Moderna tider: Allt du vill veta om jugendstilen
De stora konst- och industriutställningarna runt sekelskiftet 1900 samlade miljontals besökare som inte nog kunde förundras över alla moderniteter. Tänk bara, nu fanns något så enastående som elektricitet och glödlampor! Ett tryck på strömbrytaren och ljuset flödade.
Se också: 5 saker att tänka på när du går på loppis
Thomas Edisons fantastiska uppfinning revolutionerade inte bara belysningen i stort – för första gången kunde exempelvis ljuset riktas neråt – utan också hela lampformgivningen som fick ett långt bredare register än tidigare. Tunga takarmaturer av brons och bordslampor med fantasieggande dekorer blev högsta mode. Men det gick också bra att låta nakna glödlampor hänga i knippen på olika höjd från taket. Det var precis lika innovativt och tjusigt.
Även affischkonsten förändrades drastiskt i takt med förbättrad tryckteknik och ett utökat nöjesutbud. Teatrar, caféer och de jättelika varuhus som nu börjat byggas i storstäderna lockade besökare med färgstark reklam och konstnärer som Toulouse- Lautrec och Alphonse Mucha banade vägen. Bokkonsten moderniserades liksom arkitekturen, konsthantverket och möbelformgivningen. Kort sagt, det mesta fick sin beskärda del av epokens slingrande blad, gracila blomstjälkar och böljande linjeföring.
Det är ofta så vi beskriver de utmärkande stildragen för jugend och art nouveau, som hade sin storhetstid från 1890-talet och ett par årtionden framåt. Men de ger inte hela bilden. Det var många formgivarkrafter som strålade samman och spännvidden blev stor.
De tidigaste impulserna kom från William Morris och brittiska Arts and Crafts Movement, som ville bevara konsthantverket mot industrins inflytande och strävade efter en konstnärligt genomarbetad helhetsmiljö. Man sökte inspiration från engelsk senmedeltid, men också från gotiken och den japanska konsten. Rörelsens idéer presenterades i det månatliga magasinet The Studio som kom ut från 1893 och fick enorm spridning långt utanför landets gränser. Det var också här den nya våglinjestilen lanserades.
Arts and Crafts Movement
William Morris (1834–96) nämns regelmässigt med konstkritikern John Ruskin (1819–1900) som ställde sig avvisande till industriprodukter och förespråkade en förädling av möbler och bruksföremål. Tillsammans lanserade de Arts and Crafts Movement, men det var Morris som iscensatte idéerna och 1861 startade inredningsfirman Morris, Marshall, Faulkner & Co. Här sålde han och medarbetarna möbler, mattor, tapeter, textilier och färgade glasfönster. Allt ritat och tillverkat av dem själva. Exklusivitet kostade, även på 1800-talet, och deras verk nådde aldrig en bredare krets. Men Morris konstnärliga verksamhet, framförallt hans oförlikneliga mönsterflora, fick stor betydelse för den kommande utvecklingen.
Parallellt med utvecklingen i England hade Bryssel blivit mötesplats för Europas radikala konstnärselit. Här fanns konstnären och arkitekten Henry van de Velde, som tagit intryck av såväl symbolisternas linjeföring som Arts and Crafts-rörelsens principer. När han under 1890-talet uppförde sin berömda Villa Bloemenwerf strax utanför Bryssel, ritade han hela inredningen från golv till tak in i minsta detalj liksom textilier, glas och porslin. Allt för att ge en enhetlig prägel och ett formmedvetet uttryck. Linjeföringen är djärv, elegant och dynamiskt böljande.
Ryktet om van de Veldes epokgörande insatser nådde snart konsthandlaren Siegfried Bing, som ställer ut inredningen i sitt nyöppnade galleri Salon de l´Art Nouveau i Paris. Succén är omedelbar. Debutverken fyller tre rum som alla blir omsusade, omskrivna och omdebatterade. Men det är inte bara utställningen som beundras. Galleriets glastäckta ljusgård, eleganta trappor och slingrande gallerverk blev en sevärdhet i sig. För att inte tala om alla glödlampor och de skulpterade solrosorna över huvudentrén! Härifrån får stilen sitt franska namn och blir på kort tid en internationell angelägenhet – fräsch, nyskapande och en vidöppen port till det nya seklet.
