Operation Leo-ministern skulle kidnappas
–Jag var på en vandring för tre år sedan på Sardinien. Då träffade jag en man som sa att han kände den som byggde lådan
I slutet av mars 1977 är Anne-Greta Leijon socialdemokratisk politiker i karriären och trebarnsmamma. Trots att hon är relativt ung har hon redan haft en ministerpost och Olof Palmes öra. Det är turbulent i omvärlden och sedan ett par år tillbaka har oroligheterna även svept in över Sverige. Kroatiska terrorister har kapat plan på Bulltofta i Malmö och svenska folket har kunnat följa dramat på den västtyska ambassaden i den statliga televisionen.
”Jag hade tvekat på om Baader Meinhof-ligan var ett hot mot vårt land men sedan kom ambassaddramat”, skriver Anna-Greta Leijon i sina memoarer ”Alla rosor ska inte tuktas” (1991, Tidens förlag).
Efter dramat var de skadade terroristerna ett ärende för regeringen. Beslutet handlade om de skulle åtalas och dömas i Sverige eller om de, med terrorlagstiftningen i ryggen, skulle utvisas till Västtyskland. Regeringen valde utvisning och i egenskap av biträdande arbetsmarknads minister, med ansvar för invandrarfrågor, var det upp till Anna-Greta Leijon att förbereda och föredra regeringens beslut.
Alternativet var att ha medlemmar ur RAF (Rote Armee Fraktion) i svenska fängelser. Och organisationen hade redan tidigare, inte minst vid ambassaddramat, visat att de var beredda att spilla blod för att få sina kamrater fria. Men i och med beslutet skulle den socialdemokratiska regeringen också hållas ansvariga som en fiende till RAF och dess sympatisörer.
”Du inser väl vad det här beslutet kan betyda för oss personligen” konstaterade Olof Palme när beslutet var fattat.
Vid den här tiden hade till och med statsråden en ”öppen” telefon och kunde synas på buss och tunnelbana. Men Anna-Greta Leijon, maken och barnen fick vänja sig vid att ha livvakter omkring sig. Både på jobbet och hemma i Kallhäll. Någonting hon fick leva med.
”Det går inte att leva ett konstant liv i rädsla jag är förbrukad både som mamma och politiker om det är så”, kommenterar hon i sin självbiografi.
Hotbilden bedarrade något när Socialdemokraterna, för första gången på 40 år, förlorade regeringsmakten efter valet 1976.
1977 var Anna-Greta Leijon oppositionspolitiker och slapp ha livvakter i släptåg. Hon kunde lämna sonen Kalle på dagis och sköta sina uppdrag som en vanlig förälder i karriären. Den trygga tillvaron skakades i grunden av ett besked i mars.
Nu informerades Anna-Greta Leijon om att det fanns en plan på att kidnappa henne. Enligt planerna, som säkerhetspolisen snappat upp, skulle hon hållas i en låda i en lägenhet på söder och användas som bytesvara. Politikern som beslutat om att utvisa terroristerna skulle nu användas som bytesvara för att få dem fria.
– Jag hade ju blivit van vid att ha bevakning och säkerhetspolis omkring mig men den här gången kändes hotat allvarligare, mer konkret. De visste att de hade en lokal och att de hade förberett sig länge med att skaffa vapen och annan utrustning. Jag hade fått hotelsebrev och liknande innan men det här var fysiskt påtagligt på ett annat sätt. Det var väldigt obehagligt.
– Vad man sa var ju att det var en hämndaktion för utvisningen av de västtyska terrorister som tagit gisslan och avrättat folk på västtyska ambassaden två år tidigare.
Höll tal i Spånga
Säkerhetspolisen och Anna-Greta Leijon var överens om att hon skulle fortsätta leva sitt liv som vanligt i väntan på ett eventuellt gripande. Samma kväll hade Anna-Greta ett viktigt uppdrag att utföra. Hon skulle tala i legendariske finansministern Gunnar Strängs ställe på Folkan i Spånga. Ett socialdemokratiskt hedersuppdrag. Men hon märkte att hon inte riktigt var där. Det kändes som att publiken, lite diskret utblandad med civila säkerhetspoliser, längtade efter den trygge Sträng med hängslena.
– Det blev ju inget bra tal. Det var svårt att slappna av ordentligt.
