Sissela Kyle: ”De uttalade ’underhållning’ som om det var en könssjukdom”

Efter reklamen: Se också: Peter Magnussons mammas okända förflutna – med Gyllene tider

Vi har sett Sissela Kyle som rolig och rapp i Parlamentet i TV4 och otaliga teateruppsättningar, men även med allvar som i SVT-succén Fröken Frimans krig. Kommande Min föreställning om mamma blir en blandning av båda – precis som hennes mamma Gunhild var.

Gunhild föddes 1921 i en medelklassfamilj i Göteborg.

– Jag vill göra ett porträtt av henne, men också av tiden hon levde i. Hur det var att vara flicka då, att vara ung kvinna och hur samhället förändrades. Hon dubbelarbetade som så många kvinnor i hennes samhällsklass då, de skötte både hemmet och yrkesarbetade. Men det blir kul också såklart, jag är ju rolig! säger Sissela.

Vi träffas i den sekelskifteslägenhet som hon efter 16 år som särbo numera delar med sin kärlek, psykologen Per Naroskin – mer om det senare. Vi dricker kaffe, ett enkelt litet sätt att uppskatta vardagen som Sissela påpekade när hon var sommarvärd i P1.

Sissela växte upp i Partille utanför Göteborg med mamma, pappa och storebror. Barndomen var trygg, och redan då började skämtandet – men inte bara för Sissela.

– Alla var roliga! Det kunde vara ganska vassa skämt oss emellan. Mamma och pappa var urkul, liksom min bror. Jag minns samtidigt mamma som väldigt varm och kärleksfull när jag var barn, omhändertagande. Hon var en som satte på plåster, lagade mat och bakade bullar.

Depressiv mamma: ”Jag ville göra henne glad”

Utöver det fanns en annan, mörkare sida hos Gunhild.

– Hon hade alltid en väldigt depressiv sida. Från när jag var liten var hon period­vis väldigt sluten och dyster, det fanns där som ett starkt drag hos henne. Det plågade henne. Så från ganska tidig ålder kände jag att jag ville ta hand om henne och göra henne glad. Och det lyckades jag säkert med ibland också. Men jag förstod inte riktigt vad det var med henne då, förstås.

När Sissela var 15 år hände något som påverkade familjen mycket. Föräldrarna skildes. Uppbrottet skedde på mammans initiativ.

– Jag förstod henne faktiskt. För det var jäkligt jobbigt att leva med min pappa, eftersom han var så auktoritär. Han var ju vänster­radikal, men ändå så dominant och bestämd hemma, som så många av den tidens män. Jag förstod att hon behövde frigöra sig. Men det förstod inte han.

Sissela minns att båda föräldrarna tog slutet på äktenskapet otroligt hårt.

– Det var förfärligt. Skilsmässan blev fasansfull och min pappa blev ledsen och bitter för hela livet, kan man säga. Jag tyckte så synd om honom. Och mamma var redan innan ganska skuldtyngd och deppig, så de var genuint brakdeppiga båda två. Så onödigt... Och det var dessutom ganska ovanligt att skilja sig då.

Föräldrarnas såriga skilsmässa påverkade henne själv när hon långt senare, 1998, skilde sig från sina två barns pappa.

– Vi sa att som mina föräldrar skulle vi absolut inte sköta det! Mamma och pappa träffades faktiskt aldrig efter att de skilt sig, medan jag och min exman förblev vänner.

När Sissela berättar om relationen med sin mamma är en sak slående: Till skillnad från så många andra som haft – och har – komplicerade och svåra mor- och dotterrelationer hade hon och Gunhild aldrig några stora konflikter. Inget tonårsuppror, inga skuldkänslor eller utbrott.

– Vi har egentligen aldrig bråkat i familjen. Vi resonerade mer. Men när hon någon gång allvarligt sa ”Sissela, jag behöver tala med dig”, då visste jag att jag gjort något fel. Och så kunde vi vara oense i någon specifik fråga såklart.

Förutom när det gäller hur skilsmässan gick till så ser Sissela sin mamma som en förebild.

– Hon var så skärpt och rolig, håll i mig vilken briljant människa hon var! Hon var bildad på riktigt, begåvad, kritisk och analytisk, en sann intellektuell. Så fort vi inte visste något sa vi ”vi frågar Gunhild”. Det var ganska ovanligt för kvinnor på den tiden. Och att hon blev professor! Jag beundrar henne jättemycket.

Vad har du fått efter henne, tror du?

– Jag har kanske fått hennes humor, och så var hon en underbar föreläsare. Det kanske jag har fått lite av. Det är lättare att se det jag inte fått: hennes tungsinne. Det är jag förstås väldigt glad över. Varken min bror eller jag ärvde det.

Komikern som driver med svenskar

nöjeAl Pitcher: Därför var det nödvändigt för mig att bli nykterist

Livskris vid 50: Fick många tankar om döden

Trots två akademikerföräldrar – pappa Peter var lektor – och en bror som också blev akademiker valde Sissela som bekant att gå en helt annan väg. Hon började tidigt i en teatergrupp och kom in på Scenskolan i Stockholm 1978. Hon var 21 år och en ny värld öppnade sig.

Föräldrarna hejade ändå på hennes lite annorlunda yrkesval.

– Jag tror nog att mamma velat bli skådespelare själv, men det var ju helt otänkbart när hon var ung. Så de var glada för min skull, Peter var också jätteintresserad av kultur och teater. Men längre fram, när jag spelade mycket på privatteatrar, kanske det inte var deras stil riktigt.

