Finska Suoma kom till Sverige som krigsbarn – skildes från familjen
Suomas uppväxt kom attpräglas av många uppslitande avsked.
Elvaårige Suoma håller armarna runt den yngre flickan Majli. ”Två krigsbarn 1944”, lyder bildtexten i fotoalbumet.
– Hon var det enda krigsbarnet jag träffade efter att alla som kom till Sverige tillsammans skiljdes åt. I flera år talade jag aldrig ett enda finskt ord, säger 91-åriga Suoma Larsson när hon bläddrar i det tummade fotoalbumet.
Här finns sista bilden som togs i Finland innan hon skickades i väg. Det är en gruppbild där hennes närmaste släktingar, morfar och moster, också är med.
Bara fina minnen av sin morfar
När hon kramade sin morfar inför sin resa till det främmande landet visste hon inte att det var sista gången de skulle ses.
– Min morfar var alltid så snäll och luktade gott av skogens kåda. Jag har bara fina minnen av honom.
Min mormor till mig att aldrig glömma vad vi var med om
Ett hav emellan – de finska krigens barn berättar (Ordfront), är en antologi där både krigsbarn och deras ättlingar berättar om sina minnen. För flera av dem är det första gången de avslöjar någonting om sin uppväxt. För Luleåbon Suoma Larsson har det alltid varit självklart att hålla minnena levande.
– När bomberna föll över vår by sa min mormor till mig att aldrig glömma vad vi var med om, och jag har aldrig glömt, säger 91-åriga Suoma Larsson som på ett levande sätt berättar om kriget, flykten, resan till Sverige och allt som hände sedan.
Sirenerna tjöt, hus stod i brand och Suoma lärde sig tidigt att känna igen fiendens bombplan.
– Planen flög så lågt att vi kunde se symbolerna på vingarna. Mormor sa att jag skulle springa fort, fort till skogs om jag såg en hammare, en skära och en stjärna. Och visst sprang jag om jag var ute på ett öppet fält eller en åker.
Suoma Larsson
Namn: Suoma Larsson.
Ålder: 91 år.
Bor: I Luleå.
Aktuell: I boken Ett hav emellan – de finska krigens barn berättar (Ordfront), som är en antalogi med berättelser av finska krigsbarn och deras anhöriga.
Suoma växte upp i den lilla byn Laitila i Karelen där hon tidigt lämnades i sina morföräldrars vårdnad, sedan hennes föräldrar skilt sig. Morföräldrarna blev hennes äiti och isä och morbröderna, Mikko och Riku, som bara var fem och sju år äldre, blev hennes bröder.
Den 30 november 1939 anföll ryska trupper Finland utan krigsförklaring.
– Jag var bara sex år när det blev krig och flyglarmen blev vår vardag. Jag minns att det kunde vara tio plan i luften samtidigt. Det var för farligt att stanna kvar i vår hemby. Jag, mormor, morfar och Mikko evakuerades. Riku hade redan flyttat till en bonde där han fått plats som dräng.
Suoma berättar om en lång resa, först med häst och släde och sedan med tåg, där flyktingarna fick resa i godsfinkan.
– Hela byn var med i tåget och jag minns att det fanns en nyfödd bebis. Vi åkte till Vasatrakten, där morfar fick jobb. Vi blev kvar tills vinterkriget var över och ryssarna lämnade tillbaka ockuperade områden i Karelen.
Flydde med familjen på cykel
Efter en tid i Imatra fick familjen komma hem till sin gård. Suoma gick i skola och gården fick både el och radio. Man lyssnade noggrant på nyhetssändningarna och rädslan för ryssen var där hela tiden.
– Kriget var ständigt närvarande i vårt medvetande, trots att vardagen rullade på. Vi var rädda för vad som skulle hända.
Men det var inte bara kriget som förändrade Suomas tillvaro. Hennes mormor blev svårt sjuk och dog när Suoma bara var nio år. Under en period flyttade Suomas moster hem för att ta hand om mormor, familj och hushåll men 1944 var ryssarna tillbaka i Karelen. Familjen måste lämna sitt hem ännu en gång.
Den här gången lastades cyklarna fulla med familjens tillhörigheter, allt som fick plats skulle med. De vuxna fick leda cyklarna. Suoma ledde familjens ko och kalv i varsin hand när den tre och en halv vecka långa vandringen till morfars bror påbörjades.
– Det var nog tack vare kossans mjölk vi överlevde, jag minns inte att vi åt någon riktig mat under hela vandringen, utom när lottorna hade ställt upp ett soppkök längs vägen. Mina skor var gjorda av papper. Under det första regnet försvann de och jag fick vandra barfota resten av vägen.
– Vi sov i lador, under något träd eller hos människor som öppnade sitt hem för oss. Det var en mödosam resa som slet på krafterna.
Halsduken påminner om livet förr
När familjen kom fram tillMikkeli fick Suomas morfar jobb hos en bonde. Hon och morfar bodde i en liten bastukammare på gården.
– Morfar var 65 år och alldeles utarbetad, han levde bara i ett år efter flykten. Kanske kände han det på sig och han visste inte vad han skulle göra med mig. När morfar fick höra talas om att Sverige fortfarande tog emot krigsbarn frågade han om jag vill åka dit. Jag såg det som ett stort äventyr.
