Efter mer än 30 år – så håller Robert Gustafsson kärleken till Lotta vid liv
För Allas pratar han även om kärleken till hustrun Lotta.
Robert Gustafsson, 59, tillhör den generation som är uppvuxen med barn-tv som på den tiden hade en väldigt hög status och åtnjöt stor respekt. Parallellt när Robert gick på scenskolan åkte han på barn-tv:s festivaler i Europa och han berättar att det alltid var BBC och SVT som vann rubbet.
Robert Gustafsson aktuell med nya Felix och Fenix
Robert kan, på det lite gubbgnälliga sättet, tycka att det är synd att man sedan isolerade barnprogrammen från den linjära tv:n och skapade Barnkanalen, i dag SVT Barn.
– Då tappade man de vuxna. De vuxna satte sina barn framför tv:n men gick själva därifrån. Själv minns jag tydligt hur jag satt framför barnprogrammen med mina föräldrar och tittade, för de tyckte att det var lika roligt och engagerande som jag, säger Robert när vi ses en kall höstdag längst upp på Oscarsteatern.
Robert känner sig missnöjd över många av de produktioner som görs i dag, framför allt det som görs för de allra minsta. Allt ska gå så fort, det ska hända så mycket och finnas med en massa ljudeffekter. Enligt Robert är det en myt när man säger att det måste hända saker konstant för att fånga barns intresse.
Den 11 november släpper SVT en nyversion Felix och Fenix godnattsaga, det första program som Robert gjorde efter scenskolan 1991.
Det Robert vill återerövra med Felix och Fenix godnattsaga är berättandet, det direkta tilltalet och gestaltandet så att barnen själva får använda sin fantasi.
– Man skriver ofta barnen på näsan helt enkelt. Jag bygger på de gamla grekiska fablerna av Aisopos varifrån många av våra uttryck kommer ifrån, som till exempel ”Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”. De där budskapen gäller ju och används än i dag, samtidigt försöker jag på ett osynligt sätt, lägga in lite kunskap och budskap.
Vad kan du störa dig mest på i dagens utbud för våra unga?
– Det är nog alla ungdomar som strötittar på olika Youtube-klipp, de flesta klipp är otroligt fördummande. Inget hinner sjunka in, tiden har blivit deras fiende istället för vän, säger han och fortsätter:
– Barn och unga klarar inte av att bara sitta och ha tråkigt i dag, men det är som Alfons pappa konstaterar, ”man måste ha tråkigt för att det ska kunna bli roligt”. Jag menar inte att barnprogram ska vara tråkiga, men jag anser att man ska orka låta sig uppslukas av något och ha tålamod för att sedan bli förförd efter en stund.
Älskvärda karaktärer i Jönssonligan
Den 6 december kommer Jönssonligan kommer tillbaka på bio där Robert spelar rollen som Sickan. Att spela in den beskriver Robert som jätteroligt, samtidigt kändes uppdraget som en utmaning. Robert kände Gösta Ekman väldigt väl, både på det privata och yrkesmässiga planet.
– Jag ville inte gå in och göra om eller förstöra något som jag själv har sådan enorm respekt för. Jag tycker att man har misslyckats med Jönssonligan flertalet gånger där man missat vad det bygger på.
Robert menar att man kan göra en bra story, snygg scenografi och bra kostym, men så länge man inte känner något för karaktärerna då blir det helt ointressant, och framför allt inte roligt. I de gamla filmerna är det precis tvärtom, där är handlingen sådär och filmandet är lite hafsigt gjort men vi älskar karaktärerna.
Han erkänner att han nästan fick ”skälla ut producenterna” och förklarade att storyn är sekundär, karaktärerna i Jönssonligan är prioritet ett, publiken måste känna igen Sickan, Doris, Vanheden och Harry.
– Man kan inte gå in och göra Alfons till en punkare, samtidigt måste man göra sin version av karaktären, jag kan inte göra Sickan på samma vis som Gösta gjorde. Men med denna film ville vi ta revansch på det gamla sättet att göra Jönssonligan på.
Robert Gustafsson
Ålder: 59 år.
Familj: Hustru Lotta (konstnär) samt två vuxna barn.
Bor: I Stockholm, Kalmar samt på Öland.
Gör: Skådespelare och komiker.
Aktuell med: Felix och Fenix godnattsaga på SVT den 11 november samt Jönssonligan kommer tillbaka, med premiär 6 december.
I samband med första inspelningsdagen skulle Robert spela in en scen där han rusar ut från Naturhistoriska museet och han berättar att han tänkte på Gösta och undrade om han på något sätt fanns med honom från himlen eller så.
– När jag sedan öppnar dörren och ska springa ut så fastnar rockärmen i handtaget vilket jag gör en enorm vurpa som såg helt fantastisk ut för dem som filmade. Det hände helt oplanerat, men blev så perfekt och då tänkte jag att det var Göstas tecken, han tryckte in det där handtaget i min rockärm.
Nära vänskapen med Gösta Ekman
Medan Robert ser Vicky von der Lancken, som driver Oscarsteatern, som ett slags artistmamma har Robert alltid sett på Gösta som sin artistpappa eller mentor.
– Speciellt när jag har varit förvirrad eller det har varit extra motigt har jag kunnat ringa Gösta och få stöd, inte minst för att han hade så stor igenkänning, säger han och fortsätter:
– Vi har hel olika bakgrunder, han var ett klassiskt kändisbarn i tre generationer och jag uppvuxen i en arbetarklass med sjuk bror och egentligen obefintligt stöd eller uppmuntran till det jag gör vilket gjort att jag dragit i det mesta själv.
