Mike Malloy-mordoffret som vägrade dö
Juli, 1932. Depressionen vilar tungt över USA. Det är hårda tider för alla och folk tar till desperata åtgärder för att få in ett par spänn eller flera. Nöden ger också idéer. Eftersom det råder ett landsomfattande förbud mot att tillverka och sälja alkohol har det uppstått en ny näringsgren. På sjaskiga lönnkrogar, så kallade speakeasies, kan den törstige få en smuggeltår på tand. Inne på en sådan lönnkrog i Bronx har tre män precis kläckt en plan som ska ge dem en bra slant till en låg insats.
Krögaren Tony Marino och vännerna Daniel Kriesberg och Francis Pasqua är överens. Deras kassako sitter lite längre bort vid bardisken. Irländaren Michael Malloy har redan dagens tredje eller fjärde drink i handen. Vad man vet kom han från Donegal till USA vid sekelskiftet någon gång. Vid det här laget är han antagligen runt 60 år, lång och smal. Mike Malloy har ingen familj och inga nära vänner förutom flaskan.
En diversearbetare, tidigare brandman och gatsopare bland många andra och perfekt för trions upplägg. Det är Pasqua, en 24-årig begravningsentreprenör på obestånd, som kommit med förslaget till Marino. Varför inte teckna en livförsäkring på Malloy. Irländaren var ju ändå på väg att dricka sig i graven med djupa klunkar.
– Jag kan ta hand om resten, försäkrade han vännen.
Förslaget kom inte ur tomma intet. Marino, 27, hade kommit undan med något liknande ett år tidigare. Då hade han raggat upp en hemlös kvinna, Mabelle Carson, övertalat henne att teckna en livförsäkring med honom som förmånstagare. Hon saknade också familj och nära vänner och dog inte långt senare i en säng som stod under ett öppet fönster mitt i smällkalla vintern. Marino hade hjälpt sömnen på traven med rikliga mängder alkohol och kylan med isvatten över hennes medvetslösa kropp och sängkläderna. Lunginflammation angavs som dödsorsak och Marino kunde inkassera försäkringspengarna.
Se också: Morden på Helen Nilsson och Jannica Ekblad
Daniel Kriesberg, en handlare med tre barn och större utgifter än intäkter, signalerade klartecken. Malloy var ju, som sagt, ändå på väg till andra sidan.
Det skulle visa sig att Malloy var av ett segare virke än så. Ett virke som skulle ge hans eftermäle vingar. Men det var inget trion tänkte på då. De skålade för planerna och kunde kosta på sig en tacksamhetens blick mot den irländske suputen som höjde sitt glas till svar.
Pasqua lejde en bekant att följa med till olika försäkringsbolag och teckna tre olika försäkringar i hans namn. Tiderna var som sagt hårda och det gällde även försäkringstjänstemän som kunde tänka sig att slira på reglerna för att nå målen för månaden. Gänget invigde en bartender på krogen, Joseph Murphy, och fick honom att axla rollen som närmast anhörig till Malloy. Det skulle alltså bli Murphys roll att identifiera den döde och inkassera försäkringspengarna.
Så långt in i handlingen kunde Malloy få en trevlig överraskning när han kom på sitt dagliga besök. Obegränsad krita i baren. Tony Marino hann knappt med att hälla upp suparna innan glaset var tomt. Mike Malloy visade dock inga tendenser på att däcka. Han serverade sig några sardinsmörgåsar vid baren mellan suparna, torkade av munnen med tröjärmen och tackade för sig. Dagen efter kom han in med grumliga ögon, gnuggade händerna och utbrast.
– Gosse, gissa om jag är törstig!
Mönstret upprepade sig dag efter dag. Till slut insåg Marino att det inte skulle bära ekonomiskt att låta den törstige irländaren tömma baren på finsprit. Den invigde bartendern Murphy föreslog att man skulle blanda ut Malloys supar med träsprit, metanol, för att skynda på processen. Nu borde väl karljävelen stupa.
Drack träsprit-ville ha påfyllning
Gänget satte sig att studera Malloys reaktion vid baren. Marino bjöd på några glas whisky först innan han smög över till träspriten han köpt i en målarbutik om hörnet. Malloy sänkte även dessa utan att blinka.
”Han drack all träsprit som serverades honom och återkom för att få påfyllning”, rapporterade New York Evening Post.
