Sanna Sundqvist: Att Downs skulle vara en sjukdom är fel
Allt Sanna Sundqvist tar sig för lyckas hon på något vis beröra med. Skådespelaren förstod att Sommar i P1 innebär en stor arena med många lyssnare, men hon var inte beredd på den respons hon fick efter sitt program i somras. Många som blev berörda skrev och berättade om sina egna erfarenheter.
När hon fick förfrågan om att sommarprata sa hon ja på en gång. Även om hon först inte visste hur hon skulle fläta samman det hon hade att säga, visste hon vilka ämnen hon ville utforska. Hon ville prata om sonen Vide som har Downs syndrom, om sina två dramatiska förlossningar, om pappan som gick bort för snart två år sedan och hans alkoholism. Och så ville hon väva ihop det med passionen hon känner för sitt skådespeleri.
– Jag visste att allt detta hörde ihop, men hade till en början igen aning om hur. Så började jag bara att skriva ner en massa minnen och med tiden insåg jag att det var som att mitt inre redan hade gjort en dramaturgisk båge. Kroppen vet och jag tror, i alla fall är det så för mig, att man inte ska intellektualisera för mycket utan tänka med sitt EQ.
Sanna har vid flera tillfällen i livet har befunnit sig i rum där hon känt sig ensam. Med Sommar fick hon möjlighet att ta med lyssnarna in i dessa rum, vilket inte bara gjorde att hon kände sig mindre ensam utan även att lyssnarna gjorde det.
– Jag är väldigt glad över att jag tackade ja, trots att jag kände mig livrädd, säger Sanna som går igång på att säga ja till sådant hon innerst inne inte vågar göra, nästan så att hon blivit beroende av dessa kickar.
– Jag har ända sedan jag var liten varit väldigt rädd för mycket, men det är ju den rädslan som gett mig möjligheten att vara modig. Skulle jag inte vara rädd är det ju svårt att vara modig.
Mindre ensam med William Spetz
Vi ses på Sannas stammishak, ett fik i en korsning vid Zinkensdamm i södra Stockholm. På en gata inte långt härifrån bor hon tillsammans med kärleken Fredrik som hon varit tillsammans med i tio år och sönerna Charlie, 9, och Vide, 4.
Att hon just nu är en av landets hårdast arbetande och mest hyllade skådespelerskor är något hon aldrig ens vågat drömma om. Under hösten spelade hon dubbla föreställningar på Dramatens stora scen. Som mest har Sanna varit med i fyra olika teateruppsättningar parallellt och i kombination med småbarnslivet kan det bli lite väl mastigt.
– Ja, under en sådan period var jag borta fem kvällar i sträck, det är ganska tufft och jag erkänner att jag föredrar att inte spela i alltför många föreställningar samtidigt.
Men att det skulle vara svårt att lära in flera olika texter tror Sanna är en myt. Hon har länge längtat efter att få jobba med Kristina Lugn och eftersom hennes texter ofta är så poetiska trodde Sanna att det skulle bli svårt att sätta den, men hon säger att den är så rik och fylld av bilder och därför har varit lättare att lära sig än många andra.
I oktober hade Kristina Lugns Titta en älg premiär och samtidigt som Sanna repade inför den föreställningen spelade hon i sista delen av Strömqvists triologi Liv och död Strömqvist som även kollegan och bästa vännen William Spetz var med i.
Sanna och William träffades under inspelningen av komediserien Andra åket. De bodde på samma hotell och filmade en hel vinter utan att åka hem.
– Vi fann varandra väldigt snabbt, först i arbetet men sedan klickade vi även privat. Aldrig hade jag kunnat ana att William skulle komma mig så nära som han faktiskt har gjort.
Sanna ser honom som sin konstnärliga partner men också allra bästa vän.
– William är som en familjemedlem och ger mig så enormt mycket på ett kreativt plan. Han tar fram mitt mod och han tar fram min skörhet, får mig att våga öppna upp och att vara sann.
Jag skulle inte vilja vara utan Vide för allt i världen
Sanna menar att den här branschen kan vara utmanande och kännas både hård och kall på vissa plan och att det då gäller att hitta sina personer, de som har en värme och nyfikenhet på livet vilket William har.
– Sedan jag lärde känna honom upplever jag att jag blivit mindre ensam i den här branschen.
Första sonen för tidigt född
Sanna beskriver sig själv som en orolig själ. Hennes rädsla handlar till stor del om att det ska hända barnen något.
– Jag fick tidigt se hur sköra deras liv är. Det är oerhört svårt att ta in att ens barn är dödliga varelser och det är inget man vill ta in. Men när man som jag fått se på nära håll hur snabbt det kan vända, eller egentligen sedan den dag man blir förälder, så öppnas ett fönster till döden som aldrig stängs igen.
Sanna Sundqvist
Yrke: Skådespelare.
Ålder: 41 år.
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Familj: Sambon Fredrik, sönerna Charlie, 9, och Vide, 4.
Aktuell: I Titta en älg av Kristina Lugn på Dramaten.
Äldsta sonen Charlie föddes redan i vecka 29 och därför var Sanna rädd att även nästa barn skulle födas för tidigt. Hon blev helt sjukskriven och låg stilla i flera månader. För varje vecka som passerade kunde hon pusta ut alltmer.
– När jag var i vecka 35 och det var dags för premiären av Ring mamma! kände jag mig inte längre särskilt orolig. Just den premiären var dessutom inget jag ville missa så då vågade jag mig ut och var igång för första gången på länge, säger Sanna.