Sissela gör en förnäm grimas och härmar: ”Hrm, är det här någon sorts… underhållning?”

– De uttalade ”underhållning” som om det var en könssjukdom, säger hon och skrattar. Men de uppmuntrade mig absolut, även om de kanske hellre velat att jag spelat Schiller eller något.

Två faktorer bidrog starkt till att Sissela slog in på den humoristiska vägen. Dels när de hade ett block på temat fars i Scenskolan – då upptäckte hon sitt sinne för komik och tajming på allvar. Dels när hon spelade mot Inga Gill tidigt i sin karriär, den äldre skådespelaren blev en idol.

Humorn, det glada och lättsamma finns som en grundton för Sissela. Men hon kan oroa sig för saker i samhället, och när hon skulle fylla 50 hamnade hon i en livskris.

– Jag fick plötsligt väldigt många tankar om döden, hur många år jag hade levt i förhållande till hur många jag kunde ha kvar. Det var en jobbig tid. Men det blev faktiskt en vändpunkt, eftersom jag bestämde mig för att byta riktning i yrkeslivet.

Sissela hoppade av en roll i en musikal trots att den var en succé. I stället började hon satsa på egna föreställningar. Den första var Dina dagar är räknade och handlade om just det hon bearbetat angående att bli äldre. Hon skrev den ihop med Calle Norlén och den blev en stor framgång. Och så började hon regissera.

Från särbo till sambo: ”Så himla roligt ihop”

I privatlivet hände också något avgörande: Hon träffade Per Naroskin. Sissela lyser upp i hela ansiktet när hon pratar om honom.

– Jag känner mig verkligen privilegierad som har Per. Det är som ett evigt pågående samtal mellan oss, och vi har så himla roligt ihop. Han är ju psykoterapeut, och det är mycket som är gemensamt med att vara skådespelare. Vi är båda intresserade av det undermedvetna, av själ och vilja som vi brukar säga.

Och nu bor de alltså ihop, sedan två år tillbaka. I 16 år valde de att vara tillsammans som särbor. De ville ha tid för sig själva då och då, och hinna längta efter varandra emellanåt.

Så, hur går det nu med den egna tiden?

Sissela ler och slår ut med handen mot rummen.

– Det är faktiskt inga problem, det är så rymligt här. Det går bra! Och så är vi ju inte hemma samtidigt hela tiden. När vi fick tag i den här lägenheten förstod vi att vi kunde bo i den ihop.

När vi ses sitter Sissela som bäst i sitt arbetsrum och skriver på föreställningen. På bokhyllan står hennes priser uppradade, bland annat fem guldmasker, ett teaterpris för privatteatrarna. På bokhyllan mittemot står böcker av sambon, någon rättvisa får det vara.

Kan du skratta åt dig själv när du får någon riktigt rolig idé?

– Ja, det kan jag faktiskt. Jag blev jätteglad häromdagen över en grej jag kom på till föreställningen. Jag berättade för Per, han tyckte också det var kul.

Firar 30-årig bröllopsdag!

nöjeNanne Grönvalls kärlekssaga med maken: ”Fanns inte på kartan att vi skulle bli ett par”

Älskar barnbarnen, men passar sig från att vara ”för mallig”

Inspirationen när det gäller föreställningen om mamman verkar det inte vara något fel på. Så var hon också en viktig del av Sisselas liv ända tills hon gick bort, 94 år gammal. Och inte bara av Sisselas liv – Gunhild var också en närvarande person för barnbarnen Martina och Hjalmar.

När hon gick i pension flyttade hon till Stockholm, och efter ett tag fick hon tag i en lägenhet i samma hus som Sissela och hennes barn.

– Mamma hjälpte mig enormt mycket, hämtade på dagis och så. Vi kom väldigt nära varandra de sista åren. Det var fantastiskt. Då visste jag knappt hur jag skulle kunna tacka henne, men nu när jag själv fått barnbarn så inser jag att det faktiskt är mormodern som ska tacka. Det är så underbart att ha barnbarn.

Hon avbryter sig:

– Nämen, nu ska jag inte börja prata om barnbarnen, det är så tråkigt att höra för andra. Men jag måste bara...

Så en liten anekdot blir det ändå, och hon beskriver skillnaden mellan tiden som ensamstående småbarnsmamma med fulltecknad jobbkalender, och att vara en mormor som inte behöver stressa.

Förlorade mamma Gunhild – hyllar henne i nya föreställningen

När det gäller att vara mamma, har du fått något av Gunhild?

– Hon var väldigt gullig och kärleksfull när jag var liten, det hoppas jag att jag haft med mig, jag känner att jag har en väldigt kärleksfull relation till mina barn. Sedan var hon också en intellektuell samtalspartner, jag kunde få råd om litteratur och så. Jag är ju skådespelerska och har en annan ingång där.

När mamman dog, över 94 år gammal, hade hon varit på hem sista året eftersom hon blev blind. Sissela hälsade på henne dagligen.

– En del av föreställningen handlar om just åldrandet och den sista kampen. Jag tror inte att det finns något ”efteråt” när det gäller döden, jag tänker att ”nu är vi här och det får räcka”. Mamma är ändå närvarande på något vis.

Vad skulle din mamma ha tyckt om föreställningen, tror du?

– Det är svårt att veta. Förhoppningsvis skulle hon känna igen sig, men det är trots allt min föreställning om henne. Vissa delar vet jag att hon skulle gillat, annat är kanske tveksamt.