SVT-aktuella Gisslandramat i Gladbeck skakade Västtyskland
Klockan närmade sig elva på kvällen den 17 augusti 1988 i norra Tyskland. På motorvägen utanför staden Bremen körde en buss med 27 kidnappade människor, däribland den fjortonårige Emanuele De Giorgi och hans åttaåriga syster Tatjana. Bankrånarna Dieter Degowski och Hans-Jürgen Rösner samt Rösners flickvän Marion Löblich kommenderade bussen med vapen i hand.
När Löblich måste gå på toa stannade bussen vid rastplatsen Grundbergsee. En skara ivriga journalister samlades snabbt framför fordonet. I skuggorna skymtade poliser som väntade på rätt tillfälle att slå till. Med en pistol i handen vallade Löblich några toanödiga fångar, däribland den 18-åriga zookassörskan Ines Voitle, mot toaletterna. Kvar på bussen fanns Ines bästa vän den söta ljushåriga Silke Bischoff. Till Silkes förskräckelse var Degowski, som aldrig haft en flickvän, attraherad av henne. Han tryckte sin revolver mot den unga flickan och förde henne ur bussen för en TV- intervju. En reporter frågade honom:
”Är ni verkligen beredd att döda människor?”
Degowski stirrade framför sig och nickade ”Ja” Så vände sig reportern till Silke.
”Hur mår Ni med pistolen mot halsen?”
”Tja egentligen ganska bra, för på något sätt är det inte riktigt verkligt för mig.”
Degowski tittade leende på henne och sa ”Alltför ung.” Han tryckte sitt vapen mot hennes haka. Reportern till Silke.
”Kan Ni föreställa Er att han verkligen trycker av?”
”Nä”.
När Ines och de andra gisslan kom tillbaka från toaletterna var Löblich inte med dem längre. Hon hade övermannats av polisen och tagits till andra änden av rastplatsen. Rösner och Degowski blev rasande och även rädda att polisen tänkte storma bussen. Degowski gav ett ultimatum. Om inte Löblich var tillbaka inom fem minuter så skulle en gisslan bli skjuten.
Upptakt: Bankrånet
Sommaren 1988 hade den 32-årige Hans-Jürgen Rösner ägnat halva sitt liv åt stölder och våldsbrott. I sin hemstad Gladbeck gömde han sig för polisen som han hyste ett patologiskt hat till. Rösner hoppades att ett bankrån skulle lösa alla problem och en öldränkt kväll övertalade han sin svagbegåvade och fumlige barndomsvän Degowski att vara med på stöten.
Tidigt på morgonen tisdagen den 16:e augusti stövlade männen in på Gladbecks lilla bank. Det var inte svårt att övermanna den hjärtsjuke kassören Reinhold Alles och den unga kundrådgivaren Andrea Blecker men sedan sprack planen.
Personalen hade inte nyckeln till kassavalvet och snart omringade polisen banken. Då tog rånarna de anställda som gisslan och krävde nära tre miljoner svenska kronor, nyckeln till bankvalvet plus en flyktbil.
Klockan 20:45 åkte bankrånarna iväg med gisslan och pengarna i en Audi som polisen försett med en sändare. Rånarna plockade upp Rösners flickvän Marion Löblich och styrde sedan norrut mot Bremen där hennes föräldrar bodde. Polisen hoppades att gangstrarna på eget initiativ skulle släppa Reinhold och Andrea. Därför kunde trion i lugn och ro ta pauser för att göra inköp och gå på restaurang. Polisen förstod inte att gangstrarnas rädsla och förvirring gjorde dem oberäkneliga och farliga. Dessutom var de ständigt höga på en kombination av öl och sömntabletter.
Rösner hade lovat flickvännen Löblich en shoppingrunda och mitt på ljusan dag parkerade hon bilen i centrala Bremen. Paret gick för att handla bland annat trosor, jympaskor och en svart skinnjacka åt Degowski som satt kvar i bilen mellan gisslan och revolvern i handen. Degowski, påtänd och full, somnade men fångarna var för rädda för att försöka fly. Polisen bevakade bilen, de avvaktade och tvekade, så kom Löblich och Rösner tillbaka från sin shoppingtur.
Buss 53
Kort före sju på kvällen förde gangstrarna sin gisslan till busshållplatsen Bremen-Huckelriede. Kidnapparna förstod att polisen spårade deras bil och de var stressade av hur journalister följde efter dem. I mitten av buss 53 satt kompisarna Ines och Silke på väg till en mysig videokväll. Bakom dem satt Emanuele och Tatjana. Emanueles föräldrar hade bett honom att följa lillasystern hem. Så hördes skott utanför och busschauffören skrek ”Jag är väl inte trött på livet!”
Gangstrarna stormade in följda av en svärm journalister. Rösner erbjöd polisen att släppa alla i bussen i utbyte mot en polisman som gisslan. Men ledningen avslog detta som alltför riskfyllt. Trots att prickskyttar stationerades omkring busshållplatsen ville man inte ens skicka fram en polis att förhandla direkt med förbrytarna. Istället fick fotografen Peter Meyer agera mellanhand.
Meyer berättade för polisen att Rösner gärna ville ha hans bil som var parkerad på bushållsplatsen som ny flyktbil. Polisen bad Meyer att fästa en sändare på bilen. Men en annan journalist skvallrade för Rösner som ursinnigt krävde att få kommunicera direkt med polisen. Han slet ut den lilla Tatjana ur bussen och med pistolen mot hennes tinning vrålade han. ”Om ingen kommer skjuter jag ihjäl henne.”
