Porslinets historia: Sköra skatter från en svunnen tid
Handen är den första skålen. I mänsklighetens gryning lärde vi oss att härma handens form med lera. När leran brändes blev den keramik och den har stått oss nära i tusentals år. Det är något att ha i bakhuvudet när vi står där på loppis med en liten kaffekopp och undrar varför vi plötsligt tycker så mycket om den. Vi har porslin i vårt dna.
Se också: 5 saker att tänka på när du går på loppis
En kaffekopp är ett bruksting, men också det goda livets symbol. Den ger ett löfte om skönare dagar eller i alla fall en lugn stund: söndagsfrukost, elvakaffe, five o’clock tea.
Porslin och keramik står oss nära
Porslin är inte bara ett tekniskt begrepp, utan även ett socialt fenomen. Porslin står oss nära, det är tallrikarna vi plockar fram varje dag, vasen i hyllan som ger ett litet lyckosvirr.
Till vardags säger vi porslin om den mesta keramik vi möter. Kanske säger vi så eftersom de keramiska fabrikerna kallades ”porslinsfabriker”, trots att de producerade mängder av olika keramiska material i lyxpjäser, hushållsgods, wc-stolar och isolatorer.
Fynda bland klassikt porslin
Keramik är skör eller stark, tung eller porös, färgstark eller blek, superbillig eller hysteriskt dyr. Du kan bli lika kär i ett fat för fem kronor på en bakluckeloppis som i en praktpjäs för 125 000 kronor. Näthandeln har minskat chanserna att göra fantastiska fynd. Men om du kan tänka dig något bortom klassikerna kan du fortfarande göra kap.
Äldre anonyma men utmärkta serviser slumpas fortfarande bort. Det är skatter från en annan tid med högre omsorg om det som producerades och en ofta finstämd balans mellan funktion, teknik och konstnärlig närvaro. Serviser från Gefle, Lidköpings Porslinsfabrik, Karlskrona …
Porslinsmärkena använder färdiga former
Idag är det vanligt att de europeiska porslinsmärkena använder färdiga former från fabriker i låglöneländer. Resultatet är ett anonymt bruksgods som fungerar hyfsat, men som saknar karaktär och finess. Är man en snobb som tycker det? En bakåtsträvare? Jag tror inte fingertopparna ljuger, inte heller kvalitetskänslan i maggropen.
Porslinsindustrins guldålder har ebbat ut, men dess skatter finns tack och lov kvar. Porslin är en tidsmaskin. Via serviser, kaffekoppar, dekorer och konstgods kan vi mixa nutiden med andra tiders smaker, se med andra tiders ögon. Jugenderans naturdyrkan, mellankrigstidens funkisideal, 40-talets instängda drömmar om idyll, popålderns ungdomliga färger. Vi kan duka till en murrig 70-talsmiddag eller guldkantat 80-tal mitt i 2021. Allt har sin charm. Dags för en resa tillbaka till porslinslandet med stort P.
Hertha Bengtson
Kom till Rörstrand 1941, men slog inte igenom förrän tio år senare med den strömlinjeformade finservisen Blå eld. Bengtsons bästa är ändå den hemtrevliga Koka blå (1956-88), en rejäl bruksservis som kunde tas direkt från spisen till matbordet. Hon var en flitig reklampelare för Rörstrand med uppdukningar, utställningar och reklamfilm. Hon gjorde även delikat konstgods, små burkar och fat. Bengtson slutade på fabriken 1964 och arbetade några år för Höganäs Keramik AB, samt för tyska Rosenthal under 1970- och 80-talen. De sista åren gjorde hon glas i egen regi.
Rörstrand
Sveriges första porslinsfabrik, startad 1726 i utkanten av Stockholm där produktionen pågick i 200 år. Flyttade till Göteborg 1926 och vidare till Lidköping där en helt modern fabrik skapades under 1930-talet. "Kronjuvelen" växte och krympte igen till 2005, då produktionen flyttades till en handfull olika fabriker utomlands. Varumärket är idag en del av Fiskarskoncernen.
Alf Wallander (1862-1914)
Jugend var ett uppbrott inför 1900-talet. Konstnärer ville bryta sig ur konstindustrins frossande i historiska stilar och hitta tillbaka till naturens former. Rörstrands Alf Wallander och Gustavsbergs Gunnar Wennerberg var förra sekelskiftets stora konstnärsnamn. Dekorer som Liljor, Tulpan, Vallmo, Lindlöv med flera återförde porslinet till den nordiska naturens milda skönhet.
Gunnar Nylund
Funkistidens keramiske ideolog. Utbildad på Bing & Grøndahl kom han till Rörstrand med missionen att sprida keramisk konst till folket. Han systermatiserade sitt stengods i serier och gjorde braksuccé i Stockholm 1932. Nylund var en underskattad industriformgivare: hans serviser Frigi och GN är fina exempel på bruksvara med sociala ambitioner. Hans djurskulpturer är älskad samlarvara.
