Artisten Nina Söderquist om cancerbeskedet: Det var brutalt
Det var den 4 juni i år. Artisten Nina Söderquist, 52, hade precis satt sig till rätta i solen utanför huset hon och några vänner hyrt inför Sweden Rock, i lilla Norje utanför Sölvesborg. Den årliga fyradagarsfestivalen skulle dra igång dagen efter och Nina hade fått hedersuppdraget att sjunga nationalsången och presentera alla band. Rock är det vi främst förknippar Nina med, och varje kväll från klockan 18.00 till midnatt gungar hon radiolyssnare till sömns i Rockklassiker.
– Solen gassar, jag sitter med min bästa vän, öppnar en öl och bara: ”Vad livet är nice.” Och så ringer det: ”Hej du har cancer.” Det var så brutalt, minns Nina när Året Runt besöker henne en ovanligt varm höstdag i hennes ljusa lägenhet på Kungsholmen i Stockholm.
Några veckor före Sweden Rock hade Nina varit och tagit ett cellprov, utan några som helst symptom på cancer.
– Tack gode gud att min gynekolog var lite överengagerad och drog en vända upp i livmodern, vilket man inte gör normalt, och där var det cancer.
Alla vänner stöttade
Det var som att Nina föll ner i ett mörkt hål. Hon frågade doktorn: ”Ska jag dö nu?” Tankarna snurrade, vad skulle hända med hennes dotter Lilly?
– Men jag kunde inte ha varit på en bättre plats ändå för jag hade alla mina goda vänner och min kille där nere. Alla var liksom runt omkring mig, så jag var otroligt uppstöttad.
Nina bet ihop. Två dagar senare gick hon upp på scen och sjöng a capella: ”Ja jag vill leva, jag vill dö i Norden!”
Men dö tänkte hon inte göra riktigt än.
Hade cancern spridit sig?
Redan i slutet av juli genomgick hon en så kallad hysterektomi, som i hennes fall betydde att livmoder, äggstockar och äggledare avlägsnades med titthålskirurgi genom magen.
– Direkt när jag vaknade så kände jag mig så lätt, jag kände mig…
Hon tar ett djupt andetag för att visa hur lättad hon var.
– Det är säkert bara psykiskt, men det var sådan känsla: ”Är det borta nu?” frågade jag, ”Ja nu är det borta”, svarade de. Det var magiskt, minns hon tillbaka.
Än var faran inte över.
Nu var hon tvungen att vänta länge på läkarens svar, om cancern spritt sig eller inte. Samtidigt fortsatte hennes liv i nästan samma tempo som innan.
Bara fem dagar efter operationen stod hon som huvudartist på ett av Bollnäs största årliga event, Grillnatta. För hälsingebördige Nina var det självklart att genomföra det, även om hennes pojkvän Viktor skakade på huvudet åt det.
De höga klackarna var visserligen utbytta mot sneakers, och mot publiken i mellansnacket var hon ärlig om sin operation och att hon kanske inte skulle skutta runt på scen just denna kväll.
Varför pratar vi inte om cancer?
Även på sociala medier har Nina hela tiden varit öppen med sin cancerresa. Det har gjort att flera i samma situation hört av sig till henne för tips och tröst. Vissa har till och med stoppat henne på stan för att tacka för att hon delar med sig.
– Det var en otrolig respons. För mig var det rätt att göra. Det var min terapi. Rätt eller fel? Ja, för mig funkar det liksom, säger hon och menar att cancer inte är något att skämmas för:
– Cancer är otroligt vanligt. Att vi inte pratar om det, varför gör man inte det? Det är inget fult, det är ingenting man väljer att få. Jag tror att det kanske handlar om mycket rädsla också, det är ju förknippat med död.
Öppen om sjukdomen med dottern
När Året Runt är på besök har det bara gått ett par dagar sedan Nina fick det glädjande beskedet att hon inte har spridd cancer. Hon började gråta av lättnad.
– Jag hanterar jobbiga saker genom att hålla ihop och fokusera på att jag bara ska ta mig igenom det och då känner jag inte så värst mycket under tiden. Jag kunde inte påverka något, jag kunde bara vänta. När läkaren sa det var det magiskt. Då tänkte jag på en gång på Lilly, och det var fint.
Nu slipper Nina cellgifter och hon anses färdigbehandlad, men inte frisk. Det tar fem år innan hon blir friskförklarad.
– Och så får jag inte äta några hormoner what so ever, klimakteriet kom som en käftsmäll! Det är så varmt hela tiden och jag är så förvirrad och glömmer ord, en dimma verkligen.
Lilly, nyss fyllda 14 höstar, har hela tiden vetat vad hennes mamma har gått igenom.
– Hon är ganska vuxen i sitt sätt. Hon är fin och vi har pratat mycket om det och jag har känt att det kommer gå bra. Sedan tror jag säkert att när hon stänger dörren till sitt rum tycker hon att det är skitjobbigt såklart.
Nina är separerad från Lillys pappa sedan två år. De har löst familjelogistiken på ett modernt sätt. I stället för att låta Lilly packa sina väskor och flytta mellan mamma och pappa är det de som turas om att bo i trean med Lilly, en vecka var.
– Hon har fått landa mjukt. Det är det viktigaste i min värld, att aldrig låta barnet komma emellan. Det är en dödssynd, understryker Nina.
Nina och Lillys pappa var tillsammans i 27 år, ”hela mitt vuxna liv”, säger Nina, och separationen har inte varit enkel.
Det blir ju också som att förlora en vän, tänker jag?
– Ja, det är sorgligt. Jättesorgligt. Vi hoppas att tiden läker alla sår.
Ett år efter separationen fann Nina kärleken på nytt i 18 år yngre pojkvännen Viktor, som hon matchade med på dejtingappen Tinder.
Hur kändes det att dejta någon som är yngre?
– Ja men från början så tänkte jag men herregud, oj, oj, oj! Men antingen är jag jättebarnslig eller han otroligt mogen, för det känns inte som att det är sådan åldersskillnad.
3 snabba med Nina
Hur var det att börja dejta igen efter 27 år?
– I början var det jättekonstigt och jag var nog inte ute efter att träffa någon. Det var nog mer bara att träffa människor, easy come, easy go.
Kände du på en gång när du träffade Viktor att det var rätt?
– Ja det gjorde jag faktiskt, så jag är otroligt tacksam. Sedan får man se vart det tar vägen, men just nu känns det som att det är for life.
Slutligen, hur ser du på framtiden?
– Jag tycker att den ser helt fantastisk ut. Jag är frisk och får leva. Jag får se min dotter växa upp.
Viktor bor 40 mil bort, i Arvika, där han jobbar för en av stans största arbetsgivare, Volvofabriken. Han har, liksom Nina, en dotter varannan vecka, och därför försöker de nyförälskade ses deras barnfria veckor. Planen är att förhoppningsvis bli sambor i framtiden.
Konserter trots hjärntrötthet
Nina slår sig ner på sin sittpuff i vardagsrummet för fotografering och konstaterar att det blir mycket djurmönstrat i bild, med hennes leopardbyxor och zebraskinnet som ligger på golvet. När hon sitter där avslöjar hon att hon lider av hjärntrötthet efter cancerbeskedet. Inte drog hon i handbromsen heller, utan körde på i full fart, som vanligt. Endast en spelning var hon tvungen att ställa in.
Nu planerar hon en show med artistkollegorna Anna Sahlene, Anna-Mia Bonde och Karin Funk med deras grupp Queens, som hyllar bandet Queen. Dessutom ska hon hålla sin årliga julkonsert hemma i Alfta, Hälsingland, samtidigt som hon är ständigt aktuell på radion och med Rocklassikers Allstars-band. Inte nog med det, hon är också regissör för fältartisterna i Försvarsmakten.
– Jag har varit iväg på ett 20-tal utlandsmissioner till länder jag aldrig skulle ha kommit till annars.
Hon har upplevt krig, extrem fattigdom och misär på nära håll. Fältartister har som uppgift att göra livet lite enklare för de soldater som är iväg på långa missioner, långt bort från sina familjer, där de lever under enkla förhållanden, ofta med krig inpå knuten.
– Det är nog den enda gången i mitt yrke som jag känner: I dag gjorde jag skillnad, säger hon och fortsätter:
– En gång kom det fram en amerikansk stridspilot och grät och sa: ”Tack för att du fick mig att glömma det jag såg i dag.”
Under pandemin passade hon också på att göra Försvarsmaktens militära grundutbildning, vilket gör att hon i dag kan hantera både AK4 och annat.
– Jag är stolt över att få tillföra någonting till mitt land, avslutar Nina.