Kort före tio befallde Rösner att bussen skulle köra iväg. Kursen var satt mot Nederländerna för han hade hört att där ska ”snutarna vara ovanligt schyssta.” När bussen rullat ett tag måste Löblich gå på toa och de stannade vid rastplatsen Grundbergsee.
Rastplatsen: Första dödsoffret
På rastplatsen fängslades Löblich och när poliserna skulle släppa henne fri hittade de inte nyckeln till hennes handbojor. Inuti bussen tickade minuterna iväg. När fem minuter gått jämrade sig lilla Tatjana och Emanuele böjde sig fram över systern. Degowski skjuter honom i huvudet.
Se också: Nina Rung om de senaste morden på kvinnor
Några sekunder senare knackade Löblich på bussdörren. Den rosslande Emanuele bars ut ur bussen där journalisterna tog emot honom. De var noga med att lyfta upp hans huvud för att kunna ta bra bilder av hans ansikte. Motorvägen var avspärrad och när en ambulans äntligen nådde fram kunde Emanueles liv inte längre räddas. Då hade bussen redan rullat vidare mot Nederländerna. Där på andra sidan gränsen var polisen beundransvärt effektiv. De förmådde gangstrarna att släppa gisslan i utbyte mot en flyktbil. Alla fångar förutom två. Degowski vill absolut behålla Silke och Ines valde att bli kvar med sin kompis.
Körde tillbaka till Tyskland
Onsdagen den 18 augusti körde gangstrarna och gisslan tillbaka in i Tyskland, söderut mot storstaden Köln. Rösner hoppades kunna skaka av sig både journalister och poliser i stadskärnans gytter. I Köln parkerade gangstrarna på en gågata för att hämta kaffe. De visste inte att de stod rätt under stadens största tidningsredaktion. På nolltid stod redaktören Udo Röbel vid ena framdörren. Han måste snart försvara sin plats mot andra journalister och nyfikna åskådare som trängdes för att göra intervjuer och bjuda gangstrarna på förfriskningar. Så berättade en journalist för Rösner att en ambulans har körts fram i närheten. Ett säkert tecken på att polisen förberedde ett väpnat fritagningsförsök.
Ett våldsamt slut
Nu tog Röbel kommandot. Han skingrade folkmassan framför bilen och såg till att blockerande pollare avlägsnades. Sedan hoppade han i baksätet för visa Rösner närmsta vägen till autobahn. Ungefär 90 minuter senare när gangstrarna stannade för att tanka fick Röbel kliva ur. Polisen som förföljde förbrytarna bad honom att berätta vad han observerat. Men Röbel vägrade, han måste hasta tillbaka till redaktionen.
En TV-intervju tog han sig dock tid till att medverka i. Kvar i bilen började Ines hoppas att mardrömmen snart skulle vara slut. Degowski som satt i baksätet med flickorna viskade nämligen att de skulle släppas fria när mörkret föll. Bilen färdades allt länge söderut från Köln och snart skulle de åka in i ett nytt polisdistrikt. Plötsligt kände Ines en fruktansvärd stöt, en hög knall och skrikande däck. En polisbil har rammat dem bakifrån och män från Spezialeinsatzkommando sköt vilt in i bilen.
”Skitsnutar!” vrålade Rösner.
Ines böjde fram huvudet mellan benen och kände en brännande smärta i ryggen. Splitter från en poliskula. Löblich drog fram Silke mellan framsätena för att använda henne som sköld. Löblich krävde att Rösner skulle trycka pistolen mot flickans hals. Silke skrek ”Ines hoppa, hoppa ut!” ett skott och hon var tyst.
Ines lyckades pressa upp dörren, hon kastade sig ut och tog sig ned i ett dike. När allt var över fick Ines veta att polischefen i Köln beordrat att förbrytarna till varje pris måste stoppas. Silke var död, hon hade träffats av en kula från Rösners pistol. Han hävdade att skottet var oavsiktligt och åklagaren kunde inte bevisa motsatsen. Men Rösner fick i alla fall livstids fängelse för andra brott. Bland annat hade han flera gånger försökt skjuta ihjäl poliser och journalister som följt gangstertrion i spåren. Degowski dömdes till livstids fängelse för mordet på Emanuele de Giorgi. Pojkens föräldrar var italienska gästarbetare och efter tragedin tog de sin lilla dotter och flyttade tillbaka till hemlandet.
Efterspel: Ett oläkt sår
Bankrånet i Gladbeck och busskapningen är fortfarande ett oläkt sår i Tyskland. Både journalistkåren och polisen har fått skarp kritik för sitt agerande. Sättet som journalisterna följde efter och intervjuade gangstrarna stressade dem och blåste upp deras egon på ett farligt sätt. Hopar av journalister utgjorde en skyddande sköld för förbrytarna. Ibland var det så många journalister ute på vägarna som bröt mot alla trafikregler att polisen inte kunde ta sig fram. En journalist skaffade till och med en ambulans och satte på blåljusen för att bli släppt genom avspärrningar.
Efter gisslandramat tog tysk press fram nya etiska regler. Även polisen har kritiserats hårt. De vacklade mellan en häpnadsväckande passivitet och dumdristiga insatser som riskerade gisslans liv. Medan polisen i Bremen verkar ha velat se gangstrarna lämna sitt distrikt så fort som möjligt ville polischefen i Köln absolut få äran av att ha stoppat förbrytarna. Förutom svårigheten att samordna arbetet mellan olika polisdistrikt var både ordningspoliser, kriminalpoliser och speciella insatsstyrkor inblandade i jakten på förbrytarna. Olika uppfattningar om det bästa sättet att lösa situationen ledde ibland till att poliserna motarbetade varandra.
Dramathrillern "Gisslankrisen i Gladbeck" finns på SVT-Play fram till 30 juni