En kväll däckade han dock på golvet. Gänget samlades omkring honom i hopp om att höra dödsrosslingar. Men istället kom rejäla snarkningar och några timmar senare vaknade Mike Malloy upp. Enligt vittnesmål var det första han frågade efter ”det gamla vanliga”.
Vid det här laget hade kretsen av invigda i mordkomplotten vidgats med smågangsters som brukade hänga på krogen. Bland andra ”Tough Tony” Bastone och Joseph Maglione. Tough Tony var, som namnet antyder, en man som förordade raka rör och rå brutalitet. Han tyckte att det allra enklaste borde vara att sätta en pistol mot den sege irländarens panna och trycka av. Pasqua var försiktigare och slängde in ett annat alternativ. Man skulle förgifta de ostron som serverades vid baren och ta kål på Malloy den vägen. Ostronen marinerades i träsprit och fick suga åt sig i några dagar. De invigda väntade spänt på resultatet när Malloy kom in med törsten tatuerad i pannan. Mike Malloy satt ner och lät sig väl smaka mellan klunkarna av träsprit. Efteråt slickade han av sina fingrar och rapade av välbehag. När Ostron fallerade satte man hoppet till en preparerad smörgås med sardiner och metallflis. Malloy åt glatt, tackade och frågade efter mer.
Nu blev de invigda tvungna att konferera för att hitta på något nytt. Marino hade ju lyckats hjälpa en dödlig lunginflammation på traven en gång så varför inte damma av ett vinnande koncept. Gänget lät Malloy supa sig plakat, körde ut honom till en park och la honom att frysa ihjäl på en bänk utan kläder på överkroppen. För säkerhets skull tömde de några flaskor vatten över kroppen innan de lämnade offret åt sitt öde.
När Marino kom till krogen dagen efter låg Malloy i källaren och tog igen sig. Han hade alltså vaknat, gått dit mitt i natten och övertalat bartendern Murphy att släppa in honom. Han klagade över att han var ”lite frusen” men var alltså fortfarande vid liv.
Nu hade mordförsöken pågått i ett par månader. Det började bli dyrt att betala för premier och inte få något betalt. Smågangstern Maglione föreslog en ny väg. Man skulle låta Malloy bli överkörd. En taxichaufför lejdes för jobbet med löfte om andel i vinsten. En kväll ställdes en full Malloy ut i gatan och chauffören gjorde vad han skulle. Han körde på och backade över Mike Malloy. Helljuset från en annalkande bil fick de inblandade att fly platsen.
Vaknade på sjukhus
Några dagar senare slogs dörren upp till krogen. En vingklippt Mike Malloy hade hamnat på sjukhus med spräckt skalle och skuldra. Några minnen av olyckan hade han inte men nu var han utskriven och törstig.
Men inte ens Mike Malloy kan leva för evigt. De sammansvurna mördarna lyckades slutligen med sitt värv när han avsvimmad får andas in gas från en ugn genom en bit slang. Genom Pasqua fick de kontakt med en skum läkare som intygade att Malloy dött av lunginflammation. Med dödsintyget kunde de ombesörja en mycket snabb begravning och inkassera försäkringspengarna. Äntligen hade planen gått i lås.
Ett av försäkringsbolagen trilskades. De ville se kroppen först. När de fick reda på att Malloy begravts bara ett par dagar efter sin död började de ana ugglor i mossen och tillsatte en utredning. Mordet hade dragit ut på tiden och många personer i baren hade antingen varit invigda eller hört saken diskuteras. Det var bäddat för läckor och snart kunde polisen få höra hela historien berättas.
Malloy grävdes upp och rättsundersökningen bekräftade de onda aningarna. Mike Malloy hade kanske inte varit mycket att skriva om under sin levnad men berättelserna från rättegången mot mördarna gav honom en postum hjältestatus. Han blev Iron Mike, Durable Mike och ”The man they couldn´t kill”. En Rasputin från Donegal.
Mördarna i komplotten lyckades aldrig dra in storkovan på sin plan. Medlemmarna i vad tidningarna kallade för ”The murder trust” Frank Pasqua, Tony Marino, Daniel Kriesberg och Joseph Murphy dömdes för morden och sändes till elektriska stolen. De dog på första försöket.
Källa: Smithsonian magazine, Criminal (podcast)