Efter utmattningen lever Marie för ett liv i skåpbil: ”Det väckte livet i mig”
Hur går man från att vara långtidssjukskriven till att hitta sin stora passion i livet? Så att man säger upp sig från sitt fasta jobb sedan 13 år, säljer sin bil och satsar på eget företag?
Följ med på min resa för att förstå hur livsomvälvande beslut fattas, och hur psykisk ohälsa som PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) kan drabba en ensamstående mamma.
Efter en traumatisk händelse stängde min hjärna ner. Jag var helt plötsligt rädd för allt. Skulle jag bli mördad, kidnappad eller hamna i ett krig om jag gick utanför dörren? Rationella tankar kunde inte rå på de starka känslor som tog över varenda cell i min kropp. Jag gick på helspänn dygnets alla timmar. Till och med när jag sov låg jag och spände mig så jag hade ont i kroppen när jag vaknade.
Kroppen började stänga ner. Fysiska symptom om känselbortfall, yrsel och nässelutslag uppstår. Jag insåg att jag nog behövde vila mig från jobbet några dagar, när jag inte längre förstod mig på mina vanliga arbetsuppgifter. Så jag sjukskrev mig.
”Några dagar” blev till månader som blev till år. Fyra och ett halvt år, för att vara exakt. Varje dag kändes som en kamp för att överleva.
Utmattad, ångestfylld och trött. Så trött att jag ett tag var helt säker på att jag skulle sova ihjäl mig. Jag kom upp på morgonen för att få sonen till skolan, den lilla energin jag samlat på mig under natten gick åt till det. Sedan var det stopp. Jag sov. Jag ställde klockan för att vakna när sonens skoldag var slut. Hade jag tur ville han vara ute och leka med kompisar, då kunde jag fortsätta vila. Vissa dagar ville han titta på tv en stund. Volymen måste vara låg, så att man bara precis hörde vad figurerna sa. I mina öron var ljud en stor fiende, ett för högt ljud kändes som om en såg sågade fram och tillbaka i öronen. Så känslig var jag.
Nätterna var värst, jag vet inte hur många gånger jag vaknade kallsvettig av mitt eget skrik. Så mycket mardrömmar. Mardrömmar som kändes så verkliga och så djupa att de förföljde mig även nästa dag. Jag blev rädd för att somna. Så fort tiden närmade sig läggdags kröp sig ångesten på. Jag var livrädd.
Det en frisk människa gör på en dag efter jobbet, lagar mat, dammsuger, handlar, tvättar eller tar hand om disken – det kändes som att bestiga ett berg. Jag klarade max en uppgift om dagen. Försökte jag pusha mig hårdare än så kunde jag ligga i en vecka med ”energibaksmälla”. Precis som det låter var det som vanlig baksmälla, men jag fick denom jag gjorde av med för mycket energi. Och den balansen var skör.
Rejält omskakad
Mitt i det här svarta hålet jag befann mig i, nåddes jag av nyheten att Tim Bergling, Avicii, gått bort. Det gjorde något i mig, det ruskade om mig. Ordentligt.
Jag tänkte att trots enorm framgång kan man alltså dö av psykisk ohälsa. Jag började fundera över vad jag kunde göra för min hälsa. Hjälp från vården hade jag ju redan?
Jag kommer bara fram till ett svar: Jag skulle börja träna! Det finns ett litet gym i kvarteret jag bor i. I samråd med min psykolog, satte jag upp ett mål att vara där fem minuter åt gången, under tre dagar första veckan. Jag var fortfarande rädd för att gå utanför dörren, så bara den tröskeln var svår att ta sig över. Men jag klarade det.
Vi fortsatte med små mål, plussade på fem minuter per gymtillfälle varje vecka. Efter ytterligare några veckor kontaktade jag ortens stora gym och bokade in mig på 50 timmar ihop med en personlig tränare. Det var då min hjärna fick hjälp att öka endorfinnivåerna, och det här var en stor del av mitt tillfrisknande. Vägen var inte spikrak efter det här heller, men det gjorde verkligen skillnad.
