Al Pitcher: Jag älskade att bli berusad
Det var kärleken som tog Alan Pitcher till Sverige. Han är gift med en svenska och bor här sedan 14 år tillbaka. Som komiker har han blivit omåttligt populär – han har gjort fem utsålda turnéer, och är nu aktuell med stand up-showen Tid för skratt.
Denne engelsman, som tillbringat delar av uppväxten i Nya Zeeland, har en sällsynt förmåga att fånga upp helt vardagliga svenska företeelser, beteenden och ord och göra komik av dem.
– Ju längre jag bor här desto mer förstår jag mig på svenskar. Jag slutar aldrig att upptäcka nya saker, jag är en iakttagare.
Namnen på ett par av föreställningarna säger det mesta: Fika-tour, Påtår-tour och Nääämen.
– Det finns svenska företeelser som är svåra att förklara för andra, som just fika. Det är ju inte bara kaffe och kaka, utan så mycket mer.
När vi ses pratar vi engelska, det är fortfarande vad Al Pitcher föredrar. Samma sak när han framträder. Det kan låta märkligt med en show på engelska i Sverige, men språkvalet gör att när han slänger in svenska ord uppstår en komisk effekt med hans uttal. Det är som att höra orden från en annan vinkel. Som ”fi faan”, ”smörgåståårta” eller ”baarnvakt”.
– I mitt huvud säger jag rätt. Men det kan låta roligt när jag uttalar ord som ”bakluckeloppis” och ”kladdkakans dag”. Under en show reste sig en dam upp och ropade till mig: ”Vad är lagkaassa?” Hon hade inte förstått vad jag sa, säger han och ler.
Alltså lagkassa – som i den som ska drygas ut med kakförsäljning när ens barn håller på med någon sport.
Pitcher nykter sedan länge
Al erkänner att han är orolig för att vara tråkig i intervjuer, eftersom han tar dem på stort allvar. Det behöver han inte vara – humorn ligger i botten i mycket av det han säger, han gör gärna små miner och kommer med roliga citat. Han framstår som en sympatisk person som är mycket nyfiken på sin omgivning.
Det här är Al
Namn: Alan Pitcher.
Ålder: 52 år.
Gör: Komiker.
Familj: Svenska frun Anita, konstnär, en dotter, 11 år, en son, 14 år.
Bor: Skärholmen utanför Stockholm.
Aktuell: Med stand up-showen Tid för skratt från 2 oktober, som varar november ut och fortsätter runt om i landet i vår.
I den nya stand up-showen Tid för skratt är Al mer personlig än tidigare. Bland annat tar han upp svenskars förhållande till alkohol, vår förkärlek för bag-in-box och misstänksamheten mot den som tackar nej till ett glas. Själv blev han nykterist redan när han gick på universitetet.
– Jag förstod då att om jag inte slutar dricka alkohol nu kommer jag att sluta som den där jobbige killen på puben som skriker åt andra, han som folk ser och tänker: ”Åh nej, är han här igen.” Jag skulle säga att jag mognade väldigt sent – mina vänner verkade redan ha fått ordning på sina liv då, så det var en sorts insikt att jag inte kunde fortsätta som jag gjorde.
Varför blev det så mycket drickande för dig?
– Jag älskade det. Jag älskade det äventyrliga med att bli berusad, kaoset som kunde följa. Jag förstod inte att det kunde få konsekvenser. Jag var inne i något slags ”bingedrinking”, som ”åh, det blev galet i går, vi kanske ska ta några glas till?”. När du kommer in i en sådan ond cirkel blir det som att ladda mobilen, man bara gör det om och om igen så fort den laddar ur.
Då, när han bestämde sig, tyckte han inte att det var en så stor grej att sluta.
– Men nu när jag ser tillbaka inser jag att det var ett enormt beslut. För jag tyckte verkligen om att festa, ha kul, få folk att skratta, jag var den roliga killen på partyn. Men jag insåg att jag var tvungen att sätta stopp. Mina kompisar tyckte att jag var konstig, jag minns att de till och med köpte drinkar till mig, väldigt stöttande, hrm … säger Al.
Han gör en ironisk min och tillägger:
– Nu vet jag att det är komedi som är min kick, mitt beroende.
Socialt att dricka
Den som tackar nej till alkohol i Sverige kan upplevas ses som en riktig tråkmåns, har han insett.
– Det kan till och med sluta med att man ljuger om varför man inte dricker, som: ”Jag kör i kväll.” Att dricka alkohol är del av det sociala här, det är grädden på moset.
Han jämför med att inte dricka kaffe.
– Då undrar folk: ”Va? Men varför? Är det din läkare som sagt till dig?”
I just det avseendet säger sig Al ha blivit extremt svensk.
– Jag dricker omänskliga mängder kaffe, det här är femte koppen för i dag.
Det är fortfarande förmiddag, ska tilläggas. Men alkoholen har han definitivt skippat för gott, han är inte ens sugen på att ta en klunk.
– Nej, aldrig. Det skulle kännas som om jag fuskade. Jag är en sådan person där det är 100 procent eller inget som gäller. Det var som när jag slutade äta kött, då blev jag vegan direkt, inte vegetarian, fast jag gick över till det senare. Det är allt eller inget som gäller för mig.