Det blev bara några dagar av spänd ovisshet. Ann-Greta Leijon hade briefats om hotet på tisdagen. På fredagen i samma vecka fick hon reda på att de inblandade i planerna hade gripits.
– Jag fick veta det precis innan jag skulle åka till Oslo på en facklig konferens. Jag antar att jag var lättad men det är svårt att minnas så här långt efter. Men det är klart att jag var lättad.
Se också: 4 krimfall som skakade världen
Enligt säkerhetspolisen hade planen, operation Leo, egentligen varit tänkt att sättas i verket 1976. Av någon anledning sköts den upp. Kanske var det för att Anna-Greta Leijon var gravid då så att hennes rutiner förändrats eller för att det saknades finansiering?
Men det fanns i alla fall vapen, maskering, polisradio, sprängmedel och en snickrad låda i en anpassad källare på Katarina Bangata.
Gruppen hade även tagit en åtta millimeters film på Anna-Greta i talarstolen i Södertälje 1 maj och kartlagt området kring familjens hem. Promenaden från hemmet till dagis och pendeltågsstationen fanns som handritad skiss.
Kretsen kring Norbert Kröcher
I centrum för planeringen fanns den för brott efterlyste västtyske medborgaren Norbert Kröcher. Men runt honom fanns ett 15-tal personer som på ett eller annat sätt varit behjälpliga eller tigit om planerna. Som fixat sprängmedel och lokal, sytt rånarluvor och till och med varit med om bankrån. I de gripnas krets fanns bland annat två unga kvinnor som varit ihop med Kröcher, en dataoperatör, en ingenjör, en spärrvakt och en skådespelerska bland andra.
Domen från i januari 1978 ger någon sorts inblick i möten där planerna diskuterats. Inte sällan i sällskap med musik, ett glas vin och/eller en pipa hasch.
I centrum står den drivne Kröcher. Han framstår ibland som en karismatisk outsider som charmar men har svårt att ta mothugg. Speciellt i politiska diskussioner men även i fråga om kvinnors frigörelse till exempel. Men Norbert Kröcher är också drivande i att genomföra rån och beväpnad med skarpladdat vapen när han grips. Flera av de åtalade menade, vid rättegången, att de tagit avstånd från ”operation Leo” redan innan gripandet. Andra hävdade att planerna redan lagts ner vid det tillfället. Att Kröcher var mer snack än verkstad.
”Han var rätt fixerad vid idéer om fritagning eftersom han själv var efterlyst och han tyckte det var roligt att konspirera och hålla möten”, säger en av de tidigare flickvännerna i förhör.
han tyckte det var roligt att konspirera och hålla möten
Övertygad om planerna
Men oavsett vilket hade de deltagit i bankrån, hanterat sprängmedel och hjälpt till att fixa en lokal där det stod en färdigsnickrad låda. I planen som fanns skulle politikerns livvakt skjutas ner vid motstånd. Det fanns noga klockade planer på hur hon skulle forslas till lokalen på Söder med båt och bil. Enligt rekonstruktionen som polisen genomförde var planen ”både sinnrik och fullt genomförbar”.
Och för kvinnan som var målet för operation Leo finns det ingen tvekan.
– Det fanns ingenting i den information jag fick av polisen som talade för att det var avblåst. Det är nog mest snack från de som var inblandade på ett eller annat hörn, det är jag ganska övertygad om. Och jag tror inte polisen hade lagt ner så mycket resurser som de gjorde om det hade varit avblåst.
Anna-Greta Leijon undvek medvetet att följa med i rättegången eller att ta reda på vilka de ”svenska ungdomarna” var som figurerade i utredningen.
– Jag fick reda på vilka en del av de ledande personerna var. Och de ledande i sammansvärjningen var ju inte svenskar. Men sedan var det väldigt många som var sympatisörer och anhängare, som fanns i utkanten, Och många av dem svenska medborgare.
– Jag ville medvetet inte veta vilka det var för jag hade inte lust att gå och känna mig orolig för att möta dem i verkligheten och bli påmind hela tiden. Det var ett medvetet ställningstagande.
Men det är inte orimligt att era vägar har korsats genom åren?
Jag har förmodligen stött på dem på stan men jag har liksom inte haft någon lust att grotta ner mig i det. Jag har velat leva vidare som vanligt
– Jag har förmodligen stött på dem på stan men jag har liksom inte haft någon lust att grotta ner mig i det. Jag har velat leva vidare som vanligt.
