar akvareller.
– När jag målar stilleben ställer jag upp frukter, glas och annat som jag vill ha med på köksbordet. Men det roligaste jag tycker om att måla är landskap och vatten, säger Siw och berättar att hon gärna deltar i fler utställningar med sin konst.
– Det är kul att inleda en ny karriär i min ålder.■