Ett annat tema i showen är rädsla. Men någon riktig ångestkänsla blir det inte, Al vill inte göra mörk underhållning.
– Själv är jag rädd för döden. Den rädslan är normal, speciellt hos komiker. Sedan är jag rädd för sådant som de flesta är rädda för: ormar, sprutor, att det ska sitta fast matrester mellan tänderna när jag ätit och att toalettdörren inte är ordentligt låst.
Flytten från England
Al har bott i tre olika länder. Han är född i Huddersfield i norra England, men när han var runt åtta år flyttade familjen till Nya Zeeland. Hans pappa fick jobb där, i den lite speciella kombinationen fotbollsspelare och ingenjör.
– Att flytta så långt var dramatiskt, rent overkligt. Vi hade ju varken mobiltelefoner eller internet då, så det var som att vi aldrig någonsin skulle träffa de vi kände i England igen. Det kändes som om vi skulle åka till månen. Men jag tror att mina föräldrar gav mig och min syster ett bättre liv genom att flytta. Det var fantastiskt att växa upp i Nya Zeeland, även om jag hade svårt att hitta min väg, jag var lite lost faktiskt.
Att flytta så långt var dramatiskt
Bland annat blev han lite retad för sin brittiska dialekt, och det var ofta han blev utkörd ur klassrummet.
– Vi var säkert fem, sex stycken som var klassens clown, väldigt speciellt, minns han.
Det har påverkat honom att växa upp i olika länder.
– Jag tror att jag saknar en känsla av tillhörighet. Jag kände mig alltid väldigt engelsk i Nya Zeeland, precis som jag fortfarande känner mig som en outsider här – och kommer nog alltid att göra det. Men om Sverige spelar mot England i fotboll till exempel, så hejar jag på Sverige.
Att bli komiker, och faktiskt ha det som ett riktigt jobb, fanns inte på kartan för Al när han växte upp.
– I dag kan ju barn se komiker på sociala medier och bli inspirerade, men så var det inte då. Jag lyssnade på komedishower och tittade på brittiska humorshower på tv, men tänkte aldrig att det var det jag ville hålla på med.
Men när Al som 18-åring flyttade från nya Zeeland till London hände något som kom att bli avgörande. En vän tog med honom till en stå-upp-klubb.
– Jag kände direkt att det var fantastiskt. Runt femton komiker stod på scen i tre minuter var och jag minns att jag analyserade alla. Min vän tyckte jag borde testa själv. Jag sa lite svenskt att ”inte kan väl jag”, men jag skrev upp mig på en lista. Jag fick en tid tre, fyra månader framåt. Jag minns hur spänd jag var inför det.
Han fortsätter:
– Men nu i efterhand, när jag träffar släkt och familj, säger de att det var självklart att jag skulle bli komiker, att jag var född till det. Jag älskar att få människor att skratta!
Stand-up om älskat Sverige
En anledning till att Al blivit så omtyckt är säkert att han tycker så mycket om Sverige, och att det märks. Han driver med oss, håller upp våra knasigheter och vanor som i en spegel, men med värme. Något som många kvinnor verkar uppskatta – han har upptäckt att majoriteten av de som kommer på föreställningarna är kvinnor.
– Det är en väldigt bra sak, för svenska kvinnor skrattar så mycket mer än svenska män! Jag tror att ni är lite mer öppna för vad som kan vara roligt, ni tycker verkligen om att ha skoj.
När Al börjar prata om svenskar och olika svenska företeelser blir han engagerad. Han nämner sådant som hur hårt vi håller på strukturen i våra traditioner. Den som fyller år ska låtsas sova tills familjen gratulerar på sängen. Och varje juni förvånas han över hur hela landet liksom stänger ner under sommarmånaderna.
– Det kan stå en lapp på frisörens dörr: ”Tillbaka 2 september”. September!? Hur överlever ni?
Finns det något med Sverige som du kan tycka är negativt?
– Hmm, funderar han. Byråkratin, fast det ofta visar sig att den fungerar bra. Och att man kan hålla upp en dörr för någon, och den bara går igenom utan att ens titta. Tack? tänker jag då.
Svenskar är mer artiga och öppna nu
Här hejdar han sig:
– Fast jag tycker att svenskar har förändrats mycket! Ni är mer artiga och öppna nu, ni har blivit mer för att småprata. I allmänhet tycker jag att svenskar är trevliga och mycket omtänksamma.
Vi har en tendens att tycka att vi har rätt, fast vi är ett pytteland långt uppe i norr, håller du med?
– Jo, ni tycker att andra länder ska catch up, komma ifatt er … Det är som att det finns ett allmänt sätt, och så finns det ett svenskt sätt. Ett exempel är bank-id och swish. Alla här tycker att det är helt självklart. Det finns definitivt företeelser som bara finns här, som ni tycker är helt normala. Och det finns en sorts tyst svensk stolthet, ni skriker inte ut det som är bra med er.
Han, som en gång var en nyinflyttad pojke i Nya Zeeland med konstig dialekt, ska ta tunnelbanan hem till Skärholmen, en förort söder om Stockholm. Och det är han glad för.
– Utan att vilja låta smörig så överträffar mitt liv i dag alla mina drömmar. Jag vet inte hur allt kunde falla på plats så här, men det är otroligt.