Ljusets mirakel
Magiskt! Så måste det ha känts när de första elektriska lamporna tändes. Ett litet utsnitt ur Émile Zolas roman Damernas paradis från 1883 ger en inblick i den sensationella upplevelsen. Varuhusägaren Octave Mouret har renoverat och byggt ut och nu är det invigning:
”Och i denna ännu inte helt slocknade dager tändes, en i sänder, de elektriska lamporna, vilkas vita glober långt borta i de avlägsnaste avdelningarna liknade månar. Det var ett bländande vitt sken, som alldeles förjagade skymningen. Då de alla var tända, gick ett sorl av beundran genom folkmassan, ty i denna nya belysning framstod varorna i en sagolik glans …”
Efter genombrottet i Paris lockas Henry van de Velde till Tyskland, där formgivare som Peter Behrens och Richard Riemerschmid redan krattat manegen. Här föds namnet jugend (ungdom) efter Münchentidskriften Die Jugend som i likhet med Berlinmagasinet Pan propagerar för den nya stilen som sprids med blixtens hastighet. Kanske för snabbt, enligt kritikerna, för industrin står redo och pytsar ut mängder med föremål, där den slingrande dekoren, mönsterfloran och de böjda formerna riskerar att användas på ett förflackat och förenklat sätt.
Diskussionerna om hantverk kontra industri är livliga i Tyskland. Som stabilisator grundas 1907 Deutscher Werkbund, en sammanslutning av avantgardistiska fabrikanter, arkitekter och konstnärer som strävar efter hög kvalitet inom den industriella tillverkningen. Organisationen inspirerar till liknande sammanslutningar i andra länder och mynnar senare ut i den betydelsefulla Bauhausskolan.
Under denna sjudande epok gror en helt annan form av jugend som går på tvärs med de vegetativt böljande linjerna. Den utvecklas samtidigt i Skottland och Österrike och går under benämningar som Glasgowskolan och Wiener Sezession alternativt secessionsstilen.
Japonism
Japan hade öppnat gränserna under 1850-talet och för första gången kunde världen utanför ta del av japanska konstföremål när de visades på världsutställningarna under seklets andra del. Det var framförallt träsnitten som väckte beundran med sina livliga ögonblicksskildringar, friska färger och sin kalligrafiskt flytande linjerytm. Det här var något alldeles nytt och motiven blev en stark inspirationskälla för dåtidens konstnärer. Även det japanska stengodset som kom att kallas starkeldsgods fick stort inflytande på konsthantverkare och keramiker.
I Glasgow verkar formgivargruppen The Four. De fyra medlemmarna Charles Rennie Mackintosh, systrarna Margaret och Frances Macdonald och den senares make Herbert McNair har alla träffats på Glasgow School of Art och samarbetar med olika projekt, bland annat framställer de affischer och konsthantverk. Av de fyra är det Charles Rennie Mackintosh och blivande hustrun Margaret Macdonald som kommer att bli internationellt kända.
De arbetar med horisontella och vertikala linjer, släta vita ytor som bryts upp av inläggningar i rosa och lilafärgade fält. Charles Rennie Mackintoshs ”kubism” både kontrasterar mot och samspelar med Margaret Macdonalds målade och broderade linjeelegans. Interiörerna kännetecknas av vita väggar och höga fönster, symmetriskt indelade i mindre rutor lagda på höjden, ibland med dekor av färgat glas. Möblerna är höga och raka. Mest känd är nog den skulpturala Mackintoshstolen, som tillverkades i olika modeller med ett långsmalt och starkt överdimensionerat ryggparti som gemensam nämnare.
Under sent 1890-tal bildas i Wien den så kallade Sezessionen (uttrycket kommer från latinets ”secessio” som betyder utbrytning, splittring), en sammanslutning av radikala konstnärer och arkitekter som vill luckra upp Akademins rangordnade gränser mellan konst, arkitektur och konsthantverk. En av de ledande gestalterna är arkitekten och formgivaren Josef Hoffmann, som menar att arkitektur och inredning ska samordnas till kompletta konstverk och bilda en helhet. Ungefär samma tanke som Arts and Crafts-rörelsen propagerar för och som även Hoffmann senare utvecklar i Wiener Werkstätte, en ateljé för högklassigt konsthantverk. Här framställdes bland annat silver- och läderarbeten, smycken, keramik, möbler och textilier. Allt tillverkat för hand.
Hoffmann är flitigt anlitad och blir också en av Österrikes representanter på Världsutställningen i Paris 1900, där hans geometriska och stramt hållna inredningar skiljer sig markant från övriga länders böljegång. Släktskapet med Glasgowgruppen är uppenbart, men Mackintosh/Macdonald finns inte med i utställningen. De kontaktas senare av Hoffmann som bjuder in dem till Wien för att visa sina verk på den åttonde Secessionsutställningen. Det blir parets stora internationella genombrott och inrangerar dem bland det tidiga 1900-talets framåtblickande pionjärer.
