Ella och Kenny fick adhd-diagnos på ålderns höst: ”Ingen tog oss på allvar”
Ella Kärrfelt, blev uppsagd från jobbet för att hon upplevdes som omöjligt att samarbeta med.
– Jag fick söka hjälp privat, och att äntligen få en diagnos var en sådan lättnad, säger Ella.
– Jag riktigt såg vad hon tänkte: ”Vad ska du, gamla människa, med en adhd- diagnos till?”
Läkaren fnös rakt ut när Ella undrade om hon inte kunde få en neuropsykiatrisk (npf) utredning. Hon menade att om Ella ändå klarat sig så här långt i livet, skulle inte vården slösa resurser på en utredning när det fanns barn och unga som behövde den hjälpen istället.
Ella föddes 1945 i Skåne, som näst äldst i en syskonskara på åtta. Redan som liten var hon livlig och rastlös, något hon fick utlopp för genom att vara påhittig och kreativ. Men i skolan var det riktigt jobbigt, hon fick inte ihop det hon läste och hade urusla betyg. En lärare antydde att hon var trög, Ella fick gå om ett år och hamnade då i samma klass som sin ett år yngre syster. I tonåren blev det ännu värre:
– Det var som att jag kom från månen – hur mycket jag än pluggade var det som bortblåst när det var prov. Jag fick anmärkning för dålig läxläsning och kände mig så oerhört misslyckad. Mina föräldrar förstod ingenting, och visste inte hur de skulle hjälpa mig. De hade ju också flera andra barn att ta hand om.
Men slöjd- och bildlärarna såg Ellas kreativitet, och lät henne skapa utan tvång. Och trots att hon med nöd och näppe klarade realskolan, kunde hon sedan utbilda sig vid Tillskärarakademin. Under hela sitt yrkesliv har hon jobbat med mode, kläder och mönsterkonstruktion, både som anställd och i egen regi. Men vuxenlivet var inte enkelt, och Ella hade ofta perioder av nedstämdhet och låg självkänsla. Att organisera vardagen var en ständig utmaning som skapade stress och oro. Och samtidigt som hon var social och hade lätt för att få vänner, var det svårt att behålla relationerna.
– Kanske för att jag ofta var rastlös och ofokuserad, så att de tröttnade. Och jag har nog inte alltid varit så smidig när jag ska säga vad jag tycker.
Men så träffade hon sin stora kärlek Björn, som nu varit hennes make i 40 år. Han var hennes raka motsats, lugn och organiserad, skötte ekonomin som Ella hade svårt med och bromsade henne när det blev tokigt.
– Vi kunde inte få barn, så vi adopterade två underbara pojkar från Colombia. Att jag vuxit upp i en strukturerad familj med många syskon gjorde mig trygg som förälder. Där kände jag mig aldrig misslyckad utan tyckte det var fantastiskt.
Men det visade sig att en av sönerna inte riktigt fungerade som andra barn. Han var social och begåvad, men hade svårt att klara skolan. Ella såg enorma likheter dem emellan, och när sonen gick i högstadiet fick han träffa en psykolog och Ella började läsa på om adhd. Då började hon inse att hon själv troligen hade samma problematik.
– Vi fick kämpa för att stötta vår son med skolan, och trots att han inte fick sin diagnos förrän han var 30 kunde han ändå utbilda sig till civilekonom efter gymnasiet.
Blev uppsagd
I yrkeslivet trivdes Ella bäst när hon fick jobba självständigt och gärna ensam. För mycket folk runtomkring fungerade inte, och den sista anställningen slutade med katastrof. Öppet arbetslandskap gjorde att Ella hade svårt att fokusera. Hon uppfattades som besvärlig när hon påtalade att arbetsplatsen var dåligt organiserad. Folk undvek henne, och hon placerades i ett utrymme där det ständigt passerade människor.
– Det fungerade inte alls, och till slut blev jag uppsagd med motiveringen att jag inte kunde sköta jobbet. Jag la skulden på mig själv men kunde samtidigt inte förstå vad jag gjort för fel. Det var en fruktansvärd känsla. Då startade jag eget igen, och det blev min räddning.
De senaste åren har Ella kämpat för att få en adhd-utredning, men blivit nekad. En läkare tyckte istället att hon borde göra en minnesutredning för misstänkt demens. Men allt såg bra ut, bortsett från arbetsminnet som hon kämpat med hela livet.
