Jean-Claude Romand mördade familjen för att dölja livslögnen
– Han är fri men vår smärta är för alltid, säger Romands exsvåger Emmanuel Crolet till RTL
En dag i januari 1993 larmades räddningstjänst till en brand i Prévessin-Moëns vid den franskschweiziska gränsen. Det var tidigt på morgonen men några vägarbetare hade upptäckt branden. I huset hittade man spåren av en tragedi.
Barnen i familjen hade skjutits till döds, frun var ihjälslagen. Maken och pappan, Jean-Claude Romand, hade överlevt branden men var utslagen av sömntabletter. Omständigheterna var så klart besvärande för honom men Jean-Claude Romand nekade till att ha något med morden att göra. Men när båda hans föräldrar, och deras hund, också hittades döda i sitt hem blev sambanden för många. Det var Jean-Claude Romand som hade dödat dem alla.
Någon förklaring kunde han inte riktigt presentera men det skulle klarna. Anledningen till morden skulle inte bara chocka omvärlden utan även fascinera. Vad var det som kunde få en, åtminstone till det yttre, framgångsrik forskare och lycklig familjefar att begå ett sådant avskyvärt brott? Och mot de som stod honom närmast?
Svaret kanske just fanns i ”till det yttre”. I kartläggningen av Jean-Claude Romands liv skulle det visa sig att skillnaden mellan verkligheten och det som syntes utåt var milsvid. Till det yttre var Jean-Claude en källa till glädje för sina föräldrar. Trots att det varit kämpigt hade han tagit sig igenom medicinstudier i Lyon på 70-talet. Med läkarexamen på fickan hade han lyckats få en forskartjänst på Världshälsoorganisationen i Genève (WHO).
Jean-Claude träffade Florence Ladmiral och de bosatte sig i Prévessin-Moëns vid den franskschweiziska gränsen. Därifrån var det bra pendlingsavstånd till Genève och hans viktiga arbete. De etablerade sig i samhället och fick två välartade barn. Jean-Claude for till arbetet och när det var konferens packade hans fru resväskan åt honom. Jean-Claude kom hem med godis från flygplatsen och skildringar från Tokyo, San Francisco och London.
Men Jean-Claude hade fler strängar på sin lyra än så. Läkaren var även duktig på att investera och kunde marknaden. Han fick föräldrarnas förtroende att ta hand om deras besparingar och kunde presentera en avsevärd avkastning.
Fulla av förtröstan anförtrodde de sonen vinsten att placera efter bästa förmåga. Jean-Claudes farbror och Florence föräldrar hoppade också på tåget och lät honom investera deras besparingar.
Se också: 4 kriminalfall som skakat världen
Men allt var bara just yta. Jean-Claude hade visserligen börjat läsa medicin men aldrig tagit examen. Det hade börjat med att hans flickvän Florence dumpat honom inför en viktig tenta. Jean-Claude var så knäckt att han bommade provet.
Han var visserligen uppväxt med att hålla sig till sanningen men märkte att det gick att hålla skenet uppe utan att slira för mycket på fakta. Och fakta var att han aldrig orkade hämta in studierna. Han fortsatte dyka upp i skolan men tenterade aldrig.
Föräldrarna fick däremot veta att studierna gick som smort. Från en lögn gick det lättare att bygga på med en annan. Bland annat fick hans bekanta veta att han drabbats av cancer. De blev så klart bedrövade och oroliga. Ingen av läkarvännerna i bekantskapskretsen hade anledning att ifrågasätta diagnosen. Varför skulle Jean-Claude ljuga om en sådan sak?
Värvad av WHO
Florence, flickvännen som hade lämnat honom, hörde hur det var fatt och de blev ett par igen. När Florence tog sin examen och började jobba hade Jean-Claude också ett uppdrag på gång. Han hade blivit värvad att forska om cancer vid Världshälsoorganisationen.
Så varje morgon steg Jean-Claude upp, pussade familjen farväl och satte sig i bilen för att köra till jobbet. Av någon anledning hade hans hustru inget nummer till kontoret men det var inget bekymmer.
Hans föräldrar fick en bild av WHO-kontoret att sätta upp på väggen. Deras son hade till och med ritat in ett kryss där hans kontor låg. Jean-Claude och Florence umgicks med flera bekanta som också var läkare men det snackades inte så mycket arbete i de situationerna. Bluffen höll i sociala sammanhang.
