Därför är det så svårt att lämna förövaren
Anledningarna är många. Kärlek. Rädsla. En vilja att förstå. Ekonomiskt beroende. Gemensamma barn. Gemensamma husdjur. En vilja att beskydda mannen. En tro på att det ska bli bättre.
Carin Holmberg, doktor i sociologi, har jobbat i drygt 20 år med frågor om könsbaserade maktordningar och våld i kärleksrelationer. Hon har forskat i ämnet och skrivit flera böcker om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.
För henne är frågan man ska ställa sig snarare Varför går hon?
– Kvinnan är ofta så psykologiskt nedbruten att det är helt otroligt att hon reser sig och går. Var får hon kraften ifrån?
Hon fortsätter:
– Varför går inte han? är också en bra fråga. Han känner sig tvingad att slå. Hon är hysterisk, fet, ful, ett dåligt ligg, en ”slyna”. Varför är han kvar, det är en intressant fråga.
Carin Holmberg förklarar att det som gör att det är svårt att lämna relationen är den långsamma process som ofta föregår misshandeln, den så kallade normaliseringsprocessen
– Det är en slags ram och många gånger en förutsättning för att ett traumatiskt band ska utvecklas. Den handlar om kontroll, isolering och växling mellan värme och våld.
Exempelvis menar hon att det ofta börjar med vad som upplevs som väldigt kärleksfulla gester. Ett sms: ”Var är du, jag saknar dig” kan vara ren kontrolltaktik, likaså att dyka upp med blommor där hon minst anar det.
– Det kan ta tid innan hon förstår att han kopplat in gps i hennes telefon, där och då känner hon sig bara uppvaktad. Många upplever att de aldrig har träffat en så fantastisk man någon gång i sitt liv tidigare.
En dag vänder allt, och då är kvinnan benägen att gå i försvar. Hon slutar prata om sin relation med andra, även om hon vet att det inte står rätt till, eftersom hon känner djup skam.
– Isolering kan handla om att man inte har några kompisar kvar, man är arg på sin familj och tycker att de hotar kärleken eftersom de kritiserar partnern. De går in i ett Romeo Julia-mode, vi mot omvärlden. Kvinnan tycker att det bara är hon som ser vem han är innerst inne.
Carin Holmberg menar att många av de män som slår själva avskyr män som slår kvinnor. – Men om kvinnan går runt och flirtar på en fest så är hon ingen ”riktig kvinna”, då är hon en ”slampa” och då har han rätt att slå.
Det psykologiska våldet kan ha fortgått under flera år. En dag räcker inte det och då kommer första slaget.
– Kanske känner kvinnan ”En smäll är väl inte så mycket”. Kanske dröjer det länge innan nästa smäll kommer. När ska man säga att det är våld? Skulle man bryta upp allt för att man fick en örfil en gång? Hon kanske till och med slog tillbaka.
Hon menar vidare att just växlingen mellan värme och våld, att en och samma person både slår och är elak och sen är otroligt kärleksfull är en stark brygd.
– Han gråter och är ledsen, och lägger över ansvaret på henne, ”om du bara inte sagt på det sättet”. Och hon börjar lägga ansvaret på sig själv och fokuserar på vad hon ska göra så att det inte ska hända igen.
Carin berättar att man i stödsamtal med misshandlade kvinnor hela tiden får föra tillbaka det till hur hur den våldsutsatta kvinnan själv känner eftersom kvinnorna så ofta pratar om hur mannen har tänkt och känt.
– Hon blir upptagen av hans verklighet, förklarar hon. Även om kvinnan bestämmer sig för att ”nästa gång det händer går jag” så är det inte säkert att hon gör det. Och till sist tror hon inte på sig själv, och blir riktigt ensam.
Det traumatiska bandet till förövaren innehåller kärlek, hat, medlidande, rädsla och hopp.
– Det är hoppet som binder henne kvar – så länge man räknar med att det ska bli bättre är det svårt att gå.
Vad kan man som vän göra för en utsatt?
– Något som är jätteviktigt i en väninnerelation är att säga att det man ser inte ser bra ut och att man är orolig. Det är viktigt att få den inputen, att det är nån som ser. Man kan erbjuda hjälp och säga att ”den dagen du vill gå så kommer jag och hjälper dig”. Visa att man inte försvinner.
Det är också viktigt att personerna i mannens närhet reagerar och pratar med mannen, menar Carin Holmberg. Och att från samhällets sida synliggöra problemet, sätta upp lappar med numret till kvinnofridslinjen på arbetsplatser, vårdcentraler, veterinärmottagningar.
Carin Holmberg har studerat hur förutsättningarna för kvinnojourernas verksamhet ändrats de senaste åren och oroas över att de lyder under socialtjänsten som vid beslut om utplacering numera använder sig av ett riskbedömningsinstrument som är hämtat från USA där till exempel kriterier som huruvida personen tidigare är straffad eller har skjutvapen hemma spelar in. Carin menar att det långtifrån är heltäckande kriterier. Dessutom är inte kvinnojourerna anpassade för exempelvis kvinnor som har ett missbruk eller har en fysisk funktionsnedsättning eller är dementa. Dessa grupper borde socialtjänsten erbjuda skydd för de kräver resurser som inte jourerna har. Man får oftast inte heller ha med sig husdjur. Alltså finns det fortfarande många brister. Och Carin törs inte ens tänka på vad som skulle hända om det en dag inte fanns kvinnor som var villiga att arbeta ideellt på kvinnojourerna. Det saknas enormt mycket resurser, menar hon.
– Myndigheter måste kunna garantera ett visst mått av säkerhet för den här gruppen, det ligger i dess uppdrag. När det istället blir ideella jourer som ska ha det ansvaret – det är inte okej.
Hon önskar att mäns misshandel mot kvinnor kunde få lika mycket uppmärksamhet som gängkriminaliteten.
– Jag har aldrig sett någon minister dyka upp på brottsplatsen när en kvinna blivit misshandlad till döds, och uttryckt sin avsky. De har hittills haft 299 chanser under 2000-talet men istället åker de till den ena skjutningen efter den andra, säger hon.
Lever du eller någon i din närhet med våld i en nära relation? Hit kan du vända dig:
- I akuta situationer ska du ringa till 112. Polisen kan ge råd, hjälpa till med en polisanmälan och bistå med information om skyddsåtgärder och ansökan om kontaktförbud.
- Kommunens socialtjänst har ansvar för att ge stöd till personer som blir utsatta för våld. De ska erbjuda samtalsstöd och rådgivning samt ekonomiskt och praktiskt stöd. De ska också kunna ge dig olika typer av skyddsinsatser samt se till att barnen får stöd och hjälp.
- Kvinno- eller tjejjour kan ge krisstöd i en akut situation och även ge stöd med att bearbeta erfarenheterna efteråt. På ROKS hemsida kan du hitta din närmaste jour.
- Den nationella stödtelefonen Kvinnofridslinjen når du på 020 50 50 50. Här kan du få stöd men också information om vart du ska vända dig för att få ytterligare hjälp där du bor, som polisen, socialtjänsten eller en kvinnojour. Du kan vara anonym när du ringer till Kvinnofridslinjen.
- RFSL erbjuder samtalsstöd via telefon till HBTQ-personer som utsatts för våld, hot och kränkningar. Du når deras stödmottagning på 020 34 13 16.
- Det finns en rad hjälporganisationer som kan ge stöd och råd till kvinnor som utsätts för våld i en nära relation. Du hittar fler länkar hos 1177 Vårdguiden.
Källa: 1177 Vårdguiden