– Jag bestämde mig för att söka hjälp privat och betala utredningen själv. För om jag hamnar på äldreboende vill jag inte bli behandlad som dement om jag inte är det! Och jag blev fantastiskt bemött av en psykolog som satte ord på de svårigheter jag haft hela livet.
Sedan några år har Ellas man Alzheimers, men klarar fortfarande att bo hemma. Däremot är det en påfrestande situation för Ella som ensam ska organisera deras vardag, ta hand om ekonomin och passa tider – allt det som Björn stöttat henne med genom äktenskapet. Med hjälp av psykologen görs nu en kartläggning av vilken sorts behandling Ella ska få, exempelvis medicinering men också en arbetsterapeut som ska hjälpa henne strukturera upp vardagen. Sönerna och deras familjer är ett stort stöd, och Ella har en god relation med sina syskon.
Att bli diskriminerad för att man är äldre är verkligen bedrövligt.
– Det är en lättnad att äntligen få hjälp med att förstå mig själv och varför vissa saker varit så svåra. Att jag inte är dum i huvudet, eller elak. Men visst tänker jag på hur det varit om jag fått diagnosen tidigare istället för vid 77 års ålder. Att bli diskriminerad för att man är äldre är verkligen bedrövligt.
Det här är Ella
- Namn: Ella Kärrfelt.
- Ålder: 77 år.
- Familj: Maken Björn, två barn och snart fyra barnbarn.
- Bor: Vällingby, Stockholm.
- Yrke innan pension: Couturesömmerska, designer och konstruktör.
Fick kämpa för att göra rätt och passa in
För att passa in och känna tillhörighet styrdes Kenny Kvarnström, 70, av omvärlden och gjorde ofta det andra ville. Vare sig det var på jobbet eller hemma.
– Jag tyckte om att jobba och ha en uppgift, men det var alla känslor jag hade svårt att sortera. Det är som om min hjärna levde ett eget liv separerat från det som var jag, och såg världen som från en annan planet, säger Kenny, som fick diagnosen adhd och autism vid 61 års ålder.
Yngst av fem syskon beskriver han sig som ”lite eljest”. Glad och social, men ofta i sina egna tankar där han hade svårt att få ihop sig själv med omvärlden, vilket ibland ledde till känsloutbrott. På mellanstadiet blev Kenny hemmasittare, men hans stöttande mamma såg till att han fick komma till en internatskola där undervisningen var mer anpassad. Han gick ut nian med högsta betyg och fick som vuxen ett intensivt arbetsliv, bland annat som kemikalieexpert med uppdrag i Bryssel.
– Mina arbetsgivare hade aldrig problem med mig, jag var flexibel, plikttrogen och löste enkelt uppgifterna. Så länge jag hade bra chefer som jag kände mig trygg med, fungerade det. Genom att prestera kände jag att jag fanns, berättar han.
Kenny gifte sig ung och fick fyra barn, och anpassade sig efter sin fru som stod för struktur och trygghet. Men samtidigt var hans tillvaro en kamp för att göra rätt och passa in. Otroligt mycket energi gick åt till att förstå och hantera alla känslor som hela tiden sköljde över honom, och hans hjärna var konstant belastad av intryck. Hemma kunde han vara hjärtlig och känslosam, men ibland också oförutsägbar i humöret.
Jag var aldrig fysiskt våldsam, men jag kunde explodera och det skäms jag för.
– Jag var aldrig fysiskt våldsam, men jag kunde explodera och det skäms jag för... det var ju jättejobbigt för min familj.
I början av 90-talet blev det en organisationsförändring på jobbet, och bristen på ledarskap gjorde att Kenny höll på att jobba ihjäl sig. Han tappade minnet och vården fick inget riktigt grepp om vad som var fel. En läkare ställde först diagnosen dement, sedan manodepressiv och Kenny fick litium, antidepressiva och sömnmedicin – men blev bara sämre.
– Min fru såg att jag var utbränd och försökte nå mig, men det förstod jag inte. Till slut orkade hon inte mer utan tog ut skilsmässa. När jag inte hade henne som stöttepelare havererade allt. Jag försökte ta livet av mig och det var oerhört traumatiskt för familjen.
Efter självmordsförsöket insåg sjukvården att Kenny led av en djup depression, han fick elchocksbehandling vilket gav honom känslorna tillbaka och han började må bättre.
– Men läkaren borde ställt frågan varför jag var så deprimerad, och det var ju för att jag var överbelastad. Så grundproblemet fanns fortfarande kvar.