Till exempel kände Robert backning av Gösta de 2–3 gånger han blev utbränd eftersom Gösta tidigare upplevt samma sak, även under de perioder när Robert kände självhat eller tvivlade på sin förmåga fanns Gösta där för honom.
Det Robert saknar mest med Gösta i dag är alla skratt, samtalen och alla hans historier. Han konstaterar att det blir så märkligt när en person av den digniteten plötsligt går bort.
– Jag är ju inte den enda som hade en relation till honom, inte minst hade han en stor publik som älskade honom. Det är så underligt hur fort det går för en person att försvinna ur folks minnen. Våra storheter blir fort bortglömda. Säger man Gösta Ekman, vet snart ingen vem det är så länge man inte nämner Jönssonligan i samma mening.
– Sverige är mästare på att inte uppskatta sina krafter eller förmågor, vi har en sådan utpräglad jantelag.
Är du rädd att man ska känna så med dig den dag du inte längre finns?
– Nej, det är jag inte. Men jag märker att jag är likadan. Jag tänker på när jag var liten hur fascinerad jag var av Elvis Presley. Han var det närmaste Gud man kunde komma. Jag såg att det var en vanlig fattig pojke som knappt hade något att äta eller som var speciellt intelligent, men som hade en röst som var så nära oskolad perfekt röst man kan komma.
– Hade han levt i dag hade ju inte jag velat se honom på Instagram käkandes en macka mitt i natten. Man vill att myten får leva, säger Robert och reser sig upp.
Förlåt, det är min ocd
Han går fram till bokhyllan och vänder på de tre böcker som, till skillnad från alla andra böcker, står ställda med baksidan utåt.
– Förlåt, men det är min ocd, jag klarar inte av att fortsätta prata om jag inte får rätta till det här säger Robert, innan han åter sätter sig vid bordet och häller upp kolsyrad apelsindricka i ett glas.
Humor viktigt i en relation för Robert Gustafsson
Robert och hans fru Lotta har varit ett par i över 30 år. Humor är, enligt Robert, en viktig ingrediens.
– Humorn och skrattet är viktigt i relationen till din fru, barn eller kollegor. När verkligheten överträffar dikten, när man kan ha distans och se sig själv utifrån då är det förlösande att ha förmågan att skratta åt sitt elände.
Robert tror att en relation, liksom mycket annat, går i faser och att receptet handlar om att lyssna inåt. Att jaget och egot säger en sak, men magkänslan något annat.
– Om folk grälar och bli osams så har man ju inte lärt sig att gräla tänker jag. I en konflikt måste man alltid vända på perspektiven. Se det utifrån, tänk om jag vore hon? säger Robert och fortsätter:
– Det gäller inte bara i parrelationer utan även kollegor emellan, menar Robert och när vi pratar om den ökade statistiken i antalet skilsmässor och anledningen till dessa återgår Robert till de rastlösa barnen.
– Det är samma sak fast i vuxen form. Jag, jag, jag … man måste släppa jaget. Vi är så otroligt självcentrerade och så upptagna av att uppfylla våra egna drömmar att vi missar så mycket av det som är själva livet.
Känner du själv så?
– Absolut, inte minst eftersom jag alltid varit sådan arbetsnarkoman. I grund och botten är allt vi gör en slags dödsångest. Jag vet ingen annan förklaring. Att förverkliga sig själv, varför är det så viktigt? Jo, för att livet är så kort … Men när man är död kan man ju ändå inte njuta av allas vackra ord som sägs om en …
Robert Gustafssons ständiga oro för döden
Dödsångest har också blivit hans största drivkraft. Han tror att dödsångesten hänger ihop med oron för hans brors död.
– Jag tror att det har med min storebror Kristian att göra. Han föddes med hjärtfel och man sa att han endast skulle bli 10-11år. Döden fanns alltid där som ett slags hot och oron gjorde sig ständigt påmind. Var det i dag det skulle ske?
– Jag fick i väldigt ung ålder förklarat för mig hur min bror levde på lånad tid. Samtidigt skulle jag bryta mig loss och bli min egen. Tidigt fick jag fria tyglar men under ett visst ansvar såklart. Ofta fick jag höra: ”Du som är så stark.” Och såklart har oron för min brors död och känslan av att hela tiden behöva vara stor, präglat mig, säger Robert.
Jag kan drabbas av enorma dödsångestattacker
Brodern blev betydligt äldre än 9–10 år men gick bort när han var 40.
– Visst var det en slags lättnad när han väl dog men man kan aldrig vara nog rustad för döden. Den kom som en chock och innebar såklart en stor sorg. Det blev så definitivt, säger Robert Gustafsson och fortsätter:
– Jag kan drabbas av enorma dödsångestattacker. Det är okej att prata om döden så här teoretiskt men det vill så lite till innan jag får fullständig panik.
Hur har du det med hypokondrin?
– Den är betydligt lägre i dag än förr. Detta är ju en branschdiagnos som de flesta av mina kollegor har. På operan är ju halsen ännu mer viktig än här, där går alla runt med halsdukar och munskydd. Och det här handlar ju om den enkla anledningen att vi aldrig någonsin ställer in oavsett hur sjuka vi är. Gör man det så är det riktigt allvarligt, men man vet att ersättaren aldrig accepteras av publiken, säger Robert Gustafsson och fortsätter:
– Jag känner ett enormt ansvar för publiken som rest långväga och jag har spelat både magsjuk och med hög feber.