Kvällen var fantastisk.
– Jag minns att jag drack onormalt mycket vatten hela kvällen. Det var som att kroppen laddade upp för något…
Sannas känsla av att en förlossning var på gång visade sig stämma. Nästa morgon var det dags för henne att ge sig av till Göteborg för premiären av samma film. Hon hade inte jätteont, men kände en molande värk och ringde förlossningen. De sa att hon skulle vänta en timme, men Sanna stod på sig och tur var väl det. För i taxin tilltog smärtan.
– Redan efter endast 20 minuter på sjukhuset var han ute. Tänk om han hade kommit ut på tåget till Göteborg.
Downs ingen sjukdom
Sanna betonar vikten av att öppet prata om rädslan hon kände då hon blev mamma till ett barn med Downs.
– Initialt, direkt när Vide var nyfödd blev jag rädd och orolig. I dag känner jag helt tvärtom. Om jag hade haft en tidsmaskin skulle jag åka tillbaka och berätta för mig själv att allt skulle gå hur bra som helst.
I stället berättar hon nu för andra. Trots att Vide bara är 4 år har han hunnit göra både Dramaten och Netflix. Precis som sin mamma älskar han publik.
– Hade Vide inte gillat att vara bland en massa folk eller vara på scenen hade vi aldrig valt att låta honom vara med. Men grejen är att han älskar det.
Vilka är de mest typiska fördomarna kring personer med Downs?
– Att Downs skulle vara en sjukdom är fel, det är bara ett syndrom. Mycket är precis som för oss som inte har Downs. Det tar bara lite längre tid för honom att lära sig saker.
Att det skulle vara synd om Sanna för att hon har ett barn med Downs är också är helt fel, säger hon.
– Jag skulle inte vilja vara utan Vide för allt i världen. Jag tycker att det är skrämmande att det i Danmark snart inte finns några barn med Downs kvar överhuvudtaget. Jag är för abort, men jag är inte för att vi ska välja vilken typ av barn vi ska få. Forskning tyder på att människor med Downs mår väldigt bra och njuter mer av livet än vad vi gör så varför ska vi forma ett samhälle där de inte får finnas med? Det är så otroligt sorgligt!
Så vad kan vi göra för att motverka denna utveckling?
– Jag tror att det är viktigt att prata om och dela med sig av sina rädslor kring detta, men också att synliggöra människor med funktionsvariationer i samhället. Det är inte Vide det är fel på, det är samhället och vår rädsla. Downs är inget att vara rädd för, det är bara lite annorlunda. Men dessvärre är vi människor ofta rädda för det som är annorlunda eller det vi inte kan så mycket om. Människor med Downs måste få synas och höras mycket mer.
Sanna tror på att synliggöra sådant som har med skam och okunskap att göra.
– Jag tror inte på att hålla saker inom mig, jag vill gärna dela med mig av det jag tänker på.
Hon har gått en hel del i terapi.
– Jag byter terapeut emellanåt och pausar då och då, men nu har jag en otroligt bra psykolog som jag mår bra av att gå till. Jag är dessutom så nyfiket lagd så oavsett om jag mår bra eller dåligt i perioder är jag så nyfiken på analys, på att gå på djupet och få ha större samtal. Terapi är alltför spännande för mig för att kunna vara utan.
Hon har även gått i parterapi med sin fästman, något hon vill tipsa alla om att göra. Många par kommer till sin terapeut alldeles för sent, men det är ett otroligt bra sätt att förebygga och lära känna varandra bättre på, säger Sanna som menar att förr levde vi tillsammans i grupp och då fanns det kanske en farfar eller mormor som såg de yngre parrelationerna utifrån och kunde ge råd. Nu är det så mycket som händer bakom stänga dörrar.
– Ofta, om det är en bra relation, så vill väl båda väl och det är ju just detta man får hjälp med att förstå under sådan här terapi.
Friade efter tio år
På Fredriks och Sannas tioårsdag på Österlen i somras, friade han.
– Det var helt oväntat och jag har aldrig sett någon gå ner och upp på knä så snabbt eller vara så laddad till tänderna som han var, men det var väldigt fint och gulligt. Senare på kvällen när nervositeten lagt sig för Fredrik satt vi ner, åt otroligt god mat och grät.
Det största steget, att skaffa barn, hade de redan tagit. Men Sanna tycker att det kändes extra fint med ett frieri när de redan varit igenom så mycket tillsammans.
– När man klarat av de värsta småbarnsåren och de kriser vi haft så vet jag verkligen vem det är jag säger ja till.
När jag frågar varför Sanna tror att han friade först nu, säger hon ironiskt att det var första tillfället de fick barnvakt.
– Men faktum är att det har varit få tillfällen som vi kunnat åka iväg utan barnen. Det var också ett underbart läge att göra det den dagen vi firade tio år som par.
Hon minns tydligt vad det var hon fastnade för hos sin fästman.
– Han är så rolig, samtidigt en otroligt trygg person som balanserar upp mig väldigt bra. Sedan kan jag än i dag bli väldigt överraskad av hans person. När jag tror att jag känner honom dyker nya sidor upp och jag blir därför aldrig uttråkad.
Precis som Sanna har Fredrik sitt yrke som sin stora passion. Han är antikhandlare. Sanna säger att de är fria i sin relation på så vis att de båda har sina egna liv som betyder väldigt mycket för dem, en tillåtande och inte särskilt kontrollerande relation.
– Det finns en förståelse från båda sidor.