Kenny träffade en ny partner, och återgick till arbetslivet med en bra chef. Det höll till 2010, när den chefen slutade. Då började allting gå utför. Kenny blev helt avstängd både fysiskt och psykiskt, kunde inte ens känna värme eller kyla och knappt kommunicera – men skötte trots allt jobbet. Han insåg ändå att något måste förändras så han såg till att få sparken, eftersom han inte skulle kunna sluta jobba annars. Men 2012 kraschade han ändå.
– Jag startade om mitt liv från noll, och följde en egen utvecklingsplan där jag tränade på social närvaro som volontär på Skansen och Nordiska muséet. Jag försökte stanna upp, ta en sak i taget, utgå ifrån vem jag är och inte vem jag borde vara. Och jag påbörjade en resa för att få en god relation med mina barn igen. Jag har inget otalt med mina före detta partners – med min sista partner har jag god kontakt, vilket är väldigt viktigt för mig.
Det här är Kenny
- Namn: Kenny Kvarnström.
- Ålder: 70 år.
- Familj: Fyra barn och åtta barnbarn.
- Bor: Huddinge, strax utanför Stockholm.
- Yrke innan pension: Miljö-rådgivare/specialistkemikaliesäkerhet.
Eftersom det finns adhd i familjen blev även Kenny utredd och fick sin diagnos vid 61 års ålder; adhd med autismspektrum.
– Grundproblemet var min oförmåga att hantera känslor och att jag tryckte undan mig själv. Och med en obehandlad överbelastning blev det ett kroniskt problem. När jag började ta ansvar för mig själv fungerade även vardagen bättre, och jag kan säga att om jag inte hade gjort den här förändringsresan så hade jag inte levt i dag.Förutom sitt intresse för konst, kultur, och natur har Kenny också ideella engagemang i olika föreningar för neuropsykiatri, bland annat Attention.
– Jag har ett helt annat liv i dag som är sunt, där jag kan uppleva mina känslor och vara glad på riktigt!
Äldre med diagnos – en kamp för många
Enligt en rapport från riksförbundet Attention har majoriteten av äldre som fått npf-diagnos känt sig missförstådda genom hela livet, många har någon gång i livet upplevt ångest, depression, utanförskap, ensamhet och utmattning. Majoriteten har upplevt en kamp i skolan, ett tufft arbetsliv med många uppbrott och ett utmanande föräldraskap. Samtidigt vittnar många också om att de haft ett spännande och rikt liv.
Men varför pratas det så lite om äldre med npf?
– När de här personerna växte upp fanns det ju inget som hette npf, utan de ansågs inte sällan som besvärliga, lata eller obegåvade barn. Det är ju först på senare år som npf har blivit ordentligt uppmärksammat, men då handlar det ofta om barn och unga och deras utmaningar. Dessutom trodde man länge att adhd var en funktionsnedsättning som enbart fanns hos barn och ungdomar.
Det säger Taina Lehtonen, legitimerad psykolog, specialist i neuropsykologi och doktor i filosofi. Hon konstaterar att vården ofta uppfattar adhd-symptom hos äldre som tecken på ångest, nedstämdhet, utmattningstillstånd eller begynnande demens. Många äldre med npf söker också vård för minnessvårigheter, med en oro att de har börjat bli just dementa.
Taina konstaterar att vården fortsätter att feldiagnostisera adhd hos äldre, vilket leder till felaktiga behandlingar som orsakar fortsatt lidande. Detta trots att adhd är så pass vanligt förekommande.
– Om en äldre person kommer till primärvården, klagar på dåligt minne och att man har svårt att planera sin vardag, så borde vårdpersonal åtminstone ställa den enkla frågan om patienten känner igen symptomen från tidigare i livet, och i så fall när? Självklart kan det vara fråga om både adhd och en begynnande demens, men det är viktigt att vården har den kunskap som behövs för att utreda vidare.Att verkligen få en npf-utredning som äldre har stor betydelse för att få ett gott liv de år man har kvar, menar Taina.
Att få rätt stöd och behandling gör även att andra sjukdomar och problem blir lättare att behandla. Men också för att man ska kunna se tillbaka på sitt liv med en ny förståelse för de svårigheter man haft.
– Adhd innebär ofta ett livslångt lidande, och medan vissa symptom kan mildras med åldern kan andra bli värre. Men en korrekt diagnos kan man få hjälp med strategier och behandling som fungerar, vilket kan vara nyckeln till ett gott åldrande.