Efter utbrändheten hittade Elin hem bland grönsakerna: ”Jag längtade efter ett annat sätt att leva”
Stora knallorange pumpor och små solrosor som nickar i eftermiddags-brisen är det första som möter oss när vi svänger av från landsvägen som tar slut i Brekkestø. En gammal by på Norges sydkust som också är en populär sommaridyll. Men här ute, ett par hundra meter från det sjudande folk- och båtlivet, råder det fullständig ro. Mitt på åkern står drivhuset där gurkor, chili, paprika och tomater frodas. Stora hjärtformade tomater av en sort som kallas ”oxhjärta”.
Tre ankor kommer vaggande förbi den morotsfärgade bilen som Elin använder för leveranser till flera restauranger som vill ha närodlat och kvalitet på menyn.
– Välkommen, säger den nyblivna bonden med ett leende och tar oss med på jakt efter mogna squashfrukter. Entusiasmen är stor när vi hittar flera solmogna exemplar.
Vi vandrar vidare mellan rader av olika slags kål, från vanlig vitkål till grönkål, svartkål, kålrabbi och rosettkål.
Vi imponeras av stora jordärtskocksblommor och klättrande sockerärtor.
Men plötsligt övergår det lätta duggregnet i ett kraftigare regn och vi söker skydd i drivhuset. Medan regndropparna trummar mot tältduken serverar Elin kaffe från en termos.
Ville vända hemåt
Där vi sitter nu, bland blommor och grönsaker, var det förut helt övervuxet. Buskage och snår av brännässlor och tistlar fyllde de nitton hektar stora ägorna som hade legat i träda i 20-30 år. Men för ett drygt år sen började något att hända. Det som startade med en tanke utvecklades under sommaren 2021 till en odling som förser närområdet med ekologiska grönsaker. Brekkestø Hage hade blivit verklighet.
Så var kom idén från?
– Jag tror att den hade legat i det undermedvetna ett tag. När jag slutade som hotellchef var jag utbränd. Kroppen sade totalt stopp. Jag längtade efter ett annat sätt att leva, säger Elin Eftevaag, 58, innan hon fortsätter:
– Jag växte upp med en mamma som alltid odlat grönsaker. Och hon odlade ekologiskt. Pappa var entreprenör, så jag har väl en bra kombination av gener från dem. Jag hade också en släkting som startade hälsohem i Portugal och där har jag också jobbat, berättar Elin, som även har bott i Frankrike förutom i Portugal.
– Då blir du van vid att grönsakerna smakar något. Jag tycker det är jobbigt att köpa gurka och squash eller kålrabbi med plast på! Kunde jag göra något åt det, funderade jag. Tänk om jag skulle testa att odla ekologiskt? Och skulle jag kunna leva på det?
En annan känsla som infann sig var att hon vill återvända till Norges sydkust.
– Jag är född och uppvuxen i Kristiansand och har bott många år här i trakten. Efter åtta års nomadtillvaro kände jag behovet av att vända hemåt. Och eftersom jag var utbränd använde jag tiden till att i grunden känna efter vad jag ville ägna resten av livet åt. Vad var det jag verkligen tyckte om att göra? Svaren kom snabbt inifrån: Vara i naturen. Jag älskar att vara ute och använda kroppen. Jag var trött på att sitta vid en dator. Så när jag fick möjligheten att låna denna igenvuxna mark satte jag igång med att staka ut ett nytt sätt att leva.
Arbetet med att anlägga Brekkestø Hage kunde börja. Elin tillbringade stora delar av förra sommaren med en motordriven buskröjare för att rensa upp marken. Sen anlade hon det första odlingsfältet och körde många vändor med skottkärror fyllda med jord, hö, tång och kogödsel. Tidigt denna sommaren sådde hon. Och nu frodas det både i jorden och i swish-ståndet vid vägkanten där vi fick syn på pumporna förut.
Vi blir ju det vi äter
– Även om jag jobbar i tolv timmar så har jag fortfarande energi. Mycket beror på maten, säger hon och kniper av ett par gurkor.
– Vi blir ju det vi äter, säger hon med ett leende och tar tugga av en saftig gurkan.
Tama ankor
– Mormor, kan jag få lite broccoli? Kan vi gå och plocka sockerärtor?
Elin får besök av barnbarnet Nils och hans kompis Karsten August. Hon har fem barnbarn i åldern fem till tio år. Två av dem bor rakt över vägen från Brekkestø Hage. Det var absolut en av orsakerna till att hon ville återvända till trakten.
– Ett av barnbarnen frågade härförleden: ”När jag fyllt åtta, kan jag få ett jobb hos dig då, mormor?”. Det är så underbart att ha dem i närheten och när jag skaffade ankorna kom de hit och lekte ankungedagis.
Ankorna, som också kallas snigelpatrullen, är så tama att de äter ur Elins hand.
