Jennie Silfverhjelm: Tufft att inte vara en närvarande mamma
Jennie Silfverhjelm är uppvuxen med filmerna om Jönssonligan och har sett flera av dem ett antal gånger. Inte minst originaluppsättningen med Gösta Ekman som Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson, Ulf Brunnberg som Ragnar Vanheden, Björn Gustafson som Dynamit-Harry och Birgitta Andersson som Doris.
Nu är det hon som tar över stafettpinnen och spelar Doris i Jönssonligan kommer tillbaka med biopremiär den 6 december.
– Mer eller mindre alla svenskar har en relation till Jönssonligan, så det är klart att det känns lite hisnande och läskigt. Men precis som med inspelningen av Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton är det samtidigt både väldigt roligt och utmanande. Visst kändes det som att det var mycket hängslen och livremmar då, för det kunde ju ha gått precis hur som helst. Tankarna var att filmen skulle bli en vattendelare – där vissa skulle anse att vi skenavrättat nationalskatten, medan andra tycka att vi förvaltat det väl, menar Jennie.
När Tage Danielssons och Per Åhlins animerade kortfilm – en julaftonstradition på SVT – gjordes till långfilm på bio blev det ändå succé med många biobesökare och inte minst en massa Guldbaggenomineringar.
En av de nominerade var Jennie Silfverhjelm – och hon fick pris för bästa kvinnliga biroll som Karl-Bertils mamma.
– Även om det inte ligger i min natur att drivas av olika former av utmärkelser var det förstås roligt och hedrande. Ett starkt kvitto på att det arbete och den prestation som jag gjort är bra. Och det är klart att framgångar är positiva för självförtroendet. Speciellt när man som jag är extremt självkritisk. Jag hittar alltid en massa fel när jag tittar på mig själv i filmer och tv-serier, berättar hon.
Olikheterna med Birgitta Anderssons Doris
Liksom i julsagan om Karl-Bertil spelar Jennie mot Jonas Karlsson även i Jönssonligan. Han gör Vanheden, medan Robert Gustafsson spelar Sickan och Anders Jansson Dynamit-Harry.
De två tidigare försöken att göra nya versioner av den kriminella trion, 2015 och 2020, blev inte så väl mottagna. Även om Jennie alltid är nervös inför en premiär och inte har någon aning om hur det kommer att gå denna gång, tror hon att förutsättningarna för framgång ändå är större den här gången.
– För att vara ärlig var jag lite skeptisk till att tacka ja först när jag fick frågan. Men när jag läste Per Gavatins manus kände jag direkt att ambitionsnivån var att ligga mycket närmare originalet. Jag fick till och med en fysisk upplevelse, där jag såg bilder av de olika karaktärerna framför mig, hur de såg ut och rörde sig, och började läsa repliker högt. Detta är väldigt ovanligt för mig och säger ganska mycket om intrycket som jag fick.
Jennie är en person som vet vad hon vill och oftast inte drar sig för att säga vad hon tycker och tänker. Kanske får den nya Doris lite av det i sig?
Hon var blåögd och naiv
– Originalkaraktären, som Birgitta Andersson spelade så bra, framstod kanske inte som den smartaste personen. Hon var väldigt blåögd och naiv, hängde mest bara med. Att göra Doris likadan i dag hade inte fungerat. Det var viktigt för oss att göra henne mer aktuell och interagera med herrarna på ett helt annat sätt. När filmen börjar har hon lämnat den kriminella banan, men är samtidigt i behov av pengar och när Jönssonligan återförenas är hon mer engagerad i kupperna än tidigare.
Jobbar med sambon i Beck-filmerna
Annars har vi sedan 2018 framför allt sett Jennie på andra sidan lagen – som polischefen Alexandra Beijer i Beck. Hittills har hon spelat in 18 filmer.
– Det är den rollen som jag har spelat överlägset flest gånger och vi har blivit ett väldigt tajt gäng som har roligt tillsammans. Vi spelar oftast in två filmer åt gången i två olika block och det som är skönt är att det inte behövs någon smekmånad utan bara är att köra på varje gång. Vi känner ju varandra så pass väl, ler Jennie.
I Beck jobbar hon nära sin sambo Martin Wallström, som är poliskollega där. Att de har samma yrke och även arbetat tillsammans med annat ser Jennie enbart positivt på.
– Jag kan faktiskt inte hitta några nackdelar. Skulle möjligen vara när båda har nattinspelningar samtidigt, men det händer inte så ofta och bara i Beck hittills. Då kan det behövas barnvakt om vi har barnen hemma hos oss.
Barnpassning behövde hon en hel del under 2020, då Jennie spelade in inte mindre än fem filmer. Något som är en näst intill osannolikt produktiv bedrift för en ensamstående mamma.
– Jag älskar att jobba och har inga problem att hålla ett högt tempo. Sedan var det där ett extremt år och det kan säkert vara tufft att köra på i den takten hela tiden. Dessutom är det tufft att inte kunna vara en närvarande mamma. Helt klart har det funnits perioder då jag har arbetat för mycket.
Då har hennes mamma hjälpt till som barnvakt.
– Men visst har det varit tufft att inte kunna hämta sonen eller lägga honom på kvällen för att man repar eller spelar. Ibland har det känts som en stor uppoffring.
Långfilmsdebut i Wallander
Kärleken till yrket är stark i dag, men som liten hade Jennie ingen dröm om att bli skådespelare. Den kom lite senare.
– Nej, då var det mest ridning som gällde för min del. Jag hade en egen häst och tävlade i hoppning. Det var jättekul och gick också bra. Som vuxen har det blivit alldeles för lite av den varan och att rida är något som jag vill återuppta. Gäller bara att hinna med det, säger hon med ett leende.
Hon växte upp i Bromma, men när Jennie var tolv år flyttade familjen till Simrishamn i Skåne.
– En liten ort där det inte fanns några teatergrupper. Men jag började med ett julspex på skolan och någonstans där började mitt intresse att väckas på allvar. Sedan pluggade jag på Södra Latin då vi hade flyttat tillbaka till Stockholm, följt av Teaterhögskolan.
Efter det sistnämnda började hon arbeta på Dramaten 2007 och ingick i den fasta ensemblen från 2013. Men nu har Jennie haft tjänstledigt därifrån i flera år.
– Det är länge sedan jag stod på en scen nu och jag saknar det mycket. Det är något speciellt som uppstår i direktkontakten med publiken, en puls som man inte får någon annanstans. Det är bara här och nu som gäller – och det går inte att göra några omtagningar. Scenen var länge min bas och Dramaten mitt andra hem. Där fick jag utlopp för min nyfikenhet att nå platser i såväl mig själv som i andra. Det kan vara skönt att slippa sig själv ibland och få anta rollen som någon annan.
Långfilmsdebuten kom 2006, i Wallander. Därefter har det blivit en hel del tv-serier och filmer. I komedin All inclusive 2017 blev hon Guldbaggenominerad för bästa kvinnliga huvudroll.
– För mig saknar det egentligen betydelse om jag har huvudrollen eller en biroll. Det är det intressanta samtalet som jag lockas av och att befinna mig i sammanhang med människor som stimulerar mig.
Efter att på senare år så gott som enbart medverkat i stora produktioner längtar hon efter en mindre uppsättning.
– Jag skulle gärna vilja vara med i ett kammarspel, ett drama i mindre format. Teatern är ju min grund och det är även både kul och inspirerande att variera mellan stort och smått, avslutar Jennie Silfverhjelm.