Söndagsvägen-Peter Englund om kloroformmordet på "Kickan" Granell
– Hade han varit i dag hade han suttit på något internetforum och diskuterat hur man gör bomber eller något sådant. Det kanske hade tagit ett annat uttryck i dag. Men han hade varit farlig.
Peter Englund är född i Boden 1957. För honom blev arbetet med Söndagsvägen – Berättelsen om ett mord lika mycket arbetet med ett uppmärksammat brott som en tillbakablick på de egna uppväxtåren.
– Jag ville skriva om 60-talet och det här var ett sätt att få syn på någonting i tiden. Jag minns det här fallet, inte i detalj men det var så väldigt uppslaget, säger Peter Englund.
Fallet som dominerade tidningarna sommaren 1965 var det så kallade kloroformmordet på Marianne ”Kickan” Granell på Söndagsvägen 88 i Hökarängen. En ung kvinna mördad mitt i en idyll. Kanske av en sexbrottsling. Det hotande mörkret mitt i ljuset.
– Det här var nog det första av de så kallade sommarmorden som kvällstidningarna använde för att fylla ut nyhetstorkan. Det blev ju ett stående inslag på 60-talet och en bit in på 70-talet. Men det som avgjorde var när jag kollade källorna, det här var den största och mest komplicerade utredningen före Palme-mordet.
I sin tidigare produktion har Peter Englund bland annat skapat historiska titthåll in i huvudet på karoliner i Poltava eller skyttegravssoldater under första världskriget.
I Söndagsvägen skildrar han en, vid tillfället, modern förort i Sverige och dess invånare. Det är dörrknackningar i grannskapet, tusentals förhör med personer i Kickans utvidgade krets, poliserna som jobbade med utredningen, vittnesmål, skriverierna och inte minst mördarens efterlämnade anteckningar.
– Han var ju grafoman, antecknade maniskt. Han skrev och skrev och skrev och efterlämnade tusentals sidor anteckningar så att man kunde komma in i huvudet på honom. Den möjligheten har man sällan, säger Peter Englund.
–De flesta mord är tämligen ointressanta i sin banalitet. Män som är på fyllan och slår ihjäl andra fyllon. Att ha en förövare som efterlämnar så mycket material. Det är nog rätt unikt vill jag påstå.
Minnet har etsat sig fast
Peter Englund konstaterar att källmaterialet varit omistligt eftersom det mänskliga minnet fungerar som det gör. Minnen eroderar och bleknar.
Peter märkte att till och med hans egna minnen av 60-talet, då han ändå fanns, var lika vaga. Somliga saker fastnar dock. Han berättar att han intervjuat Kickans väninna som bodde granne i Hökarängen. Hon var med inne i huset och såg Kickans livlösa kropp. Den synen glömmer hon aldrig.
– Hennes beskrivning av vad hon ser när hon tittar in genom dörröppningen mot sängen. Det är helt exakt vad hon uppgav då, det har bränt fast. Men det är också något som hon har levt med i hela sitt liv.
Rekordår, porr och knark
Det Sverige som Peter Englund lyfter ur mordet i radhuset är ett land som verkar vara i brytpunkten mot något annat. Det finns välstånd och framtidstro men också slagsmål mellan mods och sunar, protester mot Vietnamkriget och en grasserande knarkepidemi. Svenskarna kan både sitta hemma och kolla på Hylands hörna eller delta i, vad tidningarna kallar, ”pumparfester”. Porrtidningar som Piff sålde som smöret. Kloroformmördaren var en trogen köpare.
–Det här var ju rekordåren. Allt brukar handla om hur ljust och fantastiskt det var. Det fanns en undersida också där den här förövaren kopplar in. Han var amfetaminist och en tung porrbrukare, säger Peter Englund.
I blixtbelysningen av Hökarängen kan man också skönja klassiska klassklyftor. Väluppfostrade akademiker i radhusen och hårda arbetarbarn i hyreshusen på andra sidan skogen. Charterturismen till Spanien hade precis tagit fart. Och där kunde en vanlig Svensson köpa amfetamin rakt över disk och på så sätt finansiera resan. I jakten på Kickan Granells mördare kom det till och med in tips som tog fasta på detta fenomen.
– Det var ju ett av alla skruvade tips som kom till polisen. Att Kickan skulle ha varit iblandad i smuggling av amfetamin från Spanien.