– De är bra på att äta sniglar, men också lite för förtjusta i det som växer. Därför har delar av odlingen fått staket runt sig.
Självklart fanns det vissa som var lite skeptiska till att hon skulle anlägga en grönsaksodling på en mark som var känd för att vara väldigt fuktig på grund av dålig dränering. Dessutom var det ett område som med många fåglar, sorkar, sniglar och rådjur som kunde orsaka skada på grödorna. Men Elin trotsade farhågorna.
Gillar utmaningar
– Jag är en orädd person som gillar utmaningar, klarar hårt arbete och tycker att det är spännande att testa nya saker. Jag startade ganska enkelt genom att googla. Då hittade jag termen ”Market Gardening”, som innebär att man odlar med så få maskiner som möjligt. Det handlar om att odla smart, men inte stort. Att sälja grönsaker direkt till kunden. Allt det tilltalade mig. Jag tyckte att det här konceptet kändes mitt i prick och satte igång med att lära mig mer om det. Utöver det gick jag en utbildning i permakulturdesign.
Vad är det?
– Permakultur är en förkortning av permanent agrikultur och är ett hållbart förhållningssätt. Man ska inte använda konstgjord gödsel eller besprutningsmedel. Målet för permakultur är att skapa lokala, stabila och produktiva system som är i balans med naturen. Det handlar om att etablera fleråriga växter. Inom jordbruket är det mest ettåriga växter. Växterna måste beskäras lite varje år för att de inte ska växa dig över huvudet. Annars ska odlingen inte behöva mer underhåll än att skörda.
En del av naturgödseln Elin använder hämtar hon på stranden. Tång är utmärkt att blanda med kompost gjord av avfall från odlingen. Hon brukar cäven använda fårull.
Jag bodde i husbilen på tomten
– Jorden här är naturligt kalkrik eftersom det en gång i tiden varit hav här, förklarar Elin och säger att det känns meningsfullt att ta vara på kulturlandskapet och bidra till att det inte växer igen. Kulturlandskap berättar så mycket om forna tiders slit och sparsamhet och kamp för att klara tillvaron, vi förlorar något värdefullt om de försvinner. Det upplevs på flera sätt som respektlöst att låta dem växa igen, som om allt man fått jobba så hårt för tidigare inte betyder något i dagens konsumtionssamhälle.
Bodde i husbil
Elin har rest och bott på flera olika ställen. Flera gånger har hon packat bilen och kört ner genom Europa på egen hand. Hon har hittat olika jobb, lärt sig franska och varit guide. De senaste tre åren har hon bott i en husbil.
– Men i våras flyttade jag in i ett nytt litet hus i Brekkestø. Jag bodde i husbilen på tomten medan jag väntade på att huset skulle byggas klart. Det var helt okej, vi kunde sitta fyra där inne och äta middag! Men när vattnet frös för tredje gången förra vintern blev jag less på det.
– Det måste vara lite speciellt att bo i husbil i tre år?
– Jag har nog ett stort behov av frihet. Dessutom var jag äventyrslysten och en husbil var perfekt att bo i när man inte var riktigt säker på var man ville slå sig till ro och även hade lust att fara runt och se Europa.
När Elin började jobba med sina odlingar blev hon bekant med en granne, Inger Lise Syversen. De har med gemensamt än adressen. Ett omkringflackande liv och en dröm att starta ett nytt kapitel i sitt liv i mogen ålder ledde till många samtal över en kopp kaffe.
När Inger Lise blev pensionär köpte hon sig ett pensionat. Hon flyttade från Oslo till Brekkestø och totalrenoverade den sägenomsusade byggnaden. För pensionatet Brekkekjær, som öppnade 1936, har en lång historia och det sägs att celebriteter från när och fjärran har bott där om somrarna. Det har gått fyra år sen Inger Lise, som nu är 71 år, följde sin dröm. Idag driver hon ett kulturkafé som är öppet året om.
– Vi är så tacksamma för att ha fått en sådan mötesplats i vår närmiljö, säger Elin. Då blir inte vintern så låg att ta sig igenom.
Men sydkusten är känd för sina milda vintrar och Elin kommer att hålla på med odlingarna tills frosten kommer. Och det kan bli in i november. I vintermörkret planerar hon för kommande säsong och direkt efter jul är det dags att så inomhus. Det är inte enbart tomater, paprika och chili som sås i januari. Det är även nya projekt och idéer som ska börja gro. Som att anlägga en skogsodling med självplock av nötter. Eller att hålla kurser och vara rådgivare för andra som vill starta liknande verksamheter. Kretsloppet går runt, både i naturen och när det gäller Elins önskan om att leva tätt på och att arbeta tillsammans med den. Och snart kan ett nytt odlingsår ta sin början i form av spirande frön.
Svensk översättning: Charlotte Silfverberg