Lådan som Anna-Greta Leijon, enligt planerna, skulle hållas i såg hon först några år efteråt. Hon fick veta att hon antagligen inte hade klarat sig så länge i den om planerna satts i verket. Anna-Greta Leijon bor numera själv på Söder.
Och det händer att hon går på gatan där ett ”folkets fängelse” hade inretts i källaren.
– Men jag kommer tack och lov inte ihåg vilket nummer det är.
Idag står lådan från operation Leo på polismuseet. Även om Anna-Greta Leijon har velat gå vidare i livet så påminns hon om kidnappningsplanerna då och då. I mitten av 80-talet ringde det på hemtelefonen. Anna-Gretas dotter svarade och berättade att det var en man som var märkligt bekant med familjen. Han skulle komma att höra av sig fler gånger. Mannen berättade då att det var han som hade tjallat om planerna på kidnappningen. Alltså hade han hjälpt henne och kunde Anna-Greta Leijon, vid det här laget arbetsmarknadsminister, nu hjälpa honom att få näringshjälp för att starta en firma. Mannen berättade också, av någon anledning, att han gjort sig skyldig till och avtjänat straff för dråp. Han fick dock inget som helst gehör för något av sina argument.
– Så klart inte. Det hade ju varit direkt ministerstyre.
Senast för tre år sedan, i samband med en vandring på Sardinien, blev hon påmind om det förflutna. En man i sällskapet berättade att han minsann kände den som byggde lådan.
– Jag fick relativt noggrann information om vem det var men jag ville inte veta namnet. Han kände väl att han behövde tala om det.
– Då och då möter jag ju folk som säger ”jag kände en som var med där”. Det är inte så kul.
Terroristerna
Det rättsliga efterspelet till ”Operation Leo” blev omfattande. Flera av de inblandade, speciellt Norbert Kröcher, var utländska medborgare och utvisades ganska omgående. Kvar fanns de svenskar som polis och åklagare menade varit delaktiga i planerna på ett eller annat sätt. Ett femtontal personer i åldrarna 19 till 35 som funnits i Kröchers krets. Ytterst få av dem hade stiftat bekantskap med rättvisan på det här sättet förr. Här fanns akademiker med astma, en korrekturläsare på DN, en spärrvakt som gått på internatskola men också ett par personer med ett par domar i belastningsregistret som stod för tillgång till sprängmedel och vapen. Det var många olika världar som knutits samman med Kröcher som spindeln i nätet.
Men myndigheterna gick ut hårt efter gripandet. Man hade sprängt en terroristliga med både svenska och utländska inslag, hette det. Att två västtyska medborgare med kopplingar till RAF (Rote Armee Fraktion) ingick gjorde tillslaget än mer intressant. RAF:s terrorister var den västtyska statens fiende nummer ett med polismord, kidnappningar och bomber på sina samveten. Ledarna Andreas Baader och Ulrike Meinhoff var ökända. Hjältar för en del och ett hot för ännu fler.
I olika lägenheter med koppling till Kröcher hittades allt från vapen till gasmasker, radioutrustning maskeringsutrustning och så kallade spanska ryttare. Dessutom hittades ju trälådan (1x1x1 meter) i lokalen på Katarina Bangata och Kröchers noggranna anteckningar på hur kidnappningen skulle gå till. Bland annat hur bomber på olika ställen i Stockholm skulle detonera för att distrahera polisen.
I förhören med de gripna svenskarna ger de sin bild av Kröcher och planerna. Den generella bilden är att tysken är lite av en teaterterrorist. En som till exempel gärna visar upp efterlysningsaffischer på sig själv för att imponera.
De beskriver en man som pendlar mellan högljudd (och rätt ofta berusad) vrede över samhällets orättvisor och lite mjukare tongångar.
”Det hörde till hans jargong att tala om att spränga sådant han var irriterad på i luften, exempelvis Expressen”
”Det hörde till hans jargong att tala om att spränga sådant han var irriterad på i luften, exempelvis Expressen”, berättar hans före detta fästmö i förhör.