Så kom vi till dagen då jag kände att jag kunde börja jobba igen. Som jag sett fram emot den här dagen, med skräckblandad förtjusning. För visst var jag nervös. Och rädd. Skulle jag klara av mitt jobb inom IT-support igen? Skulle min hjärna fungera? Senast jag var på min arbetsplats gjorde den ju inte det.
Tillbaka på jobbet
De första dagarna hade jag som enda krav att komma dit, dricka kaffe och umgås med chef och kollegor. Det klarade jag. Visst var jag trött och fick sova en timma eller två efteråt, men jag lyckades ta mig igenom de första dagarna. Jag har verkligen haft turen att ha en arbetsplats med en ledning som bryr sig om sina anställda. Jag är evigt tacksam för den bomull jag blev inlindad i och var i så stort behov av. Jag önskar verkligen att alla med en chefsposition kunde ta efter och ta hand om sin personal så här. Utan den hjälpande handen vet jag inte om jag hade lyckats.
Jag kom igång och jobbade 25 procent. Det gick bra. Efter två månader ville jag utöka till 50 procent, på grund av den ekonomiska stress som hunnit ifatt. Jag blev utförsäkrad från Försäkringskassan samma dag som jag började jobba, och var i stort behov av pengar. Det gick. Inte bra, men okej. ”Good enough” tänkte jag, och ökade till 75 procent efter ytterligare två månader.
Tog stopp igen
Jag kämpade på. Det gick, fast det var knappt och jag måste sova efter arbetsdagen för att ta mig igenom kvällen. Många dagar var jag helt skakig i kroppen, som när man tagit ut sig helt genom fysisk ansträngning. Den typen av utmattning uppstod i kroppen efter en helt vanlig arbetsdag, fortfarande på 75 procent av heltid. Nu började jag få fler fysiska symptom. Huvudvärken kom tätare och tätare, jag hade nervryckningar i ögat och till slut bortdomningar i ansiktet.
Jag fick panik. Jag hade älskat det här jobbet sedan jag började för 13 år sedan. Men jag kunde inte göra det längre. Jag måste göra något annat.
Ett år tidigare, när sjukdomen vände, hade jag känt att jag vill börja leva. Jag hade överlevt, men på insidan kände jag mig död.
För mig blev lösningen då att jag köpte en van (en husbilsinredd skåpbil). Vanlife blev lösningen för mig, i stort sett att fricampa. Att parkera sin van, så nära inpå naturen det går och njuta av friheten. Njuta av naturen och den friska luften. Det väckte livet i mig, fick mig att känna mig levande och fri.
Här mår jag som bäst, även i dag. När jag är iväg med min van känner jag mig så nära frisk jag kan komma. Jag kan vara mitt i naturen, men ändå inne under mitt trygga tak. Inne, men ute. Och ute, men ändå inne.
Hemma är vardag och allt som har med det att göra, men i vanen så är det äventyr, frihet och passion. Och frisk luft. Som jag älskar frisk luft! I ansiktet, i lungorna, i håret och i själen. Jag känner livet i mig, och jag älskar att leva! Från och med nu tänker jag leva.
Så när jag började må dåligt igen insåg jag att jag måste göra något annat. Jag ville ju inte tillbaka till överlevnadsstadiet. Jag tänkte fasen leva!
Kunde jag slå ihop min passion för vanlife med yrkeslivet? Kunde jag jobba med vanlife?
Startade eget
Jag hade i många år drömt om att ha eget företag, och nu visste jag vad jag skulle göra. Jag skulle starta en webbshop. En webbshop med försäljning av bohemisk campinginredning. Det hade jag själv saknat under mina år som campare, och sett att väldigt många andra är intresserade av.
Som campare behöver man inredning som tål lite mer slitage än den som man har hemma. Den får inte vara så tung, man är alltid är begränsad av vikt i sitt campingfordon. Man har även begränsat i med plats och behöver lite mindre storlek på saker och ting.