Bland de andra stickspåren fanns ett brev författat på runskrift från Göteborg och en uppringare som tyckte att polisen skulle kolla upp ”en polack som heter Teddy”.
Se också: 4 kriminalfall som skakat världen
Klantar och skarpa krimmare
Mordet på Söndagsvägen inträffade samma år som deckarparet Sjöwall/Wahlöö gav ut sin första kriminalroman (Roseanna) av tio i bokserien Roman om ett brott. Och det finns gott om poliser i utredningen om Kloroformmordet som skulle kunna kvala in som karaktärer i deras persongalleri. Det är till exempel den klantiga polispatrullen som först tror att den döda flickan i radhuset har begått självmord. Patrullen missade dock tydliga tecken som att telefonsladden skurits av och utredningen försenades i timmavis.
– De får disciplinböter för att de skött det så utomordentligt uselt, säger Peter Englund som menar att patrullen påminner mycket om Sjöwall/Wahlöös lata klantduo Kristiansson och Kvant.
Kriminalkommissarie GW Larsson som leder utredningen är däremot lugn, analytisk och skarp. Han skulle mycket väl kunna vara en förlaga till romanernas Martin Beck. I mördarens efterlämnade anteckningar hittar Peter Englund vad vi idag skulle kalla en typisk incel. Det vill säga en man som lever i ofrivilligt celibat och som skyller det på allt och alla.
Österrikaren Friedrich Wagner är 24 år 1965. Pappan var nazist och när Friedrich lämnar Österrike gör han det i jakt på idealkvinnan sett med ariska mått.
– Han har alla symptom – från en jävligt skruvad relation till sin mamma, till att han är överintelligent, lat, har misslyckats i skolan och att han tycker väldigt mycket om vapen. Och en konstig bild av kvinnor. Som att de är skyldiga honom något.
Wagner jobbar som diskare inne i Stockholm men bor inneboende i Hökarängen inte långt från Kickans bostad. Han är preussiskt artig i förhören, smäller till och med ihop klackarna men nekar genomgående till mordet. I hans nästan feberyra anteckningar finns dock sinnrika planer på hur han ska kidnappa, bedöva och våldta kvinnor (helst blonda och nätta). Kickan uppfyllde de idealen. Polisens tekniker hade säkrat spår av potatismjöl både i Kickans säng och på Wagners rum. Wagners försvarare lyckas dock så tvivel kring den kopplingen.
– Det blev ju ett Perry Mason- ögonblick under rättegången. Åklagaren tänkte ”nu har vi honom” och den skicklige försvarsadvokaten säger ”nämen kolla här, här finns möjlig kontaminering”. Kan potatismjölet till exempel komma från fingeravtryckspulvret som använts eller från stärkelsen i teknikernas labbrockar?
Perry Mason-invändningen gör att den tekniska bevisningen tappar styrka. Wagner frikänns i tingsrätten men tas genast om hand för rättspsykiatrisk vård. När hovrätten tar upp fallet kommer rätten fram till en annan slutsats. Wagner är skyldig och har, enligt det psykiatriska utlåtandet, ”begått gärningen under inflytande av själslig abnormitet”. I maj 1967, efter en spektakulär rymning, bestämmer sig Friedrich Wagner plötsligt för att bekänna. Peter Englund hittade transkriberingen av erkännandet från Norra sjukhuset i Västervik i polisens arkiv.
– Han fyller i en del luckor men ljuger också helt uppenbart. Det stämmer inte med obduktionsprotokollet att hon dog utan strid.
Friedrich Wagner utvisas sedermera till Österrike där han vårdas på mentalsjukhus fram till sin död. Peter Englund låter Wagner försvinna ur historien när han lämnar Sverige. Kvar är en bild av ett land där somrarna faktiskt inte var så blå som man minns. Trots rekordår och mönstersamhälle så fanns det mörka glipor i välfärdsnätet. En glipa som illustreras av det tragiska mordet på en ung läkarsekreterare i en förort till Stockholm.
Peter Englund
Peter Englund Peter Englund är historiker, författare och ledamot av Svenska Akademien. Mellan 2009 och 2015 var han ständig sekreterare. Bland produktionen märks till exempel Poltava, Brev från nollpunkten och Stridens skönhet och sorg.