Morfar och moster Aili följde Suoma i bussen till stan och där skildes Suoma, med en klump i halsen, från sin älskade morfar.
Moster Aili följde flickan hela vägen till tågstationen där alla finska krigsbarn samlades. Med sig hade Suoma en liten väska med några få saker. Sidenhalsduken som morfars bror skickade till henne från Amerika är ett kärt minne som hon fortfarande har kvar.
– Det var svårt och känslosamt att först skiljas från morfar och sedan från moster Aili. Alla barnen fick en lapp runt halsen med namnet. Det var knäpptyst i den långa raden av barn, tills en liten pojke började hulka. Då gick det som en löpeld bland både barn och vuxna och till slut storgrät vi allihop.
Lärde sig svenska på ett halvår
Efter tågresan väntade en båttur över till Umeå på den svenska sidan. Suoma hade aldrig sett ett så stort fartyg. Finska lottor följde barnen till det främmande landet, där svenska lottor tog vid.
Suoma fick åka till Västergötland där avlusning och dusch väntade.
– Jag hade aldrig sett en dusch förut, utan såg mig om efter bastun. Någon sådan fanns inte.
Tant Maja tog emot mig med öppna armar
Barnen installerades i en stor tennishall som var full med sängar. Då och då kom svenska familjer för att hämta något barn. Under en bussfärd lämnades barn efter barn av hos sina familjer. Suoma blev sist kvar.
– Kanske ville ingen ha mig? Men till slut möttes jag av tant Maja som tog emot mig med öppna armar. Jag kunde inte svenska men vi löste det med teckenspråk och gester. Maja hade bäddat en spjälsäng, hon trodde att det skull komma ett litet barn och det skrattade vi gott åt.
Suoma lärde sig svenska på bara ett halvår och trivdes med skola och kamrater. Livet var fint, trots att ännu ett avsked väntade när tant Maja blev sjuk och Suoma fick flytta till en småbarnsfamilj i grannbyn.
– Jag gick i skola och passade familjens yngre barn. Familjen var snäll med mig och det var en stor sorg när det kom ett brev där det stod att alla finska krigsbarn nu skulle skickas hem.
– Men vart skulle jag åka? Jag kände knappt min biologiska mamma och hon meddelade att hon inte kunde ta mot mig eftersom hennes nye man inte ville ha mig. Mormor och morfar var döda och vårt gamla hus stod nu på rysk mark.
Suoma berättar att hennes moster förbarmade sig över henne, trots att hon, hennes man och deras små tvillingar bodde i ett enda rum utan kök. Suoma fick sova på golvet, mellan köksstolarna.
– Jag var 14 år och hade glömt finskan. Det tog ett tag innan jag hade friskat upp minnet, men jag bestämde mig direkt att jag ville tillbaka till Sverige.
På den tiden krävdes pass för att resa från Finland till Sverige och det kunde man skaffa vid 16 års ålder. Så fort Suoma fyllt 16 ordnade hon det. Arbete som hembiträde i Stockholm hittade hon via en annons i dagstidningen.
Suoma träffade maken Tore i Borås
Suoma hann jobba i två olika hem i Stockholmstrakten innan hon flyttade till Borås för att arbeta på lasarettet. Här tog Suomas liv en ny vändning.
”Det började i Borås” – så står det i tidningsrubriken som Suoma ramat in tillsammans med sin och maken Tores bröllopsbild.
– Han var kompis med min kollegas man. De parade ihop mig och Tore och det var lyckat. Tore var Luleåbo och ville flytta hem och det var så jag blev norrbottning.
Suoma och Tore fostrade två söner och släktträdet har i dag vuxit med både barnbarn och barnbarnsbarn. Familjen ligger Suoma varmt och hjärtat och bilder på nära och kära samsas på väggen i köket.
I Finland har Suoma fortfarande en del släkt, och tillsammans med halvsyskon på mammas sida har hon en gång besökt barndomstrakterna som numera är ryska.
– Det finns ingenting kvar av vare sig byn jag bodde i eller mitt barndomshem. Allt är utplånat. Vi gick runt, runt i skogarna och letade och till slut fanns jag platsen! Uppe på en liten höjd kände jag igen en mycket speciell björk som jag kom ihåg från barndomen. Det var ett starkt ögonblick av igenkänning, även om ingenting egentligen fanns kvar.
Suoma säger att hennes livsberättelse känns extra aktuell nu när det återigen är krig i vårt närområde. Hon vet hur det känns att växa upp i krigets skugga och hur det är att tvingas lämna allt man har.
– Det är viktigt att berätta om vad vi varit med om, och hur barnen drabbas av kriget. Vi är inte så många finska krigsbarn som är kvar i livet. Därför skickade jag in min historia när författarna av boken om krigsbarn efterlyste våra berättelser.
Suoma planerar att åka till boksläppet i Stockholm under våren, där hoppas hon träffa andra krigsbarn.
– Tänk om jag skulle återse något av alla de barn som reste till Sverige samtidigt som jag? Det vore fantastiskt.