Marianne Westman (1928-2017)
Kom som nybakad konstfackelev till Rörstrand 1950 och trumfade ut det gamla 40-talets beige köksprylar med vitt porslin med klara grundfärger. Serviserna Frisco, Picknick och Pomona var ”roliga hushållsgrejor” med ett nytt, käckare tilltal för husmödrarnas slit i köken. Under 1960-talet blev hennes stil tyngre och mustigare med stengodsserviser som Elisabeth, Maya och Annika. Westman arbetade för Skrufs glasbruk under 1970-talet och för tyska Hutschenreuter fram till 1993.
Ingrid Atterberg (1920-2008)
Arbetade som formgivare för Uppsala-Ekeby 1944-63. Under 1950-talet var hon företagets tongivande konstnär, fascinerande mångsidig och fantasifull när det gällde att variera ett enda materials – lergodsets – uttryck med glasyrer, kontrasteffekter och ritsningar. Hennes stil var stram och driven, men hon kom också loss i vilda pjäser i grov chamottelera. År 1969 startade Atterberg egen verkstad i Uppsala som drevs till hennes död. Föremål i alla prisklasser finns på marknaden.
Uppsala-Ekeby
Startades 1886 för att tillverka kakel och tegel. Fabriken, som även tillverkade hushållsgods och konstkeramik, expanderade kraftigt. År 1936 köptes Gefle porslinsfabrik, 1942 Karlskrona porslinsfabrik och 1964 Rörstrand. Senare även Kosta, Gense, Steninge och Reijmyre glasbruk. År 1977 tillverkades sista U-E-plattan i Uppsala.
Arthur Percy (1886-1976)
En av konstnärerna som lockades till industrin efter första världskriget. Han blev 1923 konstnärlig ledare på Gefle porslinsfabrik och fick stora framgångar med sitt läckert blommande, växtinspirerande porslin. På 1930-talet kom hans svarta gods som blev en art déco-schlager. Den vinröda serien Rubin tyckte han illa om, men den sålde stort. Percy arbetade även för Karlskrona porslinsfabrik och Gullaskrufs glasbruk.
Stig Lindberg (1916-82)
Tusenkonstnären Stig Lindberg är en av våra mest populära formgivare. Hans lekfulla, annorlunda design höll tidens tempo under flera decennier. Han anställdes av Wilhelm Kåge på Gustavsberg 1937 och kunde brådmogen briljera med det mesta: serviser, konstgods och senare också textil, barnböcker, plast, glas och tv-apparater. Under sina 45 år på porslinsfabriken skapade han en räcka moderna klassiker, mest känd är Berså (1960-74, åter i produktion) med sin stiliserade sommargrönska. Mönstret ritades av Lindbergs assistent Krister Karlmark, och godkändes av chefen när han kom tillbaka från semestern.
Karin Björnquist (1927-2018)
Var fajansmålare under Kåge, men fick från 1950 egen ateljé på Gustavsberg. Efter fem år hade hon hittat sin keramiska stil i det rustika bruksgodset. Den mossgröna servisen Vardag (1955–73) var hippt porslin för unga bosättare. Under 1970-talet ritade Björquist tidlös bruksvara i benporslin. På 1980-talet lyxkeramik och den tyvärr floppande Stockholm (1985–92), en av de mest elegant funktionella serviserna. Björquist arbetade även med arkitektonisk keramik, bland annat väggar på Mariatorgets tunnelbanestation och Sturebadet.
Gustavsberg
Drogs i gång 1825 på Värmdö utanför Stockholm. Tillverkning i privat regi fram till 1937, då den kokursmässiga fabriken såldes till Kooperativa Förbundet. Gustavsberg byggdes upp till ett mönstersamhälle. Fabriken tillverkade det mesta som behövdes i folkhemmet: toaletter, badkar, värmepannor, rör, kaffekoppar och konst. År 1944 lades hushållsporslinsfabriken ner, men en mindre del av den tillverkar ännu honnörsmaterialet benporslin.
Wilhelm Kåge (1889-1960)
Gustavsbergs porslinskung och den svenska 1900-tals- keramikens internationellt mest kända namn. Kåge kom som 27-årig affischtecknare till porslinsfabriken 1917. Under drygt 40 år, från Swedish Grace till 50-tal, förnyade Kåge både det svenska hushållsporslinet och den raffinerade keramiska finkonsten. Han anställde och utbildade flera unga formgivare, till exempel Stig Lindberg. Kåges Farstagods var hans konstnärliga frizon. Under 30 år skapades en mäktig keramisk familj av unika bitar, från miniatyrer till jättepjäser.