Och Jean-Claude hade inte kunnat berätta så mycket om lösningen på cancerns gåta. För när han hade vinkat farväl av hustrun och lämnat hembyn i backspegeln så ägnade han dagarna åt annat.
Han körde ut i skogen, läste tidningen och åt en medhavd lunch. Ibland åkte han faktiskt till Genève och besökte sin fiktive arbetsgivare. Det vill säga Världshälsoorganisationens bibliotek som är öppet för besökare. Väl där kunde han också plocka på sig lite kontorsprylar med WHO-loggan på att drälla med därhemma. Eller så gick han på kafé och strosade runt.
Dyra vanor
Den ena lögnen var beroende av den andra. Att driva runt kostar pengar och det var hit det kapital som föräldrarna givit honom att förvalta gick. 100 000 pund som han ”investerat” i förmånliga fonder.
Men det var dyrt att hålla skenet uppe. En forskartjänst, som den Jean-Claude Romand diktat upp, innebar läkarkonferenser. Och Jean-Claude for, som sagt, till såväl London som Tokyo och San Francisco.
I hans värld innebar det att han tog bilen till flygplatsen, parkerade och checkade in på hotell. Där kunde han sedan ägna några dagar till att läsa in sig på resmålet där han skulle varit. När han kom hem till Florence kunde han berätta om backarna i San Fransisco, maten i Tokyo och dimman i London.
Trots att han staplat flera lögner på hög skulle Jean-Claude veckla in sig i ännu en. Han inledde en affär med en barnpsykolog han träffat som bodde i Paris. Nu såg han till att lägga in besök hos henne bland alla de övriga ”konferensresorna”.
Inte heller älskarinnan kunde genomskåda hans bluff. Men hon imponerades av Jean-Claude och bad honom investera pengar. En ansenlig summa som hon fått vid en tidigare skilsmässa. Jean-Claude placerade pengarna efter eget huvud. Köpte sig en ny BMW och satte in resten på ett hemligt bankkonto.
Allting rasade
Vid det här laget hade Jean Claude levt med bluffen i åratal. Kring julen 1992 började allting rasa. Corrine ville ha tillbaka sina pengar, Florence pappa ville få loss pengar till att köpa en ny bil.
Florence fick ett samtal från barnens skola. De hade sökt Jean-Claude på hans jobb men inte lyckats nå honom. Det verkade inte som att någon visste vem de pratade om. En bekant, vars man också jobbade på WHO, undrade om Florence och barnen skulle komma på julfirandet? Ett julfirande som Florence, så klart, inte hade en aning om.
Några dagar in på det nya året 1993 slog Jean-Claude ihjäl Florence i deras säng. Han la ett täcke över henne, sa till barnen att ”mamma sover” och serverade dem flingor till frukost. De tittade på tecknad film tillsammans och sedan tog han upp dem på övervåningen, ett i taget, och sköt dem.
Därefter tog Jean-Claude Romand med sig ett gevär och åkte hem till sina föräldrar. De åt lunch tillsammans och sedan sköt han dem också. Nu fanns det bara älskarinnan i Paris kvar som kunde avslöja honom. Jean-Claude reste dit och tog med henne ut under förevändning att de skulle på en tillställning. Han attackerade och försökte strypa henne men hon kämpade emot och lyckades undkomma.
Livstids fängelse
När de broarna var brända återvände han hem till huset i Prévessin-Moëns för att avsluta allt. Han tog en stor dos smärtstillande tabletter, hällde ut bensin på möbler och golv och tände på. Sedan lade han sig och sov.
Det var i det tillståndet brandmännen hittade honom. Det var oklart om planen var att han ville ta livet av sig eller om han riggat scenen för att kunna lämna en alternativ förklaring.
Jean-Claude Romand dömdes till livstids fängelse för morden. Sommaren 2019 blev han villkorligt frigiven efter att ha avtjänat 26 år i fängelse. Då överfördes han till ett benediktinerkloster där han vistas med elektronisk fotboja.
Emmanuel Carrère, som under flera år brevväxlat med Jean-Claude Romand, menar att det bara hade tagit Florence några telefonsamtal att genomskåda makens lögner. Men bluffen höll tills den exploderade:
”Han såg hellre sin familj döda än att de skulle lida av att få veta sanningen om honom”, berättade Carrère för Guardian i samband med att hans bok Doktor Romand (Albert Bonniers Förlag) publicerades.