Art nouveau och jugend
Om art nouveau blivit det internationellt mest gångbara namnet, är jugend förbehållet de nordeuropeiska länderna med Tyskland och Skandinavien i spetsen.
Fast det gäller inte Danmark. Här fick den nya stilen ett eget välfunnet namn och kallas skønvirke. Namnet lanserades 1907 av arkitekten Caspar Leuning Borch som en ersättning för ordet konstindustri. Men riktigt som han tänkt blev det inte. I stället kom skønvirke att beteckna perioden från sent 1800-tal in på 1920-talet, lite längre än vad man vanligen räknar som jugendepoken.
Men ingen stil börjar eller slutar tvärt. Introduktionen kan vara lika lång som efterdyningen. I Sverige brukar man beteckna Baltiska utställningen i Malmö 1914 som dödsstöten, kanske mest för att det rimmar så väl med den förödande kritik exposén utsattes för.
Å andra sidan producerades många högtstående jugendpjäser vid de svenska glasbruken fram mot 1917–18, när Edward Hald och Simon Gate blåste nytt liv i formgivningen. Men det är ju som vi vet en helt annan historia.
När den nya stilen uppträder i Skandinavien är det inte Wien- eller Glasgowskolans strama estetik som kommer i första rummet, även om den har skickliga uttolkare i arkitekter som Carl Westman och Carl Bergsten. Det är inte heller det ymnigt vegetativa som slår an. Bortsett från Gustaf Fjæstads Stabbestol som är ett unikum inom svensk möbelkonst – yxad direkt ur furustammen med dekorer av snidade tallbarr och kottar – präglas möbelformgivningen av en balanserad återhållsamhet som lätt anpassar sig till både äldre och nyare stilar. Men konsthantverket blommar! Och ingenstans blir det så tydligt som inom keramiken.
På porslinsfabrikerna formligen glöder det av vallmoblommor, slingrande blad, prunkande liljor och andra växter, målade eller skulpturalt formade runt liv och bräm. Men också av fåglar, fiskar, trollsländor och svanar. Svanen har väl aldrig varit så avbildad som under jugendepoken, när den graciöst böjer sin hals över mynningen på en golvurna eller praktvas.
Bland personer som fick betydelse för porslinsindustrin kan nämnas Arnold Krog vid Den kongelige Porcelainsfabrik, Alf Wallander vid Rörstrand och Gunnar G:son Wennerberg vid Gustavsberg. Samtliga var konstnärer till professionen. Krog arbetade även som arkitekt när de i tidens anda knöts till industrin för att lyfta produktionen till nya nivåer. Arnold Krog hävdade innan anställningen att han inte visste ett dyft om porslin och kanske var det just det som var poängen, att ta sig an ett obekant material utan förutfattade meningar. Hans tid på fabriken blev också framgångsrik med ett moderniserat formförråd som höll ställningarna under lång tid.
Det var Krog som återupptog det blå underglasyrmåleriet som fick stort genomslag även vid Rörstrand. Han knöt också tidigt an till den japanska konsten, något som avspeglas i många dekorer. Bland hans mest kända bruksporslin finns mockaservisen Marguerite, där kannans lockknopp formats som en humla och hänkeln förvandlats till en trollslända med infällda vingar.
I Alf Wallanders produktion hittar vi urnor och vaser med skulpturala blom- och djurmotiv, men också hans berömda fältspatserviser med lätt reliefartade dekorer och namn som Liljor, Trollslända och Fjäril. Alla i milda gråblå underglasyrfärger.
Wennerberg blev uppskattad för fint tecknade och målade blommönster på servisporslin, men också för konstkeramik och Japaninspirerat stengods med ristad dekor, så kallad sgraffito. Han förnyade även jaspergodset med växt- och blomdekorer i pålagd relief.
Men det var inte bara konstkeramik och servisporslin som hamnade på ritpappret. Wennerberg och Wallander formgav även överfångsglas för Kosta och Reijmyre, gobelängvävnader för Svenska Slöjdföreningen och soffklädslar för Selma Giöbel.
Mångsidigheten var påfallande hos flertalet konstnärer, men frågan är om någon slår den danske legendaren Thorvald Bindesbøll. Förutom att vara arkitekt och framstående keramiker gav han sig i kast med det mesta från ljuskronor och juveler till bokband och möbler. När Carlsbergs bryggerier blev kunglig hovleverantör var det Bindesbøll som ritade öletiketten med krona och allt. I böljande jugend. Och den står sig än i dag.