Jag kontaktade Arbetsförmedlingen. Det krävdes några samtal innan jag hittade rätt person. Jag lyckades göra mig förstådd, förklarade mitt dilemma kring min psykiska ohälsa och önskan om att få fortsätta jobba, och presenterade min idé. Och de gillade den!
Världens bästa arbetsgivare gav mig tjänstledigt utan tvekan. Efter att ha gått en starta eget-utbildning i fem veckor och visat upp budget och affärsplan, blev jag godkänd för starta eget-bidrag. Nu kunde vi köra!
Jag valde att sälja min personbil. Jag behövde pengar för att starta min verksamhet. Jag behövde köpa en dator, köpa in emballage och framförallt köpa in produkter till min webbshop. Något behövde offras för min dröm, och visst kan jag sakna bilen, men jag ångrar mig inte en sekund.
Jag blev också tvungen att säga upp mig, vilket min chef löste och fick igenom på endast några dagar.
Under några veckor hade jag arbetat fram en första beställning på de produkter som jag ville sälja i min webbshop. Väl utvalt, noggrant studerat. Jag visste vilken sorts produkter jag ville ha, och jag visste vilken sorts kvalitet jag ville stå för. Många långa timmar hade jag lag på just det här.
Ett nytt försök
Jag tryckte på beställa-knappen, otroligt pirrig i hela kroppen – nu äntligen skulle det hända! Svaret kom snabbt: Jag som ännu inte hade en öppnad butik fick inte beställa därifrån.
Luften gick ur mig. Det blev till att börja om från början, hitta nya leverantörer och nya produkter. Efter en veckas ihärdigt arbete hade jag lyckats knåpa ihop nya beställningar.
Någon vecka senare började produkterna rulla in. Jag älskade varenda sak och kände att jag helst ville behålla allt för mig själv. Fast det gick ju inte. Jag var ju tvungen att tjäna pengar på det här.
Det hade varit kul att veta nu i efterhand hur många timmar jag ägnade åt att komma igång. Jag hade en lista som jag bockade av ifrån, och ju mer jag bockade av, desto längre blev listan för att jag kom ju på fler och fler saker som måste göras.
Produkter fotograferades, lades upp i webbshoppen och kommunicerades på sociala medier. Till slut tryckte jag på öppna-knappen. Jag var livrädd. Men inte PTSD-livrädd, utan mer ”jag-tror-jag-spricker”-nervös.
Min förhoppning inför starten var att jag skulle få in åtminstone en beställning inom en vecka. Samtidigt var jag rädd att ingen skulle vilja köpa något av mig.Tänk om det bara var jag som älskade de här sakerna.
En flygande start
Fem beställningar fick jag in – första dagen! Jag var lyrisk! Upp över öronen förälskad – i mitt nya liv! Jag är så glad och stolt att jag vågade göra det här. Jag som hade varit så rädd för några år sedan, bara för att gå utanför dörren.
Numera sover jag i min lilla van, mitt ute i skogen, orädd. Och jag går utanför dörren, helt och hållet orädd. Jag driver mitt eget företag, inte helt orädd, men jag älskar det. Och jag älskar mig själv för att jag valde mig själv, min hälsa och att anpassa livet efter mitt nya jag.
Nu är målet att lyckas leva på mitt företag. Det kan jag inte än. Men jag hoppas att kunna göra det inom de närmaste tre åren. Jag vill skapa ett liv där jag inte är platsberoende. Jag vill kunna resa runt i min van och jobba var som helst i världen.
Om tio år har jag minst en anställd, någon eller några som sköter om lager, plock och pack. Och jag sitter vid min dator i min van, i Italien, och gör allt det där som kan göras från datorn. Mitt mål är inte att sluta jobba, för jag gillar att jobba, det har jag alltid gjort. Men från och med nu tänker jag göra det på mitt sätt.
Det här är Marie
- Ålder: 41 år.
- Bor: I sin van och i Borgstena, Borås.
- Gör: Driver webbshoppen Happyvibes som säljer van-inredning.
- Följ Marie på: @mitt_vanlife och @happyvibes.se