Kröcher kunde även föreslå mål som till exempel synagogan eller glasobelisken på Sergels torg. Det hängde på humöret och om han precis sett något upprörande på nyheterna. Men den misstänkte terroristen kunde även hävda att ”helst skulle han vilja sitta vid en trottoarkant i Berlin och berätta sagor för barn”. Kröcher var medlem av den så kallade 2 juni-rörelsen i Tyskland. Alltså inte RAF men ändå en terrorgrupp. En organisation som lyckats få ut fängslade ”kamrater” ur fängelse genom att kidnappa Peter Lorenz, borgmästarkandidat i Berlin 1975.
Kritiserade Kröcher
Svenskarna kring Kröcher hade uppenbarligen olika mycket insikt i planerna på att kidnappa Anna-Greta Leijon. Och eftersom flera ingick i olika kretsar så kände de nödvändigtvis inte till de andra bland de åtalades skara. I förhören berättar dock flera i den innersta kretsen att man tidigt under året 1977 tagit tydligt avstånd från planerna. I ett möte, där Kröcher var med, riktades hård kritik mot tysken och hans aktion. En invändning var att kidnappningen av en socialdemokratisk småbarnsmamma knappast skulle väcka allmänhetens sympati. En av kritikerna framförde teorin att Kröcher led av något slags livmoderneuros. Och eftersom det här utspelade sig på 70-talet så skrev man också ner kritiken på papper och lämnade över till den kritiserade. Man hade alltså backat från planerna innan de satts i verket.
Det Kröcher kallade ”folkfängelse” var en lokal där de skulle kunna syssla med foto och film. Samtidigt var det ändå så att planerna fanns och att vapen, gasmasker och radioutrustning etcetera hade införskaffats med benägen hjälp. Någon hade hanterat sprängmedel, en annan hade varit med och tagit bilder på Ann-Greta Leijon när hon höll tal, en tredje hade fixat material som man skulle kunna förfalska identitetshandlingar. Vissa av dem varit med när Kröcher demonstrerat hur man apterar en bomb.
Bilstöld och bankrån
Dessutom gällde misstankarna mer än ”operation Leo”. En av kvinnorna hade varit med Kröcher, stulit en bil och rånat en bank i Bandhagen. Tre andra i gänget har rånat ett minilivs i Stockholm. Kröcher själv har sprängt en bankbox i Trollbäcken och haft långt gångna planer på att råna en värdetransport. Domstolen konstaterar att planerna tydde på ”djärvhet, fantasi, planläggningsförmåga”. Och även Kröcher målats upp som en revolutionsromantiker som gillade täcknamn och lösskägg så har han kunnat ”inspirera skötsamma och ostraffade ungdomar att begå allvarliga kriminella handlingar”.
Av de inblandade svenskarna var det en 23-årig student som fick det strängaste straffet. Fyra års fängelse för förberedelse till människorov och brott mot lagen om explosiva och brandfarliga varor. I personundersökningen framgår det att 23-åringen är ett överbeskyddat ensambarn, pacifist och därmed (får man anta) ett rov för Kröchers manipulativa karisma. En två år yngre kvinna fälls också för förberedelse till människorov, stöld, grov stöld och bilstöld och döms till fängelse i två år och sex månader. Båda två muckade från fängelse och skapade sig gedigna akademiska karriärer. Detsamma gäller flera av de andra inblandade i dramat. En av de engelska medborgare som greps och utvisades är till exempel professor i sitt ämne. Andra sänktes helt av tiden i häkte och har inte repat sig helt ännu.
Efter utvisning dömdes Norbert Kröcher till åtta års fängelse. Efter avtjänat straff återvände han till Berlin där han bland annat jobbade med barnteater. När Sveriges radio gjorde en intervju med honom där 1990 hade han fortfarande en efterlysningsaffisch med sig själv i hemmet och anarkistlitteratur i bokhyllorna.
Han tillbakavisade återigen att kidnappningsplanerna i ”Operation Leo” var ”skarpa” när han greps.
–Den skulle aldrig äga rum. Ändå blev vi dömda för den aktionen, säger Norbert Kröcher i intervjun.
Han verkade inte ångra så mycket. Varken tiden i fängelset eller dåd i 2 juni-rörelsens namn.
–Jag har ingenting att ångra. Det som vi eller mina vänner gjorde var bra tror jag. Efter att ha diagnosticerats med cancer 2016 tog Norbert Kröcher sitt liv 66 år gammal.
Allers Brott har sökt flera av de inblandade för en kommentar. De har samtliga avböjt medverkan.