FN-soldaten Andreas sadlade om och blev ambulanssjuksköterska

Efter reklamen: Se också: Se hur vårdpersonalen applåderas för kampen mot coronaviruset

Mitt under brinnande krig i Bosnien, när FN-soldaten Andreas Johansson rattade sin lastbil efter vägar som klättrade längs bergsväggen, mötte han sin framtid.

– Min lastbil var full av ammunition och jag var försiktig för att inte köra över döda människor. Då mötte jag en terrängbilsambulans med Röda korsets flaggor och insikten slog mig med full kraft. Jag var på väg åt fel håll!

Soldaten Andreas sadlade om och blev sjuksköterska

Egentligen hade ansökningstiden gått ut när Andreas sökte till sjuksköterskeutbildningen, men det gjordes ett undantag eftersom han befann sig ute i fält.

Nu har ambulanssjuksköterskan Andreas Johansson, 52, befunnit sig på ett annat fält i många år. Under mer än ett kvarts sekel har han mött människor i deras mest utsatta situation.

I över 25 år har döden varit ständigt närvarande i hans vardag i Luleå.

– I början när vi skulle rycka ut på svåra olyckor hade jag alltid en oro i magen. Tänk om det var någon jag kände? Var mamma och pappa ute och körde bil åt det hållet? Kunde det vara min bror? Var det min kompis lastbil som kraschat? Samtidigt vill man ju vara där OM det skulle vara någon som står en nära.

Och visst har det hänt många gånger att den som behöver hjälp och vård varit någon Andreas känner.

– När vi fick larm om ett hjärtstopp på mina föräldrars adress kändes det jobbigt innan vi var framme. Sedan visade det sig att det inte var fullt så allvarligt. Pappa hade drabbats av sorkfeber.

Rektorn som gör skillnad i ett utsatt område

samhälleSkolan hamnade mitt i påskupploppen – rektorn berättar: ”Barnen blev vittnen”

Självmord och dödsolyckor är allra svårast

Andra gånger har det har hänt att människor som Andreas Johansson känt har dött under resans gång, mitt i en mening.

– Visst är det tufft att hantera en död kropp, men den som är död är död. Värst är det för de anhöriga, säger Andreas och berättar att ambulanspersonalen ofta är först på plats när hemtjänsten hittat en avliden person i sitt hem, eller vid självmord.

– Då kontrollerar vi först om livet går att rädda, om det inte är möjligt tar vi hand om de anhöriga tills jourläkaren är på plats. Jag brukar lägga en filt över den döda, tända ett ljus och öppna fönstret på glänt för att släppa ut själen. Sedan sitter jag och min kollega med de närstående och det är något av det känslomässigt svåraste. När människor gråter i sin djupaste sorg rinner tårarna även på mig, och det är helt okej.

Andreas Johansson säger att kollegorna är det allra viktigaste stödet när uppdragen är som tuffast.

– Den som precis undersökt en person som tagit sitt liv kan vara så tagen att den behöver gå ut i ambulansen och sätta sig en stund. Vi håller koll på varandra och vi pratar om vad vi upplevt. Jag tror knappast att det finns någon annan yrkeskår som är så tajt som vi.

– Kamratstödet i kris är viktigt, säger Andreas och berättar att även om jobbet är tungt på många plan så är han stolt och tacksam över att få finnas där för människor i deras mest utsatta läge.

Glömmer aldrig de som inte överlevde

Och han glömmer aldrig dödsolyckorna eller barnen som inte överlevde.

– Jag har tydliga minnen av den allra första dödsolyckan jag åkte ut på, och jag glömmer aldrig den unga flickan som försökt ta sitt liv och som jag nästan lyckades rädda. Jag fick tillbaka henne till medvetande, vi pratade med varandra och fick fin kontakt. När sjukhuset meddelade att hon ändå avlidit under natten kändes det tungt.

När Andreas får frågan vilka uppdrag som är svårast är svaret barnen och självmorden.

– Ett självmord blir ett så abrupt slut på livet och oftast har inte alla möjligheter till hjälp uttömts. Det känns extra sorgligt när unga människor tar sitt liv precis när deras liv borde ha börjat. De närstående lämnas med så många frågor. Även hos mig, som ibland kan se spår av livet före självmordet, väcks många tankar.

samhälleLees starka ord om psykisk ohälsa: Viktigt att närstående tar ansvar

Ambulanspersonal och brandmän – en tajt gemenskap

Det är tankar som Andreas Johansson otvunget kan lufta med arbetskompisarna, som jobbar 24-timmarsdygn tillsammans. De tillbringar åtta dygn per månad i lokalerna som de delar med räddningstjänsten. Här finns tv-rum, bastu och relax. De har eget gym och varsitt sovrum där de kan ta en tupplur om tillfälle ges.

De äter frukost, lunch och middag ihop, de tränar tillsammans och sover en stund om tillfälle ges och blir ”blåljustajta”, något som Andreas Johansson är stolt över.

– Vi gör stor skillnad för några få varje dag och det betyder mycket. När vi har en paus på jobbet och tio brandmän och sex, sju personer från ambulansen sitter i tv-sofforna på jobbet tittar jag på mina arbetskamrater och känner mig stolt. Vi jobbar alla i utryckningstjänst. Flygkrascher, olyckor, självmord – oavsett vad som händer så finns vi där. Det är vårt gäng som rycker ut och tar hand om det. Det känns stort.