Marian Keyes om svåra depressionen – så tog hon sig ur den: ”Jag ville dö”

Efter reklamen: Se också: 5 saker om J.K. Rowling som du kanske inte visste

Irländska Marian Keyes var drottningen av feelgood nästan innan begreppet fanns. Hon slog igenom stort med Vattenmelonen 1995, och hennes böcker har sålt i över 35 miljoner exemplar världen över.

– Synen på den här genren, underhållande romaner för kvinnor, har förändrats mycket. Eftersom de säljer så bra har förlagen varit tvungna att ändra uppfattning – de ses inte längre som böcker att skämmas över, som ska publiceras lite i tysthet, säger Marian Keyes och ler nöjt.

Och så lägger hon till en hel liten berättelse, för den här kvinnan kan verkligen prata! Dessutom på ett livfullt och roligt sätt, som en mobil stand up-show.

När vi ses är hon i Stockholm för att lansera sin senaste roman, Alla underbara misstag. Marian Keyes har ett omisskännligt sätt att skriva humoristiskt även om tunga ämnen som livskriser, sorg och missbruk. Inte sällan plockar hon inspiration från sig själv.

Hon är till exempel nykter alkoholist sedan 30 år tilllbaka, och går fortfarande på möten med Anonyma alkoholister. I 40-årsåldern gick hon dessutom igenom en svår depression, den varade i fyra år utan att någon behandling hjälpte. Ångesten slog ner som en blixt och hon vet fortfarande inte riktigt varför. Däremot minns hon den totala känslan av mörker.

– Det var djupt, ett rent helvete. Jag ville dö så mycket, och det krävde fruktansvärt mycket energi att låta bli, berättar hon.

På sikt har depressionen gjort Marian Keyes extra tacksam över livet och den vanliga vardagen.

– Att bara vakna och känna mig normal … Det är som, herregud, det här ska firas! Jag hade en natts sömn! Jag kan ställa mig upp på golvet. Jag är inte rädd. Det är en sådan gåva. Du vet, att känna att jag har en normal mental hälsa.

Hon berättar att den perioden förändrade henne även på andra sätt.

– Den gjorde mig mer försiktig med min energi, som att inte jobba för hårt. Jag blir lättare trött, jag tror att de åren bröt ner något i min uthållighet – det krävdes så mycket uthållighet bara för att överleva.

Marian som person liknar sitt sätt att skriva – hon lyckas berätta även om den svåraste tiden i sitt liv på ett glatt och välformulerat sätt. Hon verkar aldrig tröttna på att skriva historier med lyckliga slut (det är en principsak för henne).

Huvudkaraktären i hennes nya roman, Anna Walsh, går också igenom en kris. Hon säger upp sig från ett flashigt jobb i New York, gör slut med sin sambo, flyttar tillbaka till Irland och tar ett oglamoröst PR-uppdrag i ett litet samhälle.

Inte helt oväntat har olika sorters män betydelse för handlingen. Där kommer ett roligt ord in: Fjäderstrykare. Marian förklarar att uttrycket härstammar från hennes syster i New York och hennes väninna. När de var unga tillbringade en av dem en natt med en man som hela tiden smekte henne på ett mjukt och fjäderlätt sätt.

– Hon hade velat ha mer pang på, mer passion, så då blev fjäderstrykare en sorts förolämpning: En man som gör sådant som att vara snäll mot sin mamma, äter jordgubbsyoghurt med låg fetthalt, går på pilates, du vet, är mjuk. Men nu när världen, politiken, allt har förändrats så mycket är allt jag vill ha mildhet och människor som är snälla mot varandra. Som anser att samtycke är sexigt.

Själv har hon varit gift i snart trettio år – med en riktig fjäderstrykare. Maken Tony som också är hennes assistent.

– Han har alltid varit en fjäderstrykare. Han är mild och tappar nästan aldrig humöret. När vi bråkar säger han till mig: ”Skrik inte” med en lågmäld röst. Det är så fint. Jag uppskattar sådant mer och mer.

Bokens Anna är singel men träffar på en ungdomskärlek där det slår gnistor, speciellt i ett par avsnitt.

Hur är det att skriva sexscener?

– Herregud, att skriva dem är illa nog, men det värsta var att läsa in dem för ljudboken! utbrister Marian och skrattar.

– Men jag ville verkligen ha med dem, jag vill inte kringgå att även medelålders kvinnor är sexuellt aktiva. Om man vill alltså. För vi är alla olika, och vår sexuella aptit kommer och går. Men bokens Anna vet vad hon gillar och kan berätta det för mannen i fråga. Hennes kropp är inte som den var när hon var 19, men det spelar ingen roll.

sexSexlivet kan bli bättre med åren – om du gör det här

Just detta att bli äldre som kvinna är något som Marian gärna talar om. Hon själv struntar allt mer i andras åsikter och det är hon glad för.

– Kvinnor i min ålder har gått igenom tillräckligt mycket för att veta att det inte finns något att skämmas för längre. Jag är trött på att vi ska bli tillsagda vad vi ska tänka och göra. Ingen får försöka förödmjuka mig eller försöka skämma ut mig för vad jag läser, vad jag tittar på, vad jag gör med mitt ansikte, för det jag tycker om. Jag är jag. Jag är intelligent, jag är utbildad och jag är autentisk.

Och så finns förstås den kroppsliga aspekten av att åren går – klimakteriet. I den nya boken jagar hjältinnan desperat en läkare som kan skriva ut hormoner åt henne för att hon mår så dåligt. Att det faktiskt pratas allt mer om klimakteriet är något som Marian uppskattar.

– Bara det att klimakteriet inte längre är ett skamligt ord! När jag växte upp var det som en hemsk och smutsig hemlighet som vi aldrig, aldrig pratade om.

När Marian själv började känna av vissa besvär blev hon skärrad: Hon befarade att hon var på väg in i en depression igen.

– Klimakteriet påverkade mig känslomässigt innan det påverkade mig fysiskt. Det började med sådan fruktansvärd ångest. Och sedan kom värmen på natten. Ingen berättade för mig vad det handlade om förrän jag träffade en kvinnlig läkare.

För Marian var räddningen hormoner, men liksom om så mycket annat säger hon att det är upp till var och en att veta vad som är bäst för just henne.

– Och så kom ilskan, den finns fortfarande kvar. Jag kan skrika åt männen på gymmet som stönar och grymtar högt: ”Hallå, jag är också här!” Då är jag nidbilden av en arg klimakterietant, men det gör mig inget.

Ilskan i all ära, Marian framstår som helgjutet optimistisk. Och det är inte för att hon ikläder sig en sorts författar-persona, hävdar hon, utan för att hon helt enkelt vill vara snäll tillbaka när folk är snälla.

Den unga Marian hade inte alls samma positiva livssyn – tvärtom. Hon växte upp med föräldrar och fyra yngre syskon i en liten ort på Irland, och familjen hade ofta ont om pengar. Hon var en osäker flicka, rädd att inte hitta sin plats i livet och känslig för humör och stämningar.

Ny bok sätter fingret på litterär trend

nöjeNya vänner och djupa samtal – Bokcirklar är vår tids lägereld

Som tonåring började hon dricka, och före 30 var hon redan alkoholist. Efter ett självmordsförsök skrevs hon in på ett behandlingshem. Där tog hennes liv en helt ny vändning.

– Jag lärde mig så mycket om mig själv. Jag förstod när jag gör saker av fel anledningar, för mitt ego, av girighet, av för många ambitioner, vad som helst. Jag lärde mig att ta reda på vad jag har för motivation, att sluta dricka var bara en liten del av alltihop. Eftersom jag började dricka när jag var 14 fick jag lära mig att växa upp först när jag blivit nykter.

Hon tillägger:

– Dessutom har jag gått till samma terapeut i femton år, och jag har lärt mig oerhört mycket.

Marian återkommer till tacksamheten över sitt liv.

– Kaoset i världen påminner mig om att jag är en av de väldigt, väldigt lyckliga och privilegierade. Jag är vit, jag har växt upp framför allt i fredstid. Jag kan se, jag kan höra, jag kan gå. Du vet, jag har ett jobb som jag älskar. Jag är gift med en snäll man. Visst, inom äktenskapet fick jag inte allt jag ville ha. Jag och Tony ville gärna ha barn, men det fick vi inte. Men jag har så mycket annat.

Det är de små sakerna som gör henne lycklig, menar hon:

– Att prata med min 92-åriga mamma, ett sms från min syster, en fin skål med gröt. Mina syskonbarn. Och så älskar jag att köra bil. Just nu älskar jag också en kurs i inredning, som jag går på.

Och efter det lär det bli mer skrivande